Min Blogg

Bildinspirerade funderingar

Får mig att tänka på karamellfärg, som min moder stundom använde när som hon bakade sju sorters kakor, eller om det var vid tårtmakeriverksamheten… Men är det odon- eller blåbärsblad?

Inte bara bladen utan även barren medverkar i de höstliga gulduschskurarna.

STÍLLeben…

This pic makes me think of how many holes it takes to fill the Albert Hall…? (The Beatles: A Day In Life; Sergeant Pepper’s Lonely Heart Club Band)

Den vita sorgen böjer sig mot marken…

PRISTÄVLING!!! Hur många grässtrån syns på bilden? Fina priser till de 100 först inkomna rätta svaren!

Makromikro

Med makrobjektivet, dvs. ett objektiv som möjliggör fotografering av jättesmå (gigantiskt små alltså) motiv. Makrobjektivet kan avbilda i skalan 1:1; vilket innebär att en myra skall kunna avbildas i naturlig storlek på kamerans sensor. Man kan makrofiera det mikroba, typ.

Genom nålsögat nedan försökte jag krypa. Tänkte att ok, jag har kamelpuckeln fram i stället för på ryggen, men va fan, det ska väl gå ändå. Men det gick inte. Kanske berodde det inte på mitt bristfälliga kamelskap, utan på att det är himmelriket som ligger där på andra sidan, och jag anses helt enkelt för rik (inre rikedom då alltså). Apropå Jesu gåtfulla ord: “Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” (Matt 19:23-24).

Minnesvärda resor 3

Första gången jag träffade Richard Cureton var 1996. Jag hittade hans doktorsavhandling Rhythmic Phrasing in English Verse på UB i Göteborg. Började läsa den på tåget till Borås, och minns att jag tänkte: Fan också! Den här mannen har ju gjort precis vad jag skulle vilja göra! Jag gick forskarutbildningen på Litteraturvetenskapliga fakulteten, Göteborgs Universitet, på den tiden, i akt och mening att försöka doktorera så småningom.

Nåväl, lite senare tog jag kontakt med Richard Cureton. Det bestämdes att jag skulle åka över till Ann Arbor i Michigan, där han bodde, för att diskutera och lära mig mer om Curetons forskning. Det handlade om rytm; rytm i allmänhet, men rytm i poesi i synnerhet. Detta skedde 1996.

Jag blev god vän med Richard och hans familj. Den vänskapen varar än. Vi har träffats ett flertal gånger, både i USA och Europa. Oftast har våra möten ägt rum vid deras sommarhus i Door County, Wisconsin. Så även i juni 2014. Sommarhuset ligger längst uppe på norra tippen av The Door Peninsula, vid Wisconsin Bay. Kolla på den här kartan om ni kan finna stället (förstora genom att högerklicka och välja “öppna i ny flik”):

Door Peninsula är den där långa halvön som pekar lite åt NO, i norra delen av Lake Michigan:

Door County, som ligger längst ut på denna halvö, är ett ganska lyxigt ställe. Mina vänner, “The Curetonians”, är inte särskilt välbeställda. Men Richards far, Thomas K Cureton, var en berömd forskare och känd som “The Father of Physical Fitness” (klicka på länken så får ni veta mer om honom) på sin tid. Så han hade lite pengar, och dessutom massor av pionjäranda, och släpade ut virke och byggde det storslagna sommarhuset med sina egna händer till stor del (se tidigare inlägg At The Lake). För detta är jag honom evigt tacksam; det är ett fantastiskt ställe.

I Door County bor det massor av skandinaviska ättlingar; svenskar och norrmän framför allt. Kan det vara dessa rekorderliga nordmän som ligger bakom den märkliga (men mycket gemytliga) vanan att placera ut ett par stolar och ett bord med blommor på ute på fälten. Så här kan det se ut:

Vill ni titta på fler bilder från min resa till Door County 2014, så kolla in At the Lake 1, At the Lake 2 eller At the Lake 3 på Flickr.

