I huvet på Jörgen T
Längst ut på Cabo de Sao Vicente, sydvästligaste udden i Europa, där samlas de, det vackra folket, för att beskåda den undersköna atlantiska solnedgången. Man medbringar vin och pizza, samtalar intensivt och engagerat med varandra om allsköns meningslösheter.
Vad känner de inför naturens skådespel? Inför skönaste, urminnes, oändliga väldigheten?
Vad känner han inför havet, den unge? Vad tänker han?
Jag har alltid undrat vad det har blivit av alla tv-bärare? Ja, ni vet dom där machosnubbarna som gick omkring och spände sig, med armarna som två hängande parenteser vid sidan av (den mycket muskulösa) kroppen. Som om dom burit tjock-tv-apparater hela livet (och var beredda på att lyfta några till när som helst, om så skulle behövas).
Vart har dom tagit vägen? Vad gör dom nu, när det inte finns några tjock-tv:ar längre, utan bara platt-tv?
Igår fick jag svaret. Dom hänger på stränderna, gärna sufarstränder. Driver omkring bara, gör ingen nytta. Som Sun Bums… (eng “bum” = sv “luffare”). Tragiskt egentligen, även om dom håller masken och låtsas som ingenting. Brottas lite ibland, går omkring och visar musklerna.
Här några bilder som bär syn för sägen:
P.S. Det ryktas att sun-bummarna också låtit sig köpas av ett solkrämsföretag, som reklam-maskotar. Ja ja, är man total-pankad så gör man väl vad som helst… D.S.
“Det är livet på en pinne,” brukar det ju heta. Och då ska det vara riktigt bra, förstås det. Men det kunde ju lika gärna heta att det är livet på en bräda. Härligt härligt men farligt farligt… Underbart helt enkelt.
Kaktusar som blommar, det är något visst med det. Taggiga, avvisande, uttorkade står de där i år efter år – och så plötsligt: en underskön rosa blomma slår ut. Det skapar en kontrastrik skönhet som jag mycket förtjust i; det taggiga blandas med det vänaste sköna…
Så här såg den ut i soluppgången:
Tilläggas kan, att även skönhet utan taggar står att finna i denna den bästa av världar – dock klippkärv:
Idag har vi gjort en utflykt en bit norrut längs atlantkusten. Vi besökte en väldigt fin surfingstrand. Omkring 100 nybörjarsurfare lekte med sina brädor i bränningarna. Dock utan att stå på dem, brädorna alltså, mer än max fem sekunder i taget.
Som erfaret surfarproffs ville jag inte göra dem ledsna och avundsjuka till en början, utan ägnade mig mest åt att fredligt inte lukta på blommorna, men väl fotografera dem i alla upptänkliga vinklar, liksom annat fotomatnyttigt.
Men till slut kunde jag inte hålla mig, surfsuget blev för starkt. Raskt hyrde jag mig en bräda och kastade mig med dödsförakt ut i Atlantens skummande bränningar.
Martin fick låna min kamera. Bad honom knäppa några bilder av mig i surfingtagen. Den här blev riktigt skaplig:
Idag laddar vi batterierna i Sagres inför vad som komma skall (vad nu det kan vara). Genom att applicera en reverse-box på laddningskablarna kan man få processen att gå på andra hållet. Man måste bara komma ihåg att låta bilen gå på tomgång medan man reverse-laddar. Annars kan bilbatteriet sugas ut.
Lättnad? Jo, det skulle man nog kunna kalla det. Avsevärd tid har förflutit sen J.T. & The Soggy Bees senast släppte nya låtar på Spotify. Men idag är dags! De två första delarna av Elementsviten dyker upp/ner på Spottan: Fire och Water!
Play them loud!
Klicka på låttiteln, det funkar bäst.
Låttexterna här.
Sagres, längst ut i sydväst i Portugal – och Europa. Här har jag inte varit sen 1990. Då var jag här med min 11-åriga son Martin, på tågluff. Vi blev båda rejält magsjuka här, efter att ha glufsat i oss grillade sardiner, en lokal specialitet.
Nu har samme Martin blivit 34 år äldre, liksom även Ers undertecknad… Ack ja. Men tiden går inte, den kommer. Så det så.
Det var lite kämpigt att ta sig ner hit: upp och iväg (up, up and away) kl 03.20 i Gessie, Skåne. Framme här vid 14-tiden (30 mil söder om Lissabon (där flickorna har det dom har (citat Arve Opsahl))). Men nu är det mesta gott och väl. Jag har t.ex. återfunnit min plånbok (som egentligen inte ens var försvunnen, men lika stormande glad blev jag ändå när jag “hittade” den). Vädret är fint; soligt, men inte för varmt. Fortsättning följer.
Här är ett av husen i Sagres som vi inte bor i:
Ska tillbringa de närmaste 10 dagarna längst ut på Portugals – och Europas – sydvästligaste spets: Sagres på Algarvekusten. Reser tillsammans med en son, en sonhustru och tre barnbarn. Spännande att se om vi står ut med varann så länge.
Får se hur det går med bloggandet där nerifrån. Jag ska göra mitt bästa för att hålla grytan kokande. Det vet jag att ni förväntar er, kära bloggister.
