Min Blogg

7 år sen 7:e oktober

På dagen för sju år sen lämnade jag min lägenhet på Trandared i Borås, gick österut mot Trandareds torg. Därifrån skulle jag få skjuts med en kompis till Jönköping, varifrån jag skulle ta bussen till Stockholm. Osv.

Målet var att sen, efter fullbordat varv runt Jorden utan att flyga, komma tillbaka gående från andra hållet, västerifrån. (Så skedde också 177 dagar senare, 4 april 2017.)

Hur kände jag mig egentligen när det äntligen var dags (efter cirka 20 års ältande av idén)? Tror jag var rätt nöjd, beslutsam. (Kanske lite som farsan brukade uttrycka det, när han just stod i begrepp att sluka ännu en bulle till kaffet: “Det kan ingen hjälpa. Det får gå som det vill.)

P.S. På bussen till Stockholm utspann sig följande tokroliga dialog mellan mig och en kvinna jag råkat sätta mig bredvid. Bussen går ju till Stockholm, stannar inte förrän där. Men jag ställer ändå den idiotiska självklarhetsfrågan:

– Vart är du på väg?
– Stockholm. Och du då?
– Borås.
– Borås? Jaha du. Men åker du inte liksom åt fel håll då?
– Nja, jag tog den långa vägen, den här gången. Jag ska åka jorden runt först. Jag har alltid tyckt att det på nåt vis är häftigare att komma in i Borås västerifrån, från Göteborg, typ.

Bibliotekarierna!

Jag snubblade över resultatet av en enkätundersökning gällande bibliotekariernas arbetssituation, och blev lite smått chockad faktiskt. Visst hade jag hört om en del problem med stök och bråk på biblioteken, men att det var så mycket och så allvarligt förvånade mig ändå. Undersökningen gjordes av DIK, ett fackförbund för de som jobbar inom “kultur, kommunikation och kreativ sektor”.

Rapporten ”Som om vi ska bära hela samhället” (2023) bygger på en enkät till DIK:s medlemmar inom biblioteksområdet. Enkäten var öppen 24 april–16 maj 2023 och 1 891 personer svarade, vilket ger en svarsfrekvens på 42 procent. Frågorna handlade om arbetsmiljön under de senaste två åren (april 2021 till april 2023). Rapportens resultat i korthet:

Social oro, skadegörelse och våld är vardag för många bibliotekarier.   
Under de senaste två åren har 94 procent av folkbibliotekarierna upplevt social oro, 81 procent har varit med om skadegörelse och 56 procent har upplevt våldsamma situationer. 38 procent har fått utstå kränkningar och 14 procent har utsatts för hot. Det innebär att oro och oordning på biblioteken nu har återgått till tidigare nivåer, efter en tillfällig minskning under coronapandemin då biblioteken var mindre tillgängliga.    

6 krav för starka och trygga bibliotek 

  1. Samhällets utsatta ska inte vara bibliotekens ansvar 
  2. Arbetsgivare måste stärka arbetet kring hot, våld, kränkningar och trakasserier
  3. Fler aktörer behöver ta ansvar för det digitala utanförskapet   
  4. Biblioteken måste få tillräckliga resurser   
  5. Politiken ska inte lägga sig i bibliotekens bedömningar   
  6. Bibliotekariernas löner ska spegla deras utbildning och ansvar   

Minnesvärda resor 4

Meine zweite Heimat, så brukade jag ibland benämna den österrikiska staden Kufstein med omgivningar på 60-talet (1960-talet alltså, inte 1860-talet). Min syster hade nämligen gift sig med en österrikare. De bosatte sig visserligen i Sverige, men varje sommar åkte de på semester till Tyrolen, och flera gånger fick lilla jag följa med!

2014 var jag där igen. Huvudsyftet den här gången var att bestiga Ellmauer Haltspitze (2.342 m), den högsta toppen i Kaisergebirge, ett bergsområde strax utanför Kufstein. Och det lyckades faktiskt den här gången; jag nådde mitt mål! Jag har skrivit om detta hjältedåd förut, i ett inlägg med den egendomliga titeln “(Kvinniskor) och människor 3”. Riskfritt var det inte, långt därifrån. Det här kan man t.ex. läsa i en fackmannamässig beskrivning av kraven för att nå toppen:

Voraussetzung: Schwindelfreiheit und Trittsicherheit sowie alpine Erfahrung sind unbedingt erforderlich! HELM (Steinschlaggefahr)
Empfehlung: Klettergurt & Klettersteigset

(Ok, svindelfri och säker på foten var jag väl, men det var i stort sett det hela. Den erforderliga vanan och utrustningen ersatte jag med obetvingligt mod, parat med viss dumdristighet…)

Förra året skrev jag en sommarkrönika i Borås Tidning med titeln “Vi som vill opp”. Där försöker jag förklara denna min perversa böjelse att bestiga allt inom synhåll, om så förknippat med livsförlorarrisk!

Nåväl, besöket i Kufstein 2014 innehöll trots allt också en del annat än själva toppbetvingandet. I det här vackra huset på Anton Karg Strasse hade jag nöjet att smörja mitt krås medelst god inhemsk mat och dryck, på inbjudan av min svågers syster Gertrud:

Och vägen mot toppen inbegrep vandring i sköna Kaisertal, som är naturreservat, och inte alltför belamrad med otrevliga människor, eftersom man måste anstränga sig och gå dit (finns ingen linbana, inga bilvägar). Här Hinterbärenbad, ett rastställe i dalen:

Men det är klart, utan känslan däruppe på toppen ovan molnen hade det inte varit detsamma…

Könsfrågan 2

25 juli i år fanns inlägget Könsfrågan här på bloggen. Idag snubblade jag över en essä på Kvartal betitlad Konsensus-Sverige på marsch i transfrågan av Malin Lernfelt. Det är ju något alldeles fantastiskt detta: Att det skulle vara olagligt att definiera kön utifrån biologin!? Att begrepp som kvinna eller man inte i 99,99 procent av fallen skulle vara helt oproblematiska?! Mycket mycket märkligt… Jag saxar ur Lernfelts essä (läs gärna resten också; se länk ovan):

Lagen verkar gå igenom utan konsekvensanalys
Samma dag som kungen firar 50 år på tronen har Liberalerna och Moderaterna tröttnat på KD:s protester och meddelar att de söker stöd i riksdagen för att ändra könstillhörighetslagen. I en debattartikel i Expressen skriver socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) och jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) att det ”fortfarande kvarstår viktiga åtgärder för att öka friheten för transpersoner … Moderaterna och Liberalerna går därför fram med ett förslag i riksdagen om en moderniserad könstillhörighetslagstiftning”.
Eftersom det även inom oppositionen finns ett stort stöd för en ny lagstiftning är det inte omöjligt att en ny lag snart finns på plats. Utan att det gjorts en ordentlig konsekvensanalys. Utan en öppen och seriös samhällsdebatt. En av vår tids viktigaste frågor, som påverkar oss alla, inte bara de som är trans och som riskerar att bryta isär både regeringen, kvinnorörelsen och hbtq+-samhället behandlas som något enkelt och okomplicerat. För att citera SVT:s nyligen publicerade dokumentär Transkriget: Vad händer om påskyndarna av lagändringen har fel? Vad händer om frihet för ett fåtal blir ett fängelse för många?
Viljan att vara progressiv och god och göra rätt för en utsatt grupp kan komma att kasta ungdomar med dolda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar under bussen och gör att de erbjuds hormonbehandling i stället för en autismutredning. Homosexuella kvinnor osynliggörs, och kampen för jämställdhet mellan könen försvåras om en kvinna i lagens mening kan vara i princip vem som helst.11
För ingen marscherar för ungas rätt att utforska sin identitet utan att riskera att hamna i oåterkalleliga återvändsgränder. Ingen dansar till stöd för de biologiska kvinnor vars biologiska kön är grunden till att de utsätts för förtryck. När Konsensussverige går ut på gatorna för att vifta med flaggor för öppenhet, mångfald och inkludering finns det bara en accepterad åsikt.

Bildinspirerade funderingar

Får mig att tänka på karamellfärg, som min moder stundom använde när som hon bakade sju sorters kakor, eller om det var vid tårtmakeriverksamheten… Men är det odon- eller blåbärsblad?

Inte bara bladen utan även barren medverkar i de höstliga gulduschskurarna.

STÍLLeben…

This pic makes me think of how many holes it takes to fill the Albert Hall…? (The Beatles: A Day In Life; Sergeant Pepper’s Lonely Heart Club Band)

Den vita sorgen böjer sig mot marken…

PRISTÄVLING!!! Hur många grässtrån syns på bilden? Fina priser till de 100 först inkomna rätta svaren!