Som sorgsen doft av kaprifol

Så så, vännen min, inte sjunka nu
i sinnesmulnande skymningssol
som sorgsen doft av kaprifol…
Men det är så långt och så länge…
Fängslande längslande, från här till där
millennier minnen har dig kär
villor och begär…
En enda ros på ett evigt klänge…

I Wish I Didn’t Miss You

Funderade på vem hon påminde mig om, Izhav… Och kom på att det var den egensinniga singer/songwriter-artisten Feist, som jag hörde när jag besökte musikfestivalen Way Out West för ett antal år sen för första (och kanske sista) gången, och fick mig en dos av vad som händer i den populärmusikaliska världen (om vilken jag annars vanligtvis svävar i total okunskap).

Här en för mig aktuell låt med Feist: I Wish I Didn’t Miss You.

Try to find a way to talk about it
I’m also in the mind to just let it go
How to reach out my mind if I can’t think straight
With the goodness so gone I feel to isolate
You called me baby, I called you one, too
Until you spoke to me with another voice
You sent in spiders to fight for you
I was so disappointed I didn’t know what to do

I wish I didn’t miss you
I wish I didn’t miss you
I wish I didn’t miss you
I wish I didn’t miss you

Wasting so many hours away
So many ways to waste a day
In the same city I hope you’re not
‘Cause the town has shrunk to the size of my thoughts
It was so mystifying to see you so changed
I felt some certainty you must have died
Because how could I live if you’re still alive?

I wish I didn’t miss you
I wish I didn’t miss you
I wish I didn’t miss you
I wish I didn’t miss you

I wish I didn’t miss you
I wish I didn’t miss you
I wish I didn’t miss you
I wish I didn’t miss you

De två i Hyltebruk än en gång

Izhav hade den där förmågan att fullständigt våga lita på sin förmåga att få med publiken helt utan åthävor; tystlåtet, lågmält, intimt… Hon berättade om att hon blivit mobbad i skolan, att hon var annorlunda – men att hon gift sig med den allra underbaraste kvinna för en vecka sen… Och publiken är med; ju mer lågmäld Izhav är desto mer spänt uppmärksam blir publiken. Att man kan höra en knappnål falla i intimiteten mellan artist och publik är en underdrift…

Och Svavar, ja han är en fet, skäggig, urmysig islänning med en fantastisk röst och ett kongenialt gitarrspel.

When All Is Said And Done

Sista låten igår, med Svavar Knútur, blev den här:

Here’s to us one more toast and then we’ll pay the bill
Deep inside both of us can feel the autumn chill
Birds of passage, you and me
We fly instinctively
When the summer’s over and the dark clouds hide the sun
Neither you nor I’m to blame when all is said and done

In our lives we have walked some strange and lonely treks
Slightly worn but dignified and not too old for sex
We’re still striving for the sky
No taste for humble pie
Thanks for all your generous love and thanks for all the fun
Neither you nor I’m to blame when all is said and done

It’s so strange when you’re down and lying on the floor
How you rise, shake your head, get up and ask for more
Clear-headed and open-eyed
With nothing left untried
Standing calmly at the crossroads, no desire to run
There’s no hurry any more when all is said and done

Standing calmly at the crossroads, no desire to run
There’s no hurry any more when all is said and done

Det är en ABBA-låt! Bara en sån sak…. Återkommer.

Konsertur

I kvällur ska jag på konsertur med Svavar Knutúr och Izhav i Hyltebrukur. Det ska bli kulur (svensk-isländska).

Alldenstund jag när en viss osäkerhet beträffande huruvida I, kära läsare och lyssnare, han för avsikt att bevista samma tonkalas som Ers Förträfflige i afton, lovar jag att återkomma, och förtälja ehvad I sumpat eller sluppit haver…