Kom ner till Öresund på min kvällspromenad precis i solnedgången. På en bunker vid stranden stod ett par och kramades och kysstes, vackert silhuetterade mot vattnet och den nedåtgående solen. Jag såg potentialen i motivet direkt och knäppte några bilder. Men avståndet var lite för långt, och tyvärr tycktes paret vara på väg att avsluta sin romantiska tête-à-tête och gå ner från bunkern. I det läget kunde jag inte låta bli att ropa: “Kan ni inte kramas lite till!”, och vifta med kameran lite grand. De förstod direkt och gjorde som jag bad dem om.
När jag hade knäppt färdigt pratade vi lite grand, och jag visade dem bilderna på kamerans display. De blev entusiastiska när de såg hur fina de blev, och bad mig skicka dem några bilder, vilket jag också gjort nu.
När sådant här inträffar frestas jag alltid att citera Hjalmar Gullbergs fina lilla dikt Människors möte:
Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog
Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred
Sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möte
borde vara så.
Liked this post? Follow this blog to get more.