Om självkänsla

Surfsnubblade in på Bruno K Öijer i morse. En av mina facebook-vänner citerade någon som citerade Bruno K ur videofilmen En demons båge. Citatet handlade om självkänsla, men innehåller också, som jag ser det ett starkt mått av samhällskritik, eller till och med civilisationskritik:

Allt färre står för nånting, överhuvudtaget.
Vi är omgivna av en stank av pseudohändelser.
En stank av förljugenhet och billig underhållning.
Och en av orsakerna till att det inte går att bryta
rundgången av rädsla, förvirring och våld
är att människor säljer av sin integritet
och sin självkänsla
som om den vore en vara som kan värderas i pengar.
Det förflutna, nuet och framtiden
är ett blodflöde som inte går att stoppa.
Men det finns överhuvudtaget ingen framtid
där människor slutat att värna
om sin självkänsla.
Och att värna om sin självkänsla
är att vårda det rum där du inte flyr undan
och ser dig själv som ett offer eller ett byte.
Men där du står öga mot öga med dig själv
och vågar införliva i din själ vad du ser.
Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt och inte låta någon annan människa skada eller kränka det här barnets upplevelse av tillvarons hela kärlek och grymhet.
Självkänsla är att inte ha något behov av att svika
men att i stället i djupet av sitt väsen uppleva
att det finns en gräns som inte får överskridas.
Att det finns en helig kontur i tillvaron.
En sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung
som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra.

Märkligt, delar av det här, huvudbudskapet kanske, tycktes mig träffa rakt i tjurens öga, dvs. det uttryckte exakt och precist – om än i mycket vaga, poetiska ordalag – vad jag själv känner. Det handlar om hur jag ser på mig själv och min egen självkänsla, lika väl som om hur jag uppfattar samhället, tidsandan, ja rentav den typ av civilisation vi lever i.

Att jag är kritisk till rådande värderingar i samhället har blivit alltmer tydligt, tilltagit med stigande ålder, kan man säga. Jag uppfattar t.ex. den konsumistiska reklam som ständigt omger oss, som en personlig förolämpning. Att tro att jag skulle vilja ägna ens ett ögonblick av mitt enda liv åt denna sinnesslöa smörja! Men det är svårt att värja sig; reklamen finns överallt, den tränger sig in och stör: i filmer, fotbollsmatcher, e-tidningen, etc. etc.

Politik i vår typ av västlig demokrati uppfattar jag numera mest som en populistisk, hycklande jakt på röster. Det gäller alla partier. Ingen vågar uttala och kämpa för någon visionär idé om ett bättre samhälle, av rädsla för att det skulle kunna skrämma bort vissa väljare. Ekonomisk tillväxt är ett axiom som inte ett ögonblick behöver ifrågasättas eller ens diskuteras, trots att jag för min del tror att det är vägen käpprätt åt helvete, både andligen (förgiftar våra sinnen) och materiellt (förbrukar planetens resurser och möjligheter till biologiskt liv).

Politik i länder som Kina, Ryssland, Turkiet (och många fler; endast 14 procent av världens länder kan sägas vara fungerande demokratier, och tendensen är minskande) är ännu värre: ett totalt förljuget, hänsynslöst maktspel, helt utan etik och moral.

Och situationen i världen, tidsandan, kan direkt kopplas till mina möjligheter att leva ett värdigt liv, att behålla ett mått av självkänsla och självrespekt mitt i allt detta vansinne.

Jag har känt det här länge, inombords. Men inte orkat uttrycka det, framför allt inte skriftligen formulera det – och så läser jag den här monologen av Bruno K Öijer och får känslan: Jamen, där har vi det! Det är exakt mitt i prick! Precis så känner jag det! Och ändå är ju Öijers text höggradigt poetisk, mycket vag obestämd egentligen. Men lik förbannat tycker jag att jag förstår precis vad han menar. Och håller med, i högsta grad håller jag med.

Kanske går det inte att i ord uttrycka en djup, komplex livskänsla på annat sätt än så här…?

Att i djupet av sitt väsen uppleva att det finns en gräns som inte får överskridas. Att det finns en helig kontur i tillvaron. En sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra.

Kan det sägas bättre?

Här kan ni lyssna till Bruno K själv, reciterande på sitt eget, oefterhärmliga sätt:

Och här kan ni få er lite utopiskt framtidsvisionärt, à la Bruno K, till livs.

Liked this post? Follow this blog to get more. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.