Min Blogg

• 

• 

Sitter och funderar på vad De Tre Vise Männen gjorde när dom hade lämnat fram sina gåvor till Jesusbarnet. Tänker mig att dom kände sig väldigt glada och uppåt, dom hade ju fullgjort sitt uppdrag! Har hört talas om att dom for omkring och lade en massa julklappar i alla gamla skor, som barnen i Spanien av någon anledning hade ställt ut på fönsterblecket (Los Reyes Magos). Men jag tror inte dom nöjde sig med det. Jag tror dom var på festhumör! Jag tror dom sjöng på sin Festarvisa, där dom vaggade fram i öknen på sina kameler! (Melodi: Rövarnas Visa; ni vet den där med Kasper och Jesper och Jonatan.)

Nu ska vi ut och festa och partaja så det ryker
Och måla hela staden röd så aktiekursen dyker
Vi jazzar och vi dansar fram
På gräs och grus och makadam
Vi stimmar och glammar och röker cigarr
Både Kasper och Melker och Balthasar

Häng med och spela rock och roll som väcker upp dom döva
Sitta hemma slö och tung skall ingen själ behöva
Vi dånar och vi skakar loss
Och tänder tusen tomtebloss
Vi sjunger och skrålar och spelar gitarr
Både Kasper och Melker och Balthasar

Och krama alla flickorna det vill vi också göra
Med guld och rökelse och myrr vi ska dom nog förföra
Charmtroll alla tre minsann
Dom snyggaste man nånsin fann
Vi kramas och pussas med känsla och darr
Både Kasper och Melker och Balthasar

Januari är en lång och seg månad. Därför behövs lite längre, tidskrävande texter att läsa. Tycker ni inte som jag, så njut av något mer lättsmält på denna rika blogg. Men om ni beslutar er för att trots allt försöka ta er igenom detta försök (essai på franska), glöm då inte att klicka på den lilla pilen längst ner till vänster när ni läst klart sidan 1. Annars missar ni sidan 2.

Värdsligt-reflektion-bearbetning

…att så här ser det inte alls ut ute just nu…

Den 2 januari 2017 var en mycket mycket lång dag. Vi genomlevde den två gånger (se dagboksklipp nedan) ombord på Hammonia Galicia en bit öster om Nya Zeeland, på väg över Stilla Havet. Där och då hade jag kommit halvvägs på min stora resa. Det var stort. Jag skrev den här dikten (jfr reseblogg):

Fordom for jag alltid bort
Nu far jag äntligt hem…

Långt efter att ha passerat vändpunkten
halvvägs i livet
(Från från födelsen, till mot döden)
Har jag så passerat vändpunkten
halvvägs på min Resa
(Från bort från hem, till hem mot hem)
Vändpunkten är för övrigt ingen punkt
Utan en passage

Tidigare:
Ju längre jag reste
Desto längre hemifrån kom jag
Nu:
Ju längre jag reser
Desto kortare blir avståndet
Hem

Före vändpunktspassagen
Reste jag bort
Efter vändpunktspassagen
Reser jag hem

Detta är Cirkelns magi
Den globala klotformens underverk:
Utan att vända om
Bara genom att fortsätta
Utan att byta riktning
Kan jag byta riktning
Från bort
Till hem

Jag är en levande
bumerang
som alltid återvänder
till utgångspunkten –
Jag kunde tamejfan
uppträda på cirkus:
Får jag be om
största
möjliga
tystnad…

Och låt mig få presentera:
MR JORGE LARZON
THE LIVING BUUUMERANG!!!

Jag installerade mig så sakteliga i rutinerna ombord. Det skulle ta 18 dagar över Stilla Havet till Panamakanalen. Men den 2 januari var jag uppe på bryggan mitt i natten, för att dokumentera att jag kommit halvvägs på min Jorden runt-resa:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I den händelse någon läsare skulle vara intresserad att riktigt i detalj grotta ner sig i hur jag hade det för exakt fem år sen, så saxar jag här ett långt klipp från Dagonattboken:

2-jan-2017-pdf

Jag uttalar detta vårt nya årtal “tjugotjutvå”. Är det någon som säger “tjugohundratjugotvå”? Eller rentav “två tusen tjugotvå”?

Tiden går inte, den kommer. Så formulerade jag mig en gång i Vilda Röster-körens fina föreställning Visamhet. Vi ville skildra livet, från döden till orgasmen, koncipieringen om ni så vill – baklänges alltså. Jodå, om man läste programbladet så förstod man vad vi menade.

Men tiden finns bara som föreställning i våra mänskliga hjärnor. Rörelse finns i världen omkring oss, men inte tid. Tidsbegreppet är vårt sätt att få ordning på rörelser, händelser. Klocktid är lika med den regelbundna rörelse som en visare i en klocka gör. Denna rörelse kan vi sen relatera alla andra rörelser till, jämföra alla andra rörelser med. Om vi säger att vi promenerat en timma, så betyder det att under vår promenad har timvisaren i alla välfungerande ur rört sig precis ett så långt stycke, som på just den klockan representerar en timme, alltså ett dygn delat med 24, från solens uppgång den ena dan till den andra dan, i runda slängar.

Klocktid är en sak, humantid är något annat. Humantid är när vi jämför rörelser i vår hjärna (där själen sitter) med yttre händelser. Om vi finner dessa yttre händelser nöjsamma koncentrerar vi oss på dem och glömmer det som rör sig i vårt inre. Vi säger att tiden går fort när man har roligt. Om de yttre händelserna / rörelserna tråkar ut oss däremot, blir vi medvetna om det som rör sig i vårt inre; vi säger att tiden segar sig fram. Men en timmes glädjefyllt rus respektive en timmes uttråkning mäts båda i klocktid till exakt en timma.

