I huvet på Jörgen T
– Vem är du?
– Jag är dödn.
– Kommer du för att hämta mig?
– Jag har redan länge gått vid din sida.
Max von Sydow (Riddaren) och Bengt Ekerot (Döden) i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet (1957)
https://www.youtube.com/watch?v=7_FOmsqm1uc
(Fårö har en hel del gemensamt med Påskön, har jag insett.)
…men lik förbannat en ekorre:
P.S. Ekorren här är även den – liksom odjuret två inlägg tidigare – fångad på bild i Ullahau (området vars flygsand Marcus Larsson räddade från eroderande vindar; se tid. inlägg “Meningen med livet”, 7 juli 2021). Orren (ek-) representerar, om man så vill, motsatsen till det hiskeliga odjuret, dvs. det godgulliga. (Därmed inte sagt att inte odjuret också må få leva. Ävenså är det synd om odjuret, likaväl som om ekorren; det är synd om oss alla, inte bara om människorna.)
Det är ju sommar för fan…
Minns att jag ibland blev irriterad på det ständiga pratet om “själens landskap”, när jag studerade litteraturvetenskap, och det gällde att analysera modernistiska naturdikter. Varför kan det inte få handla om naturen själv, i sin egen rätt? menade jag då. Nu ser jag det lite annorlunda.
Så här var det. Jag hade bestämt att jag skulle ut och cykla i solen i eftermiddag. Innan dess drack jag en kopp kaffe, och passade då på att titta lite mer på mina bilder från Gotland (tillbringade en vecka på Fårö nyligen, som (ev.) bekant). Då hampade det sig inte bättre än att jag för en god stund blev fullständigt absorberad av estetiska lustar. Jag gick igenom en dags naturbilder i bildbehandlingsprogrammet Lightroom (som jag alltid gör); bearbetade en del, slängde en del. Nu fann jag det plötsligt utomordentligt lustbetonat att manipulera en del bilder – förvränga dem, skulle en del naturfotografer säga. Själv kallar jag det “fritt estetiskt skapande”, eller liknande. Jag får utlopp för ett slags bildmakande liknande det en bildkonstnär (van Gogh?) kan känna, föreställer jag mig.
Att det inte ser ut som i verkligheten bekymrar mig inte. Jag tycker att jag uttrycker något med form och färg. Kanske handlar det om själens landskap…
Till slut kom jag iväg på den där cykelturen. Men inte förrän jag fotomålat nedanstående tolv estetografier. Högerklicka gärna och välj “öppna bild i ny flik” (el. motsv.) för att förstora en bild ni tycker är intressant. Vore också roligt att få veta om ni gillar eller ogillar någon speciell fotomålning / manipulerad bild (jag numrerar dem så det blir lättare att skilja dem åt); uttrycker de något? ger de associationer?
Visst ser han otroligt skum och efterspanad ut, den gode Sigge F!? Definitivt inte någon jag skulle vilja stöta ihop med i någon mörk gränd (eller i tallskogen på Fårö, för den delen).
Han är ju annars mest känd som programledare för radiolångköraren Frukostklubben och annan slik trevlig underhållning, alternativt som trygg polis i Kalle Blomqvist-filmer, för att inte tala om för sitt klämkäcka sätt att framföra diverse klämkäcka (stesiga) låtar. Hör bara:
Den absolut maximala tråkighetsfaktorn representerades för mina barns del av Ingmar Bergman; närmare bestämt en (likgiltigt vilken) svartvit Bergman-film (“Vem är du?” / “Jag är dödn.” Max von Sydow och Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet). Barna hittade på en associativ titel, applicerbar på alla dylika filmer: Vintermannen.
Var inte själv någon Bergman-fan förrän efter att ha sett Fanny och Alexander, en helt fantastisk film. Med den cineastiska upplevelsen i bagaget kunde jag också se en del av hans andra filmer med behållning.
Bergman-museet på Fårö är i alla fall definitivt värt ett besök Här några versioner av Vintermannens skapare:
När han bara kunde frigöra sig från sina berömda dämoner gjorde han faktiskt en del komedier också. Och Fanny och Alexander innehåller ju precis allt; från festligaste, burleskaste (Börje Ahlstedt (Carlchen) pruttar i trapphuset) lustspel och komedi till djupaste tragedi (vem kunde tro att Jan Malmsjö kunde vara så prästerligt djävlig…).
