Kategori: Allmänt

Finns jag om jag inte bloggar? Eller om jag inte lägger ut tjatiga existensbekräftelser på Facebook? Frågan känns angelägen efter ett par dar utan wifi här i Ecuador. Vi har fortsatt resandet, är nu nere vid Stilla Havskusten. Här är varmt som tusan. Man kan knappt tro på frys- och kylrysningarna man upplevde uppe i Anderna för bara några dagar sen. Och ni, ni har inte hört av mig på ett tag. Kan ni tro på vad jag berättar utan bevis? Gärna bildbevis förstås.

För nördiga fotografer, likt flertalet i den här gruppen gäller för övrigt: det jag inte tagit en snygg bild på vete fan om jag har varit med om…

Men ja, på bara några timmar for vi ner från Cajas Nationalpark, på nästan 4.000 m, till havets nivå. Startade ovanför molnen, genomfor dem och landade i Playas vid Pacifiska Oceanen. Dan därefter gjorde vi en båttur och fotograferade fregattfåglar och pelikaner i massor. Nästa dag en ännu längre båttur ut till Isla de la Plata, s.k. fattigmansgalapagos. Där var det exempelvis blåfotade sulor som gällde. Idag har det varit ännu fler programpunkter; ingen rast ingen ro, bara gno bara gno… Men nu sitter jag och lyssnar fridfullt på oceanen när jag skriver det här.

P.S. Försökte lägga ut bilder som stödjer min berättelse, men det lyckades inte pga för dålig nätuppkoppling. Det skulle kunna vara lögn alltihop… D.S.

Ligger i min bekväma hotellsäng i Cuenca, Ecuador. Mår gott. Andas lugnt. Men så, med ett antal andetags intervall räcker liksom inte syret till, utan jag måste (lugnt) dra ett eller två djupare andetag för att “få luft”. Sen är allt lugnt igen några andetag, innan proceduren upprepas, “med ett gökurs regelbundenhet”, som Palme sa en gång.

Jag vet att det jag beskrivit ovan har med höjden över havet att göra. Det inträffar aldrig på lägre nivå än cirka 2.000 meter (Cuenca ligger på 2.500m). Det inträffar också bara just när jag ska somna, inte annars. Och det stör insomningsprocessen. Vilket naturligtvis stör mig väldigt mycket! Jag kan inte sova när jag behöver sova.

Fick nyligen reda på att man normalt försöker hålla syrenivån i passagerarflygplan på motsvarande ungefär 2.500 m nivå. Detta förklarar hur jag kunde sitta i 10 timmar i ett plan från Johannesburg i Sydafrika till Amsterdam för ett par månader sen, utan att kunna sova en minut, pga detta mitt speciella problem.

Är det ingen annan än jag som känner igen det här?

P.S. Idag ska vi fortsätta vår resa, först upp till en nationalpark på 4.000 m höjd, vandra och skåda fågel där ett par timmar. Sen ska vi köra ända ner till värmen vid kusten på havsnivå. D.S.

En svensk bloggare uppges i förrgår (26 jan) ha slagit nytt personligt höjdrekord. Han ska ha iakttagits 4.880 meter över havets nivå, gravt flåsande, knappt kontaktbar men ändå lycklig, dels över att “ha klarat av’et”, dels över att ha siktat, och med sin alldeles för tunga kamera ha fotograferat, ett exemplar av bergets egen lilla kolibri: La Estrella de Chimborazo.

De här två visar hur fredlig samexistens ska gå till. Se och lär!

Ja, det kan det vara, i alla fall. Allt beror på höjden. Igår befann vi oss i genomsnitt på cirka 3.500 m.ö.h. När den här bilden togs, på 4.300 m höjd – efter att Chimborazo som genom ett under behagade visa sig i härlig kvällssol (hela dagen mulen för övrigt) – var temperaturen åtta grader Celsius; kändes som åtta grader minus pga den iskalla vinden. Massor med snö på toppen, som synes; mer än vanligt, enligt uppgift. (Så det där med växthusuppvärmningseffekten verkar ju mest bara vara båg, rent ut sagt.)

Idag ska vi utforska det här magiska berget ytterligare, är det meningen. Men hur det blir med det beror förstås på vädret. Allt kan svepas in i molndimma på nolltid, om det vill sig illa.

Resan till Ecuador ställer verkligen höghöjdsproblemet på sin spets. Jag vet sen tidigare att jag tål hög höjd dåligt, sämre än flesta. Vi började vår resa i Amazonas, på cirka 200 m, och avslutar den vid kusten på havsnivå. Men dessemellan reser vi runt i Anderna-delen av Ecuador, och befinner oss då ofta på så där 3.000 m i genomsnitt.