Ni håller säkert inte med mig, men jag har doktorerat på tid, kan man säga, så det är jag som har rätt och ni som har fel. Bara så ni vet. Så här ser omslaget till min doktorsavhandling från 1999 ut:

• 

• 

Jag gav några elever på Bäckängskolan i uppgift att illustrera rörelse och tid. Det vinnande bidraget honorerades med 500 riksdaler, och användes av mig som omslag till min bok. Det var ingen lätt uppgift eleverna fick; att visualisera rörelse med stillbilder. Att visualisera tid – ännu svårare. Men det blev alltså denna bildserie av en hoppande katt som leker med en klocka. Om man viftar med boken framför ögonen och snabbt skiftar från fram- till baksida, så ser det faktiskt ut som om katten rör sig…

Nu är ni trötta på det här tidsdillandet, misstänker jag. Så jag avslutar med min geniala (enligt min ringa mening) tidsdikt (som iofs förekommit på i denna blogg tidigare, men ändå). Melodi: Nu är det jul igen:

Nu är det nu igen
och nu är det nu igen
och nuet varar än till sedan.
Nu är det nu igen
och nu är det nu igen
och nuet varar än till sedan.
Men det var inte sant
nej det var inte sant
för däremellan kommer medan.
Men det var inte sant
nej det var inte sant
för däremellan kommer medan.

Ja, alltså det rör sig om lite medvegtationer, alltså mediterande, vegeterande, sinnesfull (mindful) verksamhet (se förra inlägget). Förresten, kan det bli för mycket av sånt där? Kan man då drabbas av, typ sinnesfylla…?

Hur som helst, jag sitter här vid köksbordet och funderar så smått… Bordet är täckt av en vacker (hm, nåja..) julälgsduk. Jul-älgar måste det väl vara, eftersom dom är röda? Här ett exempel:

Varför är rött julens färg? Googlade nyss på detta, och fick reda på att något entydigt svar inte finns att ge. Kan det vara nåt politiskt; att julen är vänster på nåt vänster? Nja… Nåväl, jag associerade raskt till min Babushka-docka som jag har stående här i köksfönstret. Ja, i stället för babushkor, alltså gamla ryska farmödrar, innehåller min variant gamle pappa Stalin, med för- och efterträdare. Det är en den-ena-inuti-den-andra-docka så det finns plats för flera maktgubbar:

• 

• 

• 

Stalin, Lenin, Brezjnev och Marx är lätt identifierbara, men den siste lille minstingen (längst till vänster… hm…) är svårare; kan nog föreställa Friedrich Engels, tror jag. I ytterligare ett lager, omfamnande dom alla, skulle man ju kunna lägga till allas vår Vladimir Putin, absolut likvärdig med de tre ryska presidenterna i min docka, vad gäller maktbegär, lögnhalseri och mordgalenskap. Inte var det så dom menade, Fredrik och Kalle, när dom plitade ner manifestet?

I mitt pågående sökande efter konturen i livet, som ett led i min brevväxling med mitt kosmiska urpsrung (se tidigare inlägg Självkänsla) snubblade jag över ett Carl Jonas Love-citat:

Ack, och ändå – Varför är den goda dum – Varför är den kloka ond –Varför är allt en trasa?

Carl Jonas Love Almqvist,Törnrosens bok, 1833

Denna outgrundliga snubbling föranleddes av funderingar kring funderingar jag hade på den ödsliga Avondale Motor Camp, utanför Auckland, Nya Zeeland, vid juletid 2016. Så här formulerade jag mig:

Varför kan inte jag bara ligga och låta minnena strömma genom mig?
Varför kan jag inte bara stå och stirra ut genom ett fönster länge länge och iaktta det jag kan se genom fönstret?
Varför kan jag inte bara sitta och vara lugn och vänta?
Varför är jag så rastlös?
Varför denna oro?
Varför är jag inte som Toru Watanabe?

Härvid utbrister ni förmodligen inte i ett Vem faaan är Nisse Hult! (som Åke Grönborg (eller var det Lars Ekborg?) i den berömda tärningsspelsketchen i teveprogrammet Estrad 1967), men fastmer i ett irriterat: Vem faaan är Toru Watanabe?

Jo, Toru Watanabe är huvudpersonen i Haruki Murakamis roman Norwegian Wood, som jag läste vid tillfället. Ett av de viktigare skälen till att den fascinerade mig var att Watanabe hade just de där icke-rastlösa, mindfulla egenskaperna och förmågorna som jag så länge eftersträvat.

Förutom fördjupande, hade det varit praktiskt, menade jag, att lugnt kunna meditera, eller för den delen vegetera, ”värpa ägg”, som vissa plägar uttrycka saken. Praktiskt för att kunna låta tiden gå när man har tid över, som där och då på ödsliga Avondale Motor Camp inte minst. I väntan på att man går upp och äter frukost. I väntan på något. Att lugnt vara närvarande i stunden för att sen, när tiden är mogen, göra det man ska.

Men jag hade inte den förmågan, konstaterade jag.

Tankarna for som skottspolar i huvudet. Nå, än sen då, genmälde jag trotsigt!? Och? Det är väl inget att oroa sig för? Låt dom fara, låt som skotta och spola som dom vill, för fan!

Tilläggas kan, att efter min långa cirkumglobala resa har jag blivit bättre på dylik antirastlös äggvärpning, eller låt oss kalla det reflektion, meditation, mindfulness… det låter bättre. Åstadkoms bl.a. genom långvarig, flitig övning under sammanlagt 50 dygn till sjöss på de väldiga oceanerna.