… stod en tät dimma över slagfältet vid Lützen”, stod att läsa i folkskolans historiebok. Å, vad glada vi voro, vi små förhoppningsfulla, välartade cisgossar och cisflickor (sådana funnos det fortfarande gott om vid denna tid, vid pass 1960) att vi äntligen kommit förbi den erbarmligt enformiga, långvariga stenåldern och annat tråktyg, och nu fingo läsa om lite ordentliga krig och krigarkonungar!
Dock, dimman var tät och det gick illa för konungen Gustav II Adolf, Lejonet från Norden kallad, där vid Lützen. Om detta berodde på dimman, eller på att konung Gustav med “tiden blev blev tämligen fet”, som historikern Clas Theodor Odhner noterat, ja därom tvista de lärde. (Han vägde redan vid förlossningen den 9 december 1594 12 marker och en femtedels svensk vikt. Drygt 4,5 kilo! Fetman kan ju ha lett till att han helt enkelt föll av hästen, och blev ett lätt byte för fienden.)
Gustav II Adolf 
Orsaker till fetman?
Nä, jag säger som tanten i Östra Hyggås: “Han kunne ju vart hemma o vart wiler…” Ungefärlig översättning: “Han kunde ju stannat hemma och tagit det lugnt.” (Tantens ord gällde förvisso inte Gustav II, utan fastmer hennes yngsta barnbarn, som var tävlingscyklist i Skeppshultsstallet, och var ute och slet på vägarna varje dag i idogt träningsnit.) De där svenska stormaktsambitionerna på 1600-talet ledde bara till elände i längden.
Liked this post? Follow this blog to get more.