Pacifist eller inte?

Kören Vilda Röster, i vilken jag utgör tenorstämman, deltog idag i en konsert kallad ”Fred för jorden”. Konserten ägde rum i Holsjunga kyrka. Därmed var alltså även Gud inblandad, vilket syns mig betänkligt i och för sig. Denne potentat har inte precis gjort sig känd som någon Fridsfurste genom historien, snarare tvärtom. Det går en folkmordstradition i rakt nedstigande led från den fördömande och straffande guden i Gamla Testamentet till nutiden. Jesus, Guds son, står möjligen för något annorlunda, vilket i så fall torde utgöra grund för en fader vs son-konflikt av ödesdigert slag.

Men vår konsert idag hade en klart pacifistisk tendens och inriktning. Gott så. Vi sjöng bl.a. Wolf Biermans sång Ermutigung, i svensk översättning Uppmuntran (numera faktiskt ingående i den svenska psalmboken). I Lena Granhagens version låter den så här.

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

 
Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

 
Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

 
Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

 
Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Wolf Bierman växte upp i DDR. Han var socialist och kommunist, men i stark opposition mot den auktoritära stats-kommunism som praktiserades i DDR och dåtida Sovjetunionen. Så han blev utsparkad ur DDR, måste bosätta sig i Västtyskland. Uppmuntran skrev han speciellt för en god vän i Stasis fängelser.

Jag uppfattade Bierman som en klar pacifist, motståndare till all militarism på den tiden. Nu däremot, när han är 80 år, har han närmast utmärkt sig som en “skicka snarast alla tänkbara vapen till Ukraina-hök”; har kritiserat de tyska politiker som vill gå försiktigare fram.

Det är den här förskjutningen jag funderar på: Att så många, en klar majoritet i Sverige och Västeuropa, även före detta pacifister och vapenvägrare, att alla dessa så oreserverat stöder Ukrainas försvarskrig. Jag själv ingår i denna majoritet. Känner hur varje känslomässig fiber i min kropp ”håller på Ukraina”, vill Putins och hans anhangs död. Intellektuellt däremot kan jag tänka: Ja, fan vet. Krig har väl egentligen aldrig lett till något gott. Är det verkligen värt priset, alla dessa döda och lemlästade?

Krig generellt bygger ju på en absurd idé. Varför skulle jag plötsligt beväpna mig och börja skjuta ihjäl en massa okända människor som inte alls gjort mig något ont? Det är en annan sak att döda någon som direkt hotar mig och mina närmaste.

Sammanfattningsvis: Hur kan det komma sig att så många före detta pacifister och vapenvägrare, mig själv inräknad, har blivit krigsivrare när det gäller Ukrainakonflikten?

Liked this post? Follow this blog to get more. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.