Detta gör att jag sover dåligt på nätterna, därför att jag får andnöd med jämna mellanrum och måste dra 2-3 djupa andetag. Detta stör insomningsprocessen. Sen har jag förstås superdålig ork; minsta motlut eller ansträngning, så låter jag som en blåsbälg. Lätt huvudvärk och illamående är också vanliga symptom.

Så småningom ska man acklimatisera sig, sägs det. Kanske det. I natt, på ett hotell i staden Ambato, var höjden futtiga 2.600 m. Och mycket riktigt, bästa natten på länge: sov nästan sju timmar (med smärre avbrott). Ingen andnöd.

Igår däremot, uppe vid vulkankratern Quilotoa på 3.900 m höjd var problemen extrema. När jag steg ur bussen kändes benen till en början som spagetti. Orkade absolut ingenting. Att huka sig ner, ta upp något från marken exempelvis, orsakade enormt flåsande andnöd. Sakta, sakta rör man sig framåt, som en hjärtsjuk zombie…

Med uppbjudande av alla krafter lyckas jag ändå ströva runt lite grand längs kraterkanten och ta några bilder. Sjön, som skiftar färg med ljuset, blickar mot mig 300 m längre ner. En iskall vind blåser musten ur mig (det är kallt här vid ekvatorn…). Tar en kopp coca-te tillsammans med resekamraterna. Vilar.

I morgon ska vi upp på Chimborazo, 6.263 m.ö.h. Bussen tar oss till 4.800 m. Sen har de som så önskar möjlighet att gå upp till 5.100. Så önskar inte jag, det kan jag försäkra…

Vi fortsätter våra strövtåg i Anderna. Med hjälp av en lokal guide kommer vi närmare naturen och människorna. Programmet är ganska späckat. Idag var vi uppe och ute redan klockan sex, för att få fina fotomöjligheter i soluppgången, som ju sker cirka klockan sex varje morgon året runt, eftersom vi är så nära ekvatorn. Ecuador har fått sitt namn efter att ekvatorn skär rakt igenom landet. Ecuadorianerna skryter med att här ligger “mitten av världen”, ja själva mitten på ekvatorn.

Som jag nämnt tidigare är det svårt för mig att producera några bra bilder för bloggen. För detta krävs det välfungerande wi-fi, med vars hjälp jag kan bearbeta bilderna jag tar med “finkamerorna”, och det är långt ifrån överallt det finns sådan. Just nu t.ex., på Hostal Mama Hilda i Chugchilan, kan jag inte ens hantera mina telefonbilder. Ta en titt på resebeskrivningen på Fokus Fotoresors hemsida, om ni är nyfikna, så får ni en bra beskrivning av resrutten, och fler bilder.

För egen del har jag fortfarande stora problem med höjden; vi befinner oss hela tiden runt 3.000 m.ö.h. Svårt att sova, ofta lätt huvudvärk, total andfåddhet vid minsta motlut… Man vänjer sig i viss mån, men det går långsamt, mycket långsamt.

Efter att ha gjort Quito, far vi nu vidare upp i Anderna. Vi ska köra längs Volcano Avenue, hoppas få syn på Ilinizas och Cotopaxi (vulkan som är aktiv för närvarande), om vädret samarbetar. Sen ska vi vandra på cirka 3.000 m höjd. Får hur det blir med det; jag lider mycket av höghöjden.

Jo, den höga höjden fortsätter att ta ut sin rätt. Vi bor på 2.850 m höjd i Quito. Svårt att somna/sova bl a. Första natten här sov jag som en stock två timmar, sen inte mer. Och idag har vi haft ett fullspäckat program. Så nu, klockan 21.55 lördag kväll, är jag spänd inför vad andra natten kan komma att innebära.

Dagens höjdpunkt var ett besök på målaren Oswaldo Guyasamíns museum. En helt underbar expressionistisk konstnär som jag aldrig hört talas om tidigare. Färg och form… Han tog ställning för de fattiga i samhället. Målningen nedan symboliserar hans sorg över Salvador Allendes, Pablo Nerudas och Victor Jaras (Gracias a la vida) död i samband med Pinochets maktövertagande i Chile:

Lilla K landade på mitt 500 mm-objektiv. Vi såg varann i ögonen, och det kändes att vi hade något att säga varandra. Det var ett stort lycko-ögonblick för mig… Huruvida det var sammalunda för lilla K förtäljer inte historien…