Författare: Jorge50

Förra inlägget var så deprimerande, så nu måste jag muntra upp dom (er) lite, tänkte jag. Vet inte var jag fått tag på den här 18 sätten, men vet att jag publicerat dom förut på denna blogg. Till slut måste jag ändå vika ner mig för de ständiga ropen: En gång till! En gång till! En gång till! Flera av dom är ju också vansinnigt roliga, eller hur? Och så grämer det mig att jag ännu inte prövat särskilt många (om ens någon) i verkliga livet. Från och med nu så ska jag…

1 Vid lunch, sitt i din parkerade bil med solglasögon på. Peka på förbipasserande bilar med en hårtork. Se om de saktar in.

2 Sök dig själv via växeln. Försök inte förställa din röst.

3 När någon ber dig om hjälp, säg: “Jag delegerar!”

4 Varje gång någon ber dig att göra något, fråga om de vill ha pommes frites till det?

5 Ställ sophinken på skrivbordet med en lapp med texten: “Inkorg”.

6 Häll koffeinfritt kaffe i kaffeautomaten i tre veckor När alla har kommit över sitt koffeinberoende, byt till espresso.

7 I meddelandefältet på alla dina inbetalda räkningar räkningar, skriv: “För sexuella tjänster”.

8 Avsluta alla dina meningar med: “I enlighet med profetian.”

9 Använd inte punkt

10 Så ofta som möjligt: Hoppa i stället för att gå.

11 Fråga folk vilket kön de tillhör. Skratta hysteriskt när de har svarat.

12 Specificera att din drive in-order är för att “ta med”.

13 Sjung med på Operan.

14 Gå på poesiafton och fråga varför dikten saknar rytm.

15 Häng myggnät runt ditt skrivbord. Spela band med djungelljud hela dagarna.

16 Fem dagar i förväg talar du om för dina vänner att du inte kan komma på deras fest för att du har huvudvärk.

17 Be dina arbetskamrater tilltala dig med ditt Gladiatorsnamn “Rock Hard”, eller varför inte “Snöret”…

18 När pengarna kommer ut ur bankomaten, skrik: “Jag vann! Jag vann! Tredje gången denna vecka!!!”

21 december 2020 publicerade jag ett inlägg med rubriken Ödesfrågor. Nu, 1.000 dagar senare, kom jag av olika anledningar att fundera på hur det hade gått. Har det gått åt rätt håll, eller har det blivit ännu värre? Finns det anledning att vara optimistisk, eller är pessimismen kanske ännu mer välgrundad idag, jämfört med 2021? Vad tycker ni? Här kommer de 20 ödesfrågorna en gång till, plus lite korta kommentarer från min sida.

1 befolkningsökningen
2 pandemier
3 antibiotikaresistens
4 migration
5 konflikter och våld, krig
6 sociala klyftor och orättvisor; kriminalitet
7 det ekonomiska systemet; kortsiktig tillväxthyperkapitalism, återkommande finanskriser
8 sjätte massutrotningen av växter och djur på jorden
9 ökningen av jordens medeltemperatur
10 fler och våldsammare naturkatastrofer; orkaner, översvämningar, torka, skogsbränder…
11 vattenbrist
12 matbrist, mindre odlingsbar areal, bl.a. på grund av utarmning av den odlingsbara jorden
13 temperaturökningen och försurningen av haven
14 höjning av havsytan
15 skogsskövling
16 minskande eller upphörande havsströmmar
17 genmanipulationer, den biologiska revolutionen
18 artificiell intelligens, den fortgående digitala revolutionen, på gott och ont
19 politisk polarisering, pga internet bl.a., alternativa fakta, fake news
20 demokratins långsamma sönderfall

1) 1.000 dagar sen mitt förra inlägg. Det betyder att jordens befolkning ökat med ca 250 miljoner (1 milj per 4 dgr)
2) Pandemierna ligger och lurar, covid är inte riktigt över. Men inget akut just nu.
3) ”Allt fler bakterier har utvecklat resistens mot antibiotika, och läget blir hela tiden värre. Cirka 33 000 personer i Europa dör varje år i infektioner som inte längre kan botas med antibiotika.” (THL, statlig myndighet)
4) Döden på Medelhavet… Latinamerikaner som försöker komma in i USA.
5) Rysslands Ukraina-krig… behöver jag säga nåt mer?
6) Gängkriminaliteten i Sverige; mord och sprängningar
7) Inflation och räntehöjningar
8) Pågår ständigt.
9) Större kodioxidutsläpp än någonsin tidigare. De ska halveras till 2030 om vi ska ”nå 1,5- procentsmålet”. Borde formuleras: 1,5-procentsmålet är redan kört, eftersom vi inte kommer att halvera utsläppen fram till 2030
10) Torka, översvämningar, orkaner… Värmerekord i världen.
11) Vet inte så mycket om detta.
12) Ryssland som hindrar Ukraina att exportera vete. Världssvälten tilltar.
13)Vet inte mycket om detta.
14) Fortgår.
15) Fortgår. Lite bättre i Amazonas med Lula.
16) Vet ej. Talas om Golfströmmens avtagande pga isens avsmältning, mer sötvatten.
17) Vet ej.
18) Mycket mer aktuellt idag jämfört med för tre år sen.
19) Ska Trump komma tillbaka? Erdogan, Orban, Xi-Jinping, Putin…
20) Pågår.

Just det, denne gigant! (Och då tänker jag inte på Vilhelm Moberg, som i Robert Gustafssons Ernst-Hugo Järegård-parodi.) Det är jättestormfågeln jag har i tankarna; det engelska namnet är Giant Storm Petrel. Kroppen mäter en meter från näbb till stjärt, vingarna två meter från vingspets till vingspets; dubbelt så stor som den stormfågel man kan se i norra Atlanten.

Jag beglodde inte bara pingviner på Falklandsöarna. Jättestormfågeln imponerade verkligen på mig. Kunde se direkt hotfull ut när den kom seglande mot en på stela, smala hårdvindsvingar:

• 

• 

• 

• 

I sista ögonblicket väjer den och stiger till väders:

På nära håll kan man lägga märke till den s.k. saltkörteln på näbbens ovansida. Jättestormfågeln är pelagisk, en havslevande fågel, som bara kommer iland för att häcka. För att kunna tillbringa obegränsat med tid på de vida haven måste de kunna dricka havsvatten, och då göra sig av med överskottssaltet via saltkörteln.

• 

• 

Ja, repetition är all kunskaps moder, sägs det. Så nu undrar jag, om ni som var med på mitt föredrag om Falklandsöarna på Abecita fotomuseum för fyra år sen fortfarande kan skilja på de fem pingvinarter som bebor Las Islas Malvinas (spanska namnet på Falklandsöarna). Det fick ni ju lära er då, eller hur? Så här ser de ut:

• 

• 

• 

• 

• 

Det är de svenska artnamnen som efterfrågas. Är det svårt? Nå, men ni har ju hela det väldiga Internet till ert förfogande. Eller också kan ni leta er fram bland mina Flickr-album. Vem vet, kanske det kan bli något litet pris till de tre först inkomna svaren…

Började förra inlägget – kanske i onödan – med att orda lite om gud och religion. Det skulle ju handla om pacifism eller inte (vilket det också gjorde sen). Men inledningstankarna om det religiösa syndromet gav upphov till lite diskussion med en god vän, och fick mig att fundera på varför jag är så arg på gud. Jag tror ju inte på honom, han finns inte, så varför denna vrede? Jag borde väl i stället vara arg på människorna som använder gud och religionen som ett svepskäl och en ursäkt för diverse ondskefullheter?

Nåväl, i samband med detta spårade jag in på en intervju gjord av Gay Byrne, känd programledare i irländsk tv, och Stephen Fry, författare, komiker, regissör, skådespelare, m.m. Fry uttrycker där precis min vrede mot den gud som inte finns, men som jag skulle vara skitförbannad på om han funnes. Här först en länk till intervjun på engelska, sedan en översättning jag gjort:

Byrne:
Anta att allt religionen säger är sant. Och du går fram till pärleporten, och du, Stephen Fry, konfronteras med gud. Vad skulle du säga till honom?

Fry:
Jag skulle säga: skelettcancer hos barn? Vad handlar det om? Hur vågar du? Hur kan du ha mage att skapa en värld, där det finns så mycket elände som inte är vårt fel? Det är inte rätt! Det är ytterligt ytterligt ondskefullt. Varför skulle en ondskefull, nyckfull gud få skapa en värld som är så full av orättvisor och smärta? Det är vad jag skulle säga.

Byrne:
Och du tror du kommer in i himmelriket?

Fry:
Nej, verkligen inte. Men jag skulle inte vilja. Jag skulle inte vilja komma in på hans, gudens, villkor. De är felaktiga. Om jag dör, och det vore frågan om Pluton, Hades, och de 12 grekiska gudarna, då skulle jag vara mer vänligt inställd, för de grekiska gudarna låtsades inte vara omänskliga i sina begär, i sin nyckfullhet, i sitt oförnuft. De presenterar inte sig själva som allvetande, goda, välvilliga. För den gud som har skapat världen, om det var en gud som gjorde det, är helt klart en galning, en fullständig galning. Totalt självisk – vi måste ligga på knä och tacka honom hela livet!? Vilken sorts gud skulle göra så? Världen är fantastisk, men den innehåller också insekter, vars hela livscykel går ut på att gräva sig in i ögonen på barn och göra dem blinda. De äter sig ut från inuti ögat. Varför? Varför gjorde han så mot oss? Han kunde lätt skapat en värld där sådana insekter inte finns. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Man kan tro att det inte finns någon gud. Men om det ändå finns en sådan, då måste man fråga sig vilken sorts gud det är. Han måste vara monstruös, fullständigt monstruös, och förtjänar ingen respekt överhuvudtaget. I samma ögonblick som du tar avstånd från honom blir livet enklare, renare, mer värt att leva, enligt min mening.

Kören Vilda Röster, i vilken jag utgör tenorstämman, deltog idag i en konsert kallad ”Fred för jorden”. Konserten ägde rum i Holsjunga kyrka. Därmed var alltså även Gud inblandad, vilket syns mig betänkligt i och för sig. Denne potentat har inte precis gjort sig känd som någon Fridsfurste genom historien, snarare tvärtom. Det går en folkmordstradition i rakt nedstigande led från den fördömande och straffande guden i Gamla Testamentet till nutiden. Jesus, Guds son, står möjligen för något annorlunda, vilket i så fall torde utgöra grund för en fader vs son-konflikt av ödesdigert slag.

Men vår konsert idag hade en klart pacifistisk tendens och inriktning. Gott så. Vi sjöng bl.a. Wolf Biermans sång Ermutigung, i svensk översättning Uppmuntran (numera faktiskt ingående i den svenska psalmboken). I Lena Granhagens version låter den så här.

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.
 
Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.
 
Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.
 
Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.
 
Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Wolf Bierman växte upp i DDR. Han var socialist och kommunist, men i stark opposition mot den auktoritära stats-kommunism som praktiserades i DDR och dåtida Sovjetunionen. Så han blev utsparkad ur DDR, måste bosätta sig i Västtyskland. Uppmuntran skrev han speciellt för en god vän i Stasis fängelser.

Jag uppfattade Bierman som en klar pacifist, motståndare till all militarism på den tiden. Nu däremot, när han är 80 år, har han närmast utmärkt sig som en “skicka snarast alla tänkbara vapen till Ukraina-hök”; har kritiserat de tyska politiker som vill gå försiktigare fram.

Det är den här förskjutningen jag funderar på: Att så många, en klar majoritet i Sverige och Västeuropa, även före detta pacifister och vapenvägrare, att alla dessa så oreserverat stöder Ukrainas försvarskrig. Jag själv ingår i denna majoritet. Känner hur varje känslomässig fiber i min kropp ”håller på Ukraina”, vill Putins och hans anhangs död. Intellektuellt däremot kan jag tänka: Ja, fan vet. Krig har väl egentligen aldrig lett till något gott. Är det verkligen värt priset, alla dessa döda och lemlästade?

Krig generellt bygger ju på en absurd idé. Varför skulle jag plötsligt beväpna mig och börja skjuta ihjäl en massa okända människor som inte alls gjort mig något ont? Det är en annan sak att döda någon som direkt hotar mig och mina närmaste.

Sammanfattningsvis: Hur kan det komma sig att så många före detta pacifister och vapenvägrare, mig själv inräknad, har blivit krigsivrare när det gäller Ukrainakonflikten?

6 feb
Tystnad. Tvagning.

10 feb
tulipanarosigheten…

28 feb
Så obarmhärtigt är livet mot den som har dödat barnet inom sig att allting efteråt är för sent.

4 mars
Trollen anlände med vår matsäckskorg, rådjurshjärtat inslaget i länskuriren, kaffe och kexchoklad. Regnrockarna frasade som siden i den frusna mossan. Vi åt under tystnad; vi åt Undret och Tystnad.
Men hela tiden hade jag som en dunderklump i halsen av gråt.

7 mars
Klockan älva, strax efter att posten kommit, förvandlades pormaskarna till silkesmaskar och min hy blev len som persika.

8 mars
Artifnisiell Intelligens: robotar som skrattar åt mänskligheten.

ur Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning, av Isabella Nilsson

P.S. “tullipanarosigheten”… vete tusan om inte sökandet efter den är ett av mina – om än inte, så dock – strävansmål i livet. D.S.

• 

• 

Tack kära Moder Natur för dina “invasiva arter”! De är snart de enda som blommar i det här landet. Insekterna och jag gläds. Och åtminstone insekterna drömmer om en framtid utan den i särklass mest invasiva arten av dem alla: människan nämligen; homo sapiens.

Här ett par bilder på den invasiva blekbalsaminen. Förgyllde min dagliga promenad idag.

• 

• 

Den vackra lupinen anses ju också vara ett hot. Här två bilder (ok, lite bearbetade, jag vet) på dess symmetriskt formade bladrosett, med strategiskt placerad kristallklar vattendroppe i mitten:

• 

• 

Det är så här de egentligen ser ut förstås. Men vackert det också, eller hur?

Representativ bild från den vilda ungdomstiden. Spelade fotboll i Skeppshults BK, när det begav sig (1904). A-laget låg i division fyra på den tiden. Själv kom jag dock aldrig längre än till B-laget (vackert så, om ni frågar mig).

– Vet du vad det värsta är med att vara förkyld?

– Nä, vad då?

– Då kan jag inte känna din doft.

ur Hemliga Boken