Kalle Kolibri och jag ser varann i ögonen. Foto: Lars Pettersson.
kanske är jävig men du var så grön jag svär som ljuvaste svar på min bön åh, du var så skön
du kom till mig och vi såg på varann vi två tillsammans vi såg vår värld vi såg att den var sann
Åh, Kalle Kolibri du satt på min lins det blev ögonkontakt det va stort, åh jag minns jag sa hej hej hej det här är världens grej det är du och jag för alltid från idag vi flyger tillsammans i samma lag du och jag
du fundera på mig jag fundera på dig det va’ bara vi två allt annat försvann som bara annat kan
vi kommunicerade så mycket vi hann vi två vi spela som i samma band som från samma land
Åh, Kalle Kolibri du satt på min lins det blev ögonkontakt det va stort, åh jag minns jag sa hej hej hej det här är världens grej det är du och jag för alltid från idag vi flyger tillsammans i samma lag du och jag
P.S. Låten handlar om den största upplevelsen för mig (vad Kalle K tyckte vet jag inte) under min Ecuador-resa i januari i år. D.S.
Larssons lager är tomt för tillfället. Det drivs enligt On demand Manufactoring-principer. Få beställningar har inkommit på sistone, så de här bägge lagerarbetarna, prinsessan Zendeli och clownen Jac, är påfrestande sysslolösa (gott om tid att vara olyckliga m.a.o.). Dessutom tror jag de är mitt i en uppslitande kärlekshistoria. Jac lider av hjärtasmärtor och Zendeli är fast i sina eteriska ballerinaprinciper. Det är som det är.
För halvtres år sen satt jag på en bänk sippa på en vodka med läsk och i ett blänk var jag full som en alika för allra första gången kramade kamrater och lyssnade till sången av reptilhjärnan åsså från huvet o skrevet graverade grundspår på min hårddisk skrev det brevet till mig själv, om mitt öde i livet wonderbart och jävligheter mixat, givet!
Fröken! Kan jag få en Livet till, tack! Ridå? Ja, döden ingår väl eller? Tack, det är bra så.
Jollrar nu tillbaka på åren som har gått nåt har man väl gett, men mycket har jag fått till skänks utan att på nåt sätt ha förtjäna nåt utan att ha vetat mig mena nåt annat än å ha lite lajbans på tå inför insidans manande gå gå gå omedvetet hanbarndjur för det mesta oförarglig? visst, livet va å festa!
Fröken! Kan jag få en Livet till, tack! Ridå? Ja, döden ingår väl eller? Tack, det är bra så.
Visst, vemodsaningar fler än för de flesta men hur det än går, så måste jag testa blir det falla eller flyga om jag tappar greppet? tristan eller påskön, vart seglar skeppet? havanna-galenpanna-tiger dansar på månen eller felkalibererade halvdöa fånen? när man minst anar det går det som det går åsså står man där man står, efter alla dessa år!
Fröken! Fröken! Kan jag få en Livet till, tack! Ridå? Ja, döden ingår väl eller? Tack, det är bra så.
Ja, vad var det jag sa!? I april anade jag en ny låt vid horisonten i inlägget Ny låt? Ja, det har blivit mer än en sen dess, faktiskt. Men jag tänkte att jag får väl lägga ut den här som jag hintat om (usch! anglicism!) tidigare. Det är jag skyldig er, kära läsare. Ni har säkert undrat hur det har gått med den där refrängen som jag presenterade 11 april, eller hur? Ja, nu kan ni se. Låten säger en del, både om mitt liv som det varit och om nuläget, inför resten, typ. Finns musik till spektaklet också förstås, men den får ni vänta på lite till. Orkar inte spela in just nu, och förresten är jag hes som en kråka (no offence, crows).
Utvikning: Visste ni att “alika” är ett dialektalt ord för kaja, förresten? Jojomen. Därav fyllekaja, för det vet ju alla att kajorna super som fan. Kråkorna däremot dricker kanske för lite; kan ju vara därför som dom är så hesa.
Nedan en fjärranblickande kråka till vänster. Bilden till höger föreställer en alpkaja, med gul näbb och röda ben. De finns inte i Sverige. Men jag tyckte det vara roligare med en sån, än en bild på dom allerstädes närvarande, ytterst tjatiga kajor som flaxar omkring precis överallt här hemma nuförtiden. Huruvida alpkajornas alkoholvanor är lika extrema som de svenska alikornas är mig dock obekant.
Att höra stämsång som den här… Det är bara så trösterikt.
Six Men Start Singing in a Church… Och vad sjunger de då? Jo, klassikern Amazing Grace. Det är så bra, att jag måste nypa mig i armen och påminna mig om hur illa jag tycker om gud och religioner och allt sånt. Annars skulle jag kunna bli religiös, av så wonderbart välljud som det här. Men gåshud, det går inte att undvika! Dvs. det bildas små knottror på armhuden – märkligt, inte sant?
Observera: Skall spelas högt!
