Utom parentes kan jag säga att jag även vänder mitt bibelblad (likt mor i Per Lagerkvists dikt). Jag läser i Johannes’ uppenbarelse:
Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom brustet vatten. I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft. (Kap.1, vers 14-16)
(Det är lite så jag inte känner mig just nu i november.)
Håller på och bildar mig för fullt i eftermiddag. Inte illa, eller hur? Tänkte jag skulle skriva en drapa om krig som mänsklig företeelse. Det är ju ett ganska hett ämne, om man säger så. Men min personliga utgångspunkt är en förundran över hur så gott som alla (i min bekantskapskrets, i min del av världen), inklusive mig själv, plötsligt gick från att vara fromma fredsapostlar, pacifister i vissa fall, till att bli krigsförespråkare och krigsivrare: Ukraina måste få försvara sig! Vi måste hjälpa till, skicka så mycket vapen som någonsin möjligt. Jävla Putin! Jävla Ryssland! Så har det hetat och så heter det, och så känner jag det också.
Men är då inte fred alltid ett bättre alternativ än krig? Jovisst, tror jag att jag svarade på den frågan för 50 år sen. Men idag, nja…? Tänker på Mikael Wiehes låt Fred från 1971 (magiskgjord av Thåström och Imperiet på 80-talet). Där upprepas gång på gång frasen: Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Tål att tänka på…
Jag har funderat och skrivit. Men det är så stort, blir inte färdig, kommer inte dit jag vill komma med texten. Ska försöka fortsätta. Men idag kom jag av naturliga skäl in på ämnet mänskliga rättigheter, FN:s Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna från 10 december, 1948. Visst, dessa har man ju hört talas om och pratat om i alla tider. Men först idag har jag läst dem i sin helhet, inalles 30 artiklar.
Vilken grej, alltså! De mänskliga rättigheterna, översatta till 350 språk. Det är stort, mycket stort. En mycket tungt vägande byggsten på den goda sidan av människans på gott och ont. Kan behövas för min del, med stigande ålder inser jag mer och mer allt elände som vi ställer till med, så den onda sidan har liksom börjat väga över.
De är inte juridiskt bindande, dessa rättigheter. Och i vilket fall som helst finns det förstås ett antal skurkstater som ger fullständigt fan i dem. (De skrevs in i Rysslands konstitution 1993, läser jag på nätet…) Men ändå…
Ska skriva mer om detta, också om “Den humanitära rätten”, alternativt “Folkrätten”, alternativt “Krigets lagar”, men orkar inte just nu. Återkommer.
… stod en tät dimma över slagfältet vid Lützen”, stod att läsa i folkskolans historiebok. Å, vad glada vi voro, vi små förhoppningsfulla, välartade cisgossar och cisflickor (sådana funnos det fortfarande gott om vid denna tid, vid pass 1960) att vi äntligen kommit förbi den erbarmligt enformiga, långvariga stenåldern och annat tråktyg, och nu fingo läsa om lite ordentliga krig och krigarkonungar!
Dock, dimman var tät och det gick illa för konungen Gustav II Adolf, Lejonet från Norden kallad, där vid Lützen. Om detta berodde på dimman, eller på att konung Gustav med “tiden blev blev tämligen fet”, som historikern Clas Theodor Odhner noterat, ja därom tvista de lärde. (Han vägde redan vid förlossningen den 9 december 1594 12 marker och en femtedels svensk vikt. Drygt 4,5 kilo! Fetman kan ju ha lett till att han helt enkelt föll av hästen, och blev ett lätt byte för fienden.)
Gustav II Adolf
Orsaker till fetman?
Nä, jag säger som tanten i Östra Hyggås: “Han kunne ju vart hemma o vart wiler…” Ungefärlig översättning: “Han kunde ju stannat hemma och tagit det lugnt.” (Tantens ord gällde förvisso inte Gustav II, utan fastmer hennes yngsta barnbarn, som var tävlingscyklist i Skeppshultsstallet, och var ute och slet på vägarna varje dag i idogt träningsnit.) De där svenska stormaktsambitionerna på 1600-talet ledde bara till elände i längden.
I april 2015 tillbringade jag en vecka på Mallorca. Håller med Frédéric Chopin, Mallorca är en mycket vacker ö. Chopin bodde där vintern 1838-39 tillsammans med den skandalomsusade författaren George Sand, i ett före detta kloster i Valdemosa. Men Chopin mådde dåligt. Hans tuberkulos plågade honom i den fuktiga klosterkylan.
Kallt var det inte när jag var där. Men jag mådde också dåligt; inte av tuberkulos, men av diverse andra skäl. Jag skrev om det också, både på prosa och fri vers. Nedan ett par deprimerade tidsdokument (ni kan ju fundera på vilken litterär grundform, prosa eller vers, som överför känslan bäst; som är mest estetiskt verksam m.a.o.):
mallorcan blues (prosa)
Nu är det riktigt illa igen. Klockan är 04.40, the wee wee hours again… Vart ska jag ta vägen, vad ska det bli av mig? Själsligt: en likgiltig, oro-obehagskänsla. Höll på att skriva katastrof, men det vore att ta i, så våldsamt, så häftigt är det inte. Det är smygande, liknöjt; ingenting når mig nu, och så, och så.
Den absolut tydligaste känslan i kroppen är den jag allra helst velat undvika: tydlig, kronisk, inflammatorisk småvärk i löparknäsenan, inuti höften, inuti låret, baksidan av knäet. Det beror på att jag gick förhållandevis mycket igår, inget extremt på något sätt, men det räcker tydligen gott för att hålla skadan vid liv, ja att göra den värre till och med.
Och så detta att vara ensam, att inte kunna sova ut ordentligt… Fast fan vet hur jag skulle ha tacklat detta ihop med nån…? Själva tanken är svårhanterlig.
Vad gör jag här? Vad gör jag hemma? Varför lever jag? Borde jag ta livet av mig egentligen? Nä, tror inte det. Det känns alldeles för extremt i förhållande till mina halvkänslor. Kanske borde jag stanna hemma, och inte resa ut ensam så här. Det blir värre då, helt klart. Att resa jorden runt på egen hand kommer troligen att bli min död. Att leva min dröm kommer att bli min död. Ha, vilken härlig ironi!
Det är inte tomhet. Jag är inte tom, jag är full. Till stor del full av skit kanske, men ändå. Tankar, framför allt tankar. Känslor också, om än inte så starka.
Tänk om jag kunde göra en grej av detta eländiga tillstånd? Tänk om jag kunde leva i nuet, ta in allting… Behåll sinnena på… Ingen fara, ni kan röra er fritt i flygplanet, men behåll sinnena på! Vad blir mindfulness på svenska? Sinnesfullhet?
Fast jag tänker nog alldeles för mycket, tänker o tänker o tänker. Aldrig stillas denna hjärtats oro… Vem skrev det? Ekelund?
mallorcan blues (fri vers)
aldrig mer? nej, nej, nej: alltid mer! alltid mer i all oändlighet
när? var? hur? skall detta hjärtats oro stillas?
i döden? fan tro’t må ske i så fall jag tog första set i alla fall! även om jag kanske möjligtvis förlorade matchen (vill inte riktigt erkänna det)
något har jag väl ändå nåja… kanske inte vunnit men ändå funnit?
tveklöst ja
ur mitt perspektiv inifrån mitt huvud inifrån min själ utifrån min kropp sett så har mitt liv varit stort jävligt stort! mycket har hänt om ni frågar mej otaliga äro de tankar känslor stämningar som visserligen runnit ut i sanden men som ändå funnits där ett tag jag, jörgen larsson (smidig som ett kassaskåp) fann dom ja jädrar i min lilla låda det gjorde jag!
men nu ligger jag här… förstås det är sant det kan inte förnekas
I anslutning till lite random Youtube-snubblande förunnades mig hela nio lyckliga minuter igår kväll. Jag lyssnade på Crosby, Stills & Nash i en underbar live-version av Suite Judy Blue Eyes. Stämsången är formidabel, Stephen Stills alldeles magisk på sin Martin-gitarr, stämd i öppet D. Och vilken sång- och spelglädje!
Det här är musik med rötter i sent 60-tal, tidigt 70-tal. Då var jag 15-25 år, och som mest musikaliskt receptiv. Den musik man lyssnar på under de där unga åren brukar ligga ens hjärta nära resten av livet…
P.S. Det där med “i anslutning till…” har jag från min gymnastiklärare i realskolan Kalle Stropp. Han hade väldigt litet huvud, i vilket inte rymdes så mycket. Fanns bara plats för en liten liten hjärna. Kalle S var väldigt stolt över de få fina ord han hade lyckats lära sig. “Hämta slungbollarna i anslutning till min bil”, kunde han säga med överlägsen min. (Slungbollarna låg i bagageutrymmet i hans pseudo-sportiga gamla Ford Cortina.) D.S.
P.S.2 Lyssna gärna på låten som den låter på vinyl också, för att jämföra. Albumet heter Crosby, Stills & Nash, och är från 1969. D.S.
Färg och form, det är det mitt fotograferande handlar om. Om vi håller oss till det förstnämnda, så är det så att färg gör mig glad. När jag flyttade in i min numera något skamfilade lägenhet, dåmera ganska fin, fann jag ändå att något fattades. Köket var så där j-a tråkigt vitt som alla tycks vilja ha. Jag lät måla om alla mina köksluckor; varannan gul, varannan ljust gråblå:
Av detta blev jag glad! Fortfarande, i denna dag, mer än tio år senare, blir jag lätt lite muntrare när jag kliver in i mitt kök. Allt på grund av färgerna.
Orange (brandgul) är en av mina absoluta favoritfärger. Så jag köpte mig en orange keps:
Visst är den snygg?
Och när jag väl hade den där kepsen, föll det sig naturligt att också köpa en därtill passande orange bil:
En kompis till min svåger frågade en gång, om jag fått den där bilen extra billigt pga av färgen!? Det förlåter jag honom aldrig! Själv var han givetvis ägare till en av de överallt överflödande tråkgrå bilarna… Vita, svarta eller grå bilar vart man ser – jag blir bara så trött och uttråkad.
En bit upp i backen från mitt hus växer nån sorts japanska rönnar vid en lekplats. Så här på hösten kan man fira färgorgier genom att visualimumsa på de orangea bladen:
Och slutligen, för att travestera Hasse & Tages låt: Krig och våld gör mig ledsen, men färg och form gör mig glad, titta och njut av den här bilden:
Blomman lite till vänster om mitten (gyllne snittet), den ljuvligt varma orangea färgen som kontrasterar mot den lugna, mörka bakgrunden… Förunderligt…
