Steg 1
Jag finner det synnerligen förunderligt att det finns nåt över huvud taget. Ett helt j-a f-n Universum! Är inte det övermåttan konstigt? Det vore väl mindre konstigt om det inte fanns nånting, kan jag tycka. Men det verkar alltså finnas ett görstort Universum (ja, om inte alltihop är nån sorts dröm – men det blir ju ändå konstigare… vem fan är det som drömmer då? och var kom hen ifrån?). Inte bara görstort, oändligt för fan; oöverblickbart… Och allt tyder på att alltihop alltid har funnits där. Ok, i olika föränderliga skepnader, men ändå alltid, för evigt. Ja, kom inte dragande med nån jäkla gud som skulle ha skapat alltihop – och skapat oss till sin avbild, ha ha… Det skulle ju göra oss till hela Universums centrum; vi, homo sapiens, skulle vara viktigast av allt! Vem kan ha kommit på den idiotiska idén? He he, inte så svårt att räkna ut…
Steg 2
Men ok, man får väl acceptera att det finns ett antal grushögar här och där, i form av planeter och, ja stjärnor, asteroider, allehanda rymdskrot. Det måste man väl köpa då. Motvilligt. Men förunderligare ändå är väl det faktum att en del av det där rymdgruset har börjat leva! Det finns liv! Ja alltså, det finns sånt som kan föröka sig, växa, röra på sig av egen kraft. Virus är på gränsen, men sen finns det ju mängder av bakterier, amöbor, småkryp, insekter, växter, djur! Levande varelser! Hur fan gick det till? Ok, Ekelöf (och jag) mumlar om att det kanske inte är så jäkla stor skillnad mellan levande och dött. Allt som lever har en gång varit dött. Allt som är dött har en gång varit, skall en gång komma att bli, levande. Ja ja, men visst fan är det ändå förunderligt. Evolutionen har lett till liv, mångfald. I och för sig verkar det som att när ett visst stadium av mångfald har uppnåtts, så vänder det. Och där är vi nu, tycks det. Då går evolutionen i stället mot mer och mer enfald, monokulturer. Skapandet av mångfald och liv är lika med minskad entropi, men så vänder det: sönderfall, enfald, mer och mer entropi. Och så vänder det igen, och igen, och igen… Men skit idet, jag tycker i alla fall det är f-n förunderligt att det finns liv.
Steg 3
Ja ja, ok, en eller annan amöba här och där, det är väl inte så j-a märkvärdigt ändå. Det kan man väl köpa. Men, mina vänner, det finns liv som är medvetet om sig själv! Som kan tänka, som kan fundera på sin egen existens! Det är ju det jag gör just nu, i denna skrivande stund. Det tycker jag är förunderligast av allt: att det finns liv som är medvetet om sin egen existens. Och det är ju faktiskt vi det gäller då, vi människor, vi homo sapiens…. Ha ha, den visa människan. Ja, jo, just detta att vi är medvetna om oss själva och existensen, på det viset är vi trots allt “visa”. Men på så många andra sätt är vi ju fullständiga jubelidioter. Se bara på vad vi gör med vår jord, den blå planeten, vårt hem i den oändliga rymden. Vi håller på att förstöra biosfären fullständigt med vår tillväxt, både i antal och på alla andra jävla vis. Fler och fler rövkliare av plast m.m. m.fl. onödiga prylar som vi absolut måste tillverka och sprida överallt, enligt hyperkapitalismens oomkullrunkeliga bud och lagar i denna antropocena tidsålder. Nä, det skulle förvåna mig mycket om inte den stora världen går åt h-e, vår stora värld alltså, inte Universum for fuck’s sake, inte ens Jorden; men människornas värld, så som vi känner den (den stora världens åthelvetegående tycks dock inte hindra den lilla världen från att vara ganska mysig ibland; mina vänner och jag, typ…, så länge det varar…).
Ja, det finns mycket mer att säga om detta. Men jag har inte tid nu. Det är fredag kväll, och jag tänkte ta ett glas vin och kolla på min favoserie på teve. Det får bli som det blir med stora världen. Jag puttermyser i den lilla så länge, glömsk av allt…