På tal om vårt behov av tröst, vill jag citera Stig Dagerman:
“Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden. Jag har varken ärvt en god eller fast punkt på jorden varifrån jag skulle kunna tilldraga mig en guds uppmärksamhet. Jag har heller inte ärvt skeptikerns väl dolda raseri eller ateistens brinnande oskuld. Jag vågar därför inte kasta sten på henne som tror på ting, på vilka jag tvivlar eller på honom som dyrkar ett tvivel, som vore inte även det omgivet av mörker. Den stenen skulle träffa mig själv, ty om en sak är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättligt.”
Hemma från Sahlgrenska sen onsdags i förra veckan. Som jag berättat i tidigare inlägg mådde jag oförskämt bra efter operationen, trots sex hål i buken, kateter m.m.
Detta relativa välmående varade i drygt 36 timmar. Sen började ett visst illamående ge sig till känna. Magen kändes först trög, sen lös, sen trög igen – utan att det blev några rejäla utgifter, om ni förstår vad jag menar. Och i torsdags förra veckan mådde jag riktigt illa.
Har fått veta att man under operationen ligger kraftigt nedåtlutad med huvudet, samt att de fyller buken med gas för att underlätta den människostyrda operationsrobotens arbete. (Jo, en sådan används faktiskt numera; jag såg den, en jättelik maskin. Kirurgen styr den med en joystick.) Detta gör att det ofta blir lite oordning där inne, och många får problem att få igång magen efteråt.
Torsdagen var värst, lite bättre sen dess. Pratade med en sköterska i telefon idag, hon trodde jag led av magkatarr. Låter troligt, även om jag aldrig vet mig ha haft det tidigare. Äter ettårsvälling för att vara snäll mot magen, psyllium (slags frön) med fiber för att få igång densamma.
Det har varit en tuff vecka, långsam och tråkig om inte annat. Fram till för några få år sen var jag närmast att betrakta som ett fysiskt praktexemplar (om än mentalt vrak stundtals). Så jag har varit bortskämd. Att vara bunden vid hemmet en hel vecka, med undantag för korta femminuterspromenader, lätt illamående för det mesta – ja, det är definitivt inget jag är van vid eller har tränat på.
Så vad gör man? Jo, man gör sitt bästa för att klara av dessa nödvändigheter. Finns inget annat val. Tur jag har ett så rikt inre liv…
I morgon ska jag in till Sahlgrenska igen, för att ta bort stygnen vid operationssåren, ta bort katetern, osv.
Apropå den stora ull-dagen som gick av stapeln i den oförlikneliga byn Uddebo igår, där jag fått veta av en god vän att också professionell fårklippning ägde rum… Jag kom därvid att tänka på min vistelse på Saunders Island, Falklandsöarna, i januari 2019. Denna vackra ö har blott fem bofasta invånare, men drygt 6.000 får strövar fritt på dess gräsbeväxta kullar. Ja, fritt och fritt förresten, just när jag var där försiggick den stora fårklippningen, och då var det skralt med fårfriheten.
Fårklipparen går in i en kätte och famntar och lyfter utan problem ett helt får (ok, fårfötterna släpar på marken). Sen maskinklipper han fåret på ungefär en och en halv minut. 3-4 flickor håller jämna steg med klipparna, tar hand om ullen, sorterar och sopar upp. Det så plötsligt ullberövade, nakna fåret släpps och sticker ut genom ett hål i väggen. Fåren ser förvånansvärt lugna ut, trots de säkert för dem chockartade omständigheterna. Majoriteten av dem har ju varit med förr förstås. De klipps en gång om året. Klipparen har 80 pence per får för sitt ryggknäckande arbete. Bra betalt om man kan sitt jobb, men kroppen tar stryk i längden, fick jag veta. Bara unga, starka MÄN göre sig besvär, får jag veta. Så det är väl ingenting för mig då, kan jag tro… Här en länk till en liten film jag tog med min telefon, som visar hur det går till.
Örade omkring lite bland de där korta reelsarna som ploppar upp på Facebook alltsomoftast. Ännu en låt med de sydstatsoriginerade två systrarna Lovell, Rebecka och Megan, träffade mig (hit me) i skall’n; Larkin Poe igen alltså, som jag presenterat i ett tidigare inlägg. Låten hette Wicked Game, och fanns inte på Spottan, visade det sig. Men där hittade jag i stället den här:
Den låten motsvarade väl min sinnesstämning. Och en liten undran slog mig händelsevis: Vad skulle låtens upphovsman – den förmodligen allra mest ikoniskt legendariske delta blues-mannen av dem alla, Robert Johnson nämligen – vad skulle han tyckt om den här fantastiska cover-versionen av sin låt?
Vad tror ni?
Jag tror han skulle diggat den stenhårt; av många skäl, inte bara de rent musikaliska…
Livet kommer att bryta ner dig. Ingen kan skydda dig från det, och det hjälper inte att vara ensam, för ensamheten kommer också att bryta ner dig med sin längtan. Du måste älska. Du måste känna. Det är därför du är här på jorden. Du måste riskera ditt hjärta. Du är här för att bli uppslukad. Och när det inträffar att du är nedbruten, eller bedragen, eller lämnad, eller sårad, eller om döden nuddar alltför nära, unna dig att sitta vid ett äppelträd och lyssna till äpplena som faller överallt omkring dig i högar, slösande sin sötma. Intala dig att du smakade på så många du kunde.
