Idag testar jag ett litet fågelquiz. Det går ut på att namnge tre snarlika sångare som nyligen anlänt till vårt land från långtbortistan, samt para ihop dem med rätt sång. De är väldigt lika till utseendet, men sjunger helt olika.
Uppgiften lyder: Vilka tre sångararter återfinns på bilderna A, B och C, och vilket av sångexemplen 1, 2 eller 3 hör ihop med respektive art? I kommentaren skriver du till exempel: A2 är en X-sångare, B1 en X-sångare och C3 en X-sångare.
Helt rätt svar ger maximala 6 poäng, 1 p per rätt visuell identifikation, ytterligare 1 p per rätt inprickad sång.
De 16 dagarna ombord på Aglaia, ett medelstort containerfartyg (ca 4.000 containrar max) mellan Hongkong och Auckland, Nya Zeeland, var underbara. Det var första lastbåtsetappen av tre på min resa Jorden runt utan flyg. Man kan likna det vid en typ av retreat: Helpension med god mat, inga obligatoriska göromål, total frihet att göra vad jag ville. Men sådant kan förstås också vara smått ångestskapande och ett riktigt helvete för den rastlöse. I sysslolöshet och lugn gror och växer emellertid i lyckliga fall kreativiteten. Så var det för mig på Aglaia. Vädret samarbetade också; det var sol och blå himmel mest vareviga dag. Flera av de texter jag skrev då har jag sedan, långt senare, gjort låtar av, bl.a. Into Harmonious Blues. Det är en lyckligt sjögräsvajande låt; “blues” betecknar inget vemod här, utan står för olika nyanser av blått hav och blå himmel. (För mer om livet ombord Aglaia, se bildgalleri på Mina resor.)
Into Harmonious BluesInto harmonious blueswhere master windward rulessail away your soulnothing to loseIf I could choose:Harmonious bluesWhere the sun’s going downand risingOn the horizonOh horizon!
Into the blue nothingness
Away from the gray lotsofthingsness
Into the clear and simple
where the ship is my focus temple
Where nothing else matters
nothing else shatters
nor even my mind alters or stirs
from the eternal spotless circular wisdoms of the universe
Into harmonious blueswhere master windward rulessail away your soulnothing to loseIf I could choose:Harmonious bluesWhere the sun’s going downand risingOn the horizonOh horizon!
And nothing else in sight of my eye
under white flying clouds in the sky
’xcept foreverly rolling blue seas
and softly soothing breeze
Where the lofty high up aboves
With their lovingly long lost wandering doves
Meet the for ever and ever same belows
Way down deep, where nobody knows
Blev glatt överraskad idag vid Skalle, Öresjö, när jag fick se fyra tornseglare. Hade inte väntat dem så pass tidigt. Dessa fascinerande fåglar är väl den art bland svenska fåglar som bäst förtjänar epitetet aeronauter. De gör allt i luften: äter, sover, älskar… Landar bara när de måste, som vid boet under någon välformad tegelpanna. Vår snabbaste fågel i planflykt; kan komma upp i 120 km/tim. Bilderna nedan exponerades på 1/8000 sek. Fåglarna var också för långt bort egentligen, men en bild blev ändå rätt hyfsad:
Den här lille gynnaren var också på plats: Den svartvitbrokade floigsnopparoin (exempel på vårt fågelrövarspråk, när det begav sig en gång på det ljuva 60-talet; fanns f.ö. troligen cirka 60 procent fler fåglar då, jämfört med idag); svartvit flugsnappare, menar jag förstås.
Mitt liv är en linje
Längd, jovisst,
men utan bredd
och höjd och djup
Från soluppgång
till solnedgång
Från skymning
till gryning
En endimensionell,
i svarta stunder
nolldimensionell,
linje
Vill gärna göra lite reklam för Tänkebok, under Mina texter, på denna hemsida. Där återfinns funderingar, formuleringar och citat som på olika sätt fångat min uppmärksamhet. Nöjsam läsning och funderingsunderlag, enligt min ringa mening. Här ett exempel:
- Har du sett min gamla kniv? Titta här, den är urgammal, säkert ett par tusen år.
- Ja, fast den ser onekligen betydligt yngre ut än så... Är den verkligen så gammal?
- Jajamen. Fast det förstås, farsan var tvungen att byta ut skaftet, för det gamla var liksom ankommet...
- Jaha ja...
- Ja, och så var jag tvungen att sätta dit ett nytt blad för ett tag sen. Det gamla var alldeles rostigt och dant. Men det är samma kniv! Minst två tusen år gammal...
Intressant historia som tydligen förekommer i ett flertal kulturer i lite olika versioner. Hur mycket kan man byta ut och ändå behålla identiteten? Handlar det om knivens idé? Föreställningen om kniven? Eller är det till och med ett exempel på distinktionen mellan tinget i sig (Immanuel Kants Das Ding an sich), som vi inte kan veta något om,och tinget för mig, så som vi uppfattar det med våra sinnen?
Jämför t.ex. med gamla rockband som säger sig fortsätta att existera och framträda, fast kanske alla de ursprungliga medlemmarna är utbytta. På vilket sätt är det då samma band?
Ok, försöker inte bluffa, vet att det är mulet i natt, inte månklart. Men va fan, man kan väl bli galen ändå, i dessa onda tider? Om mångalen, covidgalen, Trumpgalen… tja, skit samma. Nu är det ock så, att den låt som värkts fram ur hemmastudion ikväll heter just Mångalen. Och sen kan ni räkna själva, som Kalle Glans brukade säga. Folk brukade fråga honom hur gammal han var, mest för att jävlas. De visste att han inte var så bra på siffror. Han brukade då svara: “Annie (hans fru) är född nettanhundra, sen kan du räkna själv!”
Nåväl, den här inspelningen torde böra kunna ses som ett corona-experiment. Meningen är att låten ska vara lite kuslig så där (jaha ja, så har jag förstört hela intrycket genom att pladdra för mycket…). Låten har egentligen sex verser, men jag sjunger bara tre (tack för det!!). Dessutom ett par samplade rader ur Tityos Come Along. Lyder som följer:
Mångalen
Han strövade bort i mångula natten, till vansinnets låtande lurar
Månen glintade hjärneljus, dovande dunkla stod granarnas murar
Dimmorna dunstade, återsvävade, älvors flortunna daggväv
Ur skogarnas hemliga vrånade skräcken, en dödendansande råräv
Intet visste han, intet ville han veta någonsin mera
Om livets bedragade drogade drömmar, av sand och grågrumsig lera
Månen i våld, och så vinden som suckar och siktas i barrdoftens kamrar
Och som vansinnets dårskapsdjävlarna rumlar och drumlar och hamrar och slamrar
Come along, come along with me, come along now come along and you'll see
what it's like to be free
Månen drunkar i skogssvarta tjärnens ebenholtsblänkande vatten
Stjärneglinnornas ninande skimmersken sakta dricks av natten
Allt vad som fanns det finns inte mer på den skumdunkeldovdolda jorden
Varma i mörkret, valna, vilsna, vila de magiska orden
Come along, come along with me, come along now come along and you'll see
what it's like to be free
Kom på att min feta gamla hyresvärdinna i Gislaved för 50 år sen inte hette Valborg, utan Viola. Rätt ska vara rätt.
P.S. Missa inte att kolla in den skitkuliga “rockvideon” till The Whale That Swallowed Jonah nedan! Se där, nåt att ta efter för Sunkbina, när tiden är mogen. D.S.
Jag drömde inatt / att jag hade en katt / o han åt bara sill o potäter… Nä, nu blev det fel. Ja, alltså, att jag drömde inatt va sant, men det handlade inte om en katt och inte heller om en sill – utan om en val. Jag drömde att jag blivit slukad av en val, precis som Jonas(s), ni vet; Jonas i valfiskens buk, typ. Jag hamnade liksom i valens borg (hade nog det här med Valborg [ev. min feta gamla hyresvärdinna i Gislaved för 50 år sen, som hette just Valborg] och valborgsmässoafton i huvet, tror jag). Jag kopplade samman valbuken med valborgen. Alltnog, väl där, inuti valen alltså… det var högt i tak, rymd, en väldig buk, helt enkelt. Väl där hörde jag den underbaraste musik. Den lät så här:
Och så stötte jag på en naken kvinna; ja, vill säga, det var en skulptur av en naken kvinna, som valen hade slukat. Antagligen trodde han det var en riktigt mumsigt fet matbit, men se där bedrog han sig. Det var i själva verket en skulptur av den världsberömde colombianske skulptören Fernando Botero. Jag råkar själv ha en sådan dyrgrip i min ägo, det var väl därför den dök upp i drömmen. Så här såg den ut:
Nu hoppas jag bara att nästa natt blir lite lugnare. Jag ska ligga och lyssna på det välsignade, ehuru iskalla, regnet på min takkupa. God Valborg tillönskas Eder alla!
The Whale That Swallowed Jonah
Joe Bonamassa
Well the sun is up and rising
The wagon's headed west
Now I can't shake that old suspicion
That I settled for second best
I've been frugal at my table
I've been conscious, I've been blind
Who ever said that 40 acres and a mule
Would ever keep me satisfied?
They say the whale that swallowed Jonah
Down in the deep blue sea
Sometimes I get that feeling
That same ol' whale swallowed me
They say the whale that swallowed Jonah
To put me through the test
Sometimes I get that feeling
That I'm different from the rest
Now the sons of tomorrow
Will come to me in time
Life is going by so fast now, baby
I haven't had a chance to change my mind
I feel it in my fingers,
I can feel it in my bones,
Maybe it's the whale's way of telling me
It's time to get yourself back home
They say the whale that swallowed Jonah
Down in the deep blue
Sometimes I get that feeling
That ol' whale swallowed me
They say the whale that swallowed Jonah
To put me through the test
Sometimes I get that feeling
That I'm different from the rest
They say the whale that swallowed Jonah
Down in the deep blue
Sometimes I get that feeling
That same ol' whale swallowed me
They say the whale that swallowed Jonah
To put me through the test
Sometimes I get that feeling
That I'm different from the rest
