Författare: Jorge50

Jag kallar det här verket Toward the Future – Lopsided (sv: Skevande mot framtiden), alternativt En attendant le train (sv: Tågväntan):

…skrivit något till förra inlägget Krig, men orkade inte. Förmådde inte. Finns det någon annan djurart där individerna, grupperingarna, bekrigar varandra så obarmhärtigt, outtröttligt och ondskefullt år efter år efter år, som dessa palestinier och israeler… Hur orkar dom?

Det ger innebörden av ord som humant, mänskligt, en ny dimension. Vad som är utmärkande för människan…

Jo, jag vet, vi har andra, mer positiva sidor också. Men i tider som de nu rådande tycks balansen rubbad; balansen mellan de evolutionära grundkrafterna samarbete och konkurrens. Konkurrensen övertrumfar samarbetet; vi slår ihjäl varandra i stället för att försöka kompromissa och komma överens.

Samvetslös som jag är, kom jag att tänka på att mitt virusföretag skulle kunna tillväