Kom på att jag glömt att lägga ut min (ö)kända juldikt “Tomte på vägen” nu i jul. Å andra sidan publicerade jag den å dessa sidor förra julen. Men kanske har någon läsare glömt?
Dessa få rader representerar ett av mycket fåtaliga försök från min sida, att författa en dikt på traditionellt bundet, rimmat versmått; hatat och föraktat av somliga, älskat av andra. Det är verkligen inte lätt – åtminstone inte om man som jag har höglitterära och kultursnobbiga ambitioner – att skapa en allvarligt och känsligt menad text av detta slag, i dessa cyniska tidevarv – nota bene: utan att förfalla till ironiskt skämtsamma gester. Därför tillåter jag mig att vara relativt nöjd med aktstycket i fråga.
För att i görligaste mån undvika uttråkningssymtom hos läsare som minns dikten sen förra julen, har jag dristat mig att i år komplettera med såväl ljud (en av mina första låtar faktiskt) som bild.
Bara en ensam tomte på vägen,
och ett doftande fat med gröt.
Bara ett linlockigt barn, en sägen,
soldaten som aldrig sköt.
Bara ett tindrande barnaöga
i navet av världarnas hjul.
O, stjärna på pällens glimmande höga!
O, gåtors gåtfulla jul…
Jesus utspisade 5000 män med blott 2 fiskar. Jag gjorde tvärt om: Jag utspisade ett minimalt antal barn och barnbarn – blott nio stycken – medelst en gigantisk kalkon på 5,5 kilogram. Men det krävde mod och initiativkraft, ska jag säga! Omåttligt stolt att jag klarade av det. Nu vilar jag ut efter den enorma anspänningen; julefrid råder…
Ja, vad är en god jul? Kan nog variera förstås. Jag snubblade på den där julmatsorgie-skildringen i Ulf Lundells andra roman Sömnen, nu på julaftons förmiddag. Den läste jag med förtjusning för många år sen. Jag hade skrivit uppsats om Lundells debutroman Jack, som jag tyckte var alldeles fantastisk, inte minst språkligt, med sin stora språkliga variation mellan de olika delarna i boken. En kongenial generationsroman, enligt min mening. Var smått chockad, visste inte att man kunde skriva så där; kände igen mig i språket i mångt och mycket.
Sömnen var också bra. Sen tyckte jag det blev sämre och sämre, Uffe hade liksom inget mer att säga. Ändå ansåg han sig tvungen att ge ut roman efter roman. Tuggade tomgång, helt enkelt.
Vad gäller den där julorgieskildringen i Sömnen, så tyckte jag den var vansinnigt rolig när det begav sig. Nu känner jag mer äckel; det är alldeles för mycket av allt. Men det är bra skrivet. Klicka på länken ovan, så kan ni döma själva.
Surfsnubblade in på Bruno K Öijer i morse. En av mina facebook-vänner citerade någon som citerade Bruno K ur videofilmen En demons båge. Citatet handlade om självkänsla, men innehåller också, som jag ser det ett starkt mått av samhällskritik, eller till och med civilisationskritik:
Allt färre står för nånting, överhuvudtaget. Vi är omgivna av en stank av pseudohändelser. En stank av förljugenhet och billig underhållning. Och en av orsakerna till att det inte går att bryta rundgången av rädsla, förvirring och våld är att människor säljer av sin integritet och sin självkänsla som om den vore en vara som kan värderas i pengar. Det förflutna, nuet och framtiden är ett blodflöde som inte går att stoppa. Men det finns överhuvudtaget ingen framtid där människor slutat att värna om sin självkänsla. Och att värna om sin självkänsla är att vårda det rum där du inte flyr undan och ser dig själv som ett offer eller ett byte. Men där du står öga mot öga med dig själv och vågar införliva i din själ vad du ser. Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt och inte låta någon annan människa skada eller kränka det här barnets upplevelse av tillvarons hela kärlek och grymhet. Självkänsla är att inte ha något behov av att svika men att i stället i djupet av sitt väsen uppleva att det finns en gräns som inte får överskridas. Att det finns en helig kontur i tillvaron. En sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra.
Märkligt, delar av det här, huvudbudskapet kanske, tycktes mig träffa rakt i tjurens öga, dvs. det uttryckte exakt och precist – om än i mycket vaga, poetiska ordalag – vad jag själv känner. Det handlar om hur jag ser på mig själv och min egen självkänsla, lika väl som om hur jag uppfattar samhället, tidsandan, ja rentav den typ av civilisation vi lever i.
Att jag är kritisk till rådande värderingar i samhället har blivit alltmer tydligt, tilltagit med stigande ålder, kan man säga. Jag uppfattar t.ex. den konsumistiska reklam som ständigt omger oss, som en personlig förolämpning. Att tro att jag skulle vilja ägna ens ett ögonblick av mitt enda liv åt denna sinnesslöa smörja! Men det är svårt att värja sig; reklamen finns överallt, den tränger sig in och stör: i filmer, fotbollsmatcher, e-tidningen, etc. etc.
Politik i vår typ av västlig demokrati uppfattar jag numera mest som en populistisk, hycklande jakt på röster. Det gäller alla partier. Ingen vågar uttala och kämpa för någon visionär idé om ett bättre samhälle, av rädsla för att det skulle kunna skrämma bort vissa väljare. Ekonomisk tillväxt är ett axiom som inte ett ögonblick behöver ifrågasättas eller ens diskuteras, trots att jag för min del tror att det är vägen käpprätt åt helvete, både andligen (förgiftar våra sinnen) och materiellt (förbrukar planetens resurser och möjligheter till biologiskt liv).
Politik i länder som Kina, Ryssland, Turkiet (och många fler; endast 14 procent av världens länder kan sägas vara fungerande demokratier, och tendensen är minskande) är ännu värre: ett totalt förljuget, hänsynslöst maktspel, helt utan etik och moral.
Och situationen i världen, tidsandan, kan direkt kopplas till mina möjligheter att leva ett värdigt liv, att behålla ett mått av självkänsla och självrespekt mitt i allt detta vansinne.
Jag har känt det här länge, inombords. Men inte orkat uttrycka det, framför allt inte skriftligen formulera det – och så läser jag den här monologen av Bruno K Öijer och får känslan: Jamen, där har vi det! Det är exakt mitt i prick! Precis så känner jag det! Och ändå är ju Öijers text höggradigt poetisk, mycket vag obestämd egentligen. Men lik förbannat tycker jag att jag förstår precis vad han menar. Och håller med, i högsta grad håller jag med.
Kanske går det inte att i ord uttrycka en djup, komplex livskänsla på annat sätt än så här…?
Att i djupet av sitt väsen uppleva att det finns en gräns som inte får överskridas. Att det finns en helig kontur i tillvaron. En sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra.
Kan det sägas bättre?
Här kan ni lyssna till Bruno K själv, reciterande på sitt eget, oefterhärmliga sätt:
Och här kan ni få er lite utopiskt framtidsvisionärt, à la Bruno K, till livs.
Jo, jag är väldigt nöjd just nu. Orsak: Alla julklapparna inköpta på en enda runda ut i köphelvetet! Ja, det vill säga, det är bara barnbarna (vet att det eg. heter “barnbarnen”, men “barnbarna” är mysigare) som får. Vi har bestämt så, barna och jag (hoppas det är vi som bestämt, inte bara jag…). Men dom är ganska många, barnbarna; sex stycken i nuläget. Sen har jag egentligen gett upp det där om att klapparna skall vara så där riktigt personliga och djupt kända… Jag vet inte, dom har så mycket prylar… Och vem är jag att… Jag menar jag är ju urgammal, och hur ska jag kunna veta vad… osv… Plus att jag avskyr den rådande konsumismen av hela mitt hjärta, förstås.
Men “en gör så gôtt en kan”, som Ralf Edström brukade säga en gång i tiden. Och det blev ju ganska bra, när han gjorde så gott han kunde åtminstone…
Ville bara berätta, att igår såg jag fem och ett halvt nästan timslånga avsnitt av “Mare of Easttown” på raken. Avslutade sen i morse med de sista 1,5 avsnitten. Numera har jag svårt att riktigt leva mig in i såväl filmer som skönlitteratur; det skall till något alldeles extra. I det här fallet var jag fast efter tio minuter.
Tror det är den bästa kriminalare jag någonsin sett – ja, den är förstås långt mer än bara en kriminalserie; den ger en mycket trovärdig bild av livet i en amerikansk småstad, på gott och ont. Och Kate Winslet är helt fantastisk i huvudrollen. Rekommenderas varmt! (Finns på HBO.)
På dagen för fem år sen, 19 december 2016, skrev jag följande i Dagonattboken från Stora Världsresan; Hilde och jag var inne på vår fjärde vecka med husbilen på Nya Zeeland:
Annat viktigt, föranlett av helt slumpmässigt besök i småstaden/samhället Foxton idag. Funderade lite på lunch eller åtminstone en kopp te, beslutade på sekunden att svänga in mot Foxton, på vinst och förlust. Det blev pizza, ”the best pizza in town” (because we’re the only one..). Vi hade sketakul medan vi väntade på pizzorna; telefonfotade osv. Efter måltiden (pizzorna var utmärkta, vegetariska, drack en Pepsi till!) konstaterade vi att detta var en fabulöst fascinerande liten by; den ena knepiga affären efter den andra. Indonesisk arty craft, second hand, antikviteter… you name it. En supergullig liten teater, en kyrka i samma stil, muralmålningar i mängd, bl.a. en som minde om en stor brand byn råkat ut för för ett antal år sen; kongenialt ankommen, så att säga, den söndervittrande målningen illustrerade dubbelt brandens förödande konsekvenser. Fotade vilt…
Funderade sen på vad man ska kalla den här typen av fotografering, den här icke så ovanliga foto-genren: Uddografering/uddografi? Retrografering/retrografi? Pittoreskografering/pittoreskografi? En närliggande genre är när man med förtjusning plåtar förfallande miljöer: bilskrotar, rivningskåkar, nedlagda butiker, etc. Dylik fotokonst har jag kommit att beteckna som ”estetiserande misärografier”; ett slags vällustigt vältrande i nedgången förgänglighet…
Alltihop påminner mig nu fem år senare om det där med att små förväntningar kan ge stora upplevelser. Likartade händelser som där i Foxton har jag njutit av förut; minns att jag skrev en liten essäistisk betraktelse över ämnet för många år sen, i samband med en resa till Australien. Det var så synnerligen oväntat det som hände, som en solstråle från en jämnmulen himmel… Låga eller inga förväntningar kan ibland blomma ut till något alldeles extra – och omvänt: stora förväntningar kan lätt bli till besvikelser.
Alldeles nyss studerade jag på nytt bilderna från Foxton; de ligger i ett album på Flickr. Var som att jag upptäckte lite nytt, fick lust att kommentera dem lite grand. Sagt och gjort; kommer här (som vanligt: högerklicka på bilderna för att se dem bättre, vid behov):
Som en kuliss till en vilda västern-film… inga hus bara fasader.
Estetiskt tilltalande gatuklocka…
Har ni sett en så utsökt plastigt ful pizzeria nån gång?
Men pizzorna var utmärkta och vi hade hur småroligt som helst. Mr Pizza tog bilden.
Kolla bara, vilken teater va!
I en så här gullig liten kyrka kunde ju till och med en gammal hedning som jag tänka mig att gå på gudstjänst.
Street art av hög klass; handlar om när stora delar av stan brann ner.
Pietà…
Här kan man köpa nya tyger…
Allt kostar två dollar i den här butiken.
Det här är ju så absolut rörande: handlar om mötet mellan européerna och maorierna.
Riktigt så idylliskt var det nog oftast inte…
Det lackade ju mot jul, och mitt i gatublåsten tronade detta julbarrträd,
Har alltid gillat att fota skyltar av olika slag.
Innanmätet i “Indo Art”-butiken, folkkonst (kitsch!?) från Indonesien.
Målat i vattenlinjen. Men varför så minimala huvuden?
Lokalinvånare; mysigt rulla en cigg tillsammans…
En sån här Tarzans Jane-klänning skulle jag vilja att min tjej bär vid festliga tillfällen…
Vad tusan är det här!?
Vilket namn på en butik! “inte så sjaskigt”… och “upcycled” (betyder?), “preloved”, före detta älskad…
65 NZ dollar för denna tjusiga komposition; skulle ha köpt!!!
Hamburgare, smorgasbord chinese meal… Vad fan ingår egentligen i ett smorgasbord?
Nu sa ja berätta hurusom det kom sig att de ble på detta viset…
Jo, nu för tiden försöker jag konstant hitta underlag för nya låtar; mer eller mindre aktivt har det varit så i några år. Förr (för tio år sen eller så) gjorde jag inga låtar alls. Däremot skrev jag en del dikter, när andan föll på. Numera skriver jag sällan något annat än det ni kan läsa här på bloggen.
En del gamla dikter har kunnat göras om till låttexter, men nu börjar dessa ta slut. Så nu måste jag skriva nytt. Inte så lätt. Ok, det är ju verkligen inte frågan om någon massproduktion eller så, och att göra låtar till Melodifestivalen – tja, det skiter jag högaktningsfullt i. Nej, det gäller mest att förse sångduon Únderfúnder och rockbandet J.T. & The Soggy Bees med låtar.
En gång fick jag idén att göra en låt som bygger på de fem sinnena: syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Tyckte det var ett bra uppslag, eftersom det är lite av en livshållning hos mig att verkligen använda sina sinnen; att verkligen ta in och uppleva det man ser, hör osv., inte bara låta det passera. Jag försöker i alla fall leva med alla sinnen aktivt påslagna. Vid det tillfälle jag skrev den låttext vi talar om här kände jag mig dessutom jävligt trotskaxig, tänkte att jag ska nog fan i mej visa dom, vänta bara… Det resulterade i följande lyrics (som det heter på utrikiska):
See what i watch, watch what I see Nothing that ain’t worth it, how hard can it be? Ain’t gonna let nobody, drag my spirit down Me gonna keep my mind a-flying, just a wee little bit off the ground
Hear what i listen to, listen to what I hear Groovy rhythm ringin’, singin’ life into my ear Gonna live my life believing in this crazy love I’ve found Me gonna keep my mind a-flying, just a wee little bit off the ground
Smell what I inhale, inhale what I smell Shun what’s stale indifference, stench of buy and sell Ain’t gonna let nobody, drag my spirit down Me gonna keep my mind a-flying, just a wee little bit off the ground
Taste what I savour, savour what I taste Love love’s bittersweetness, slowflow knows no haste Gonna live my life believing in this crazy love I’ve found Me gonna keep my mind a-flying, just a wee little bit off the ground
Feel what I touch, touch what I feel This is all there is, this is what’s for real Gonna live my life believing in this crazy love I’ve found Me gonna keep my mind a-flying, just a wee little bit off the ground
Energin räckte inte riktigt till för att göra någon avancerad musik till texten, den där gången. Det blev en enkel blues-tolva.
Ganska nyligen, när jag hälsade på hos min äldste son Martin, frågade han om jag inte hade nån låt vi kunde testa att spela in; hemma hos-inspelning, typ. Och så blev det den här, Fighting Spirits. Genom ett rätt uppdrivet tempo, rock-riv i rösten, rullande bas och ett par helvetes goa gitarrsolon fick vi fram den där trotsigheten – jävla anammat – som finns i texten. Och svänget, mina vänner, svänget!
Ja, själva låttiteln understödjer också – inte bara en kämpande ande, fighting spirit, utan fem kämpande sinnes-andar, Fighting Spirits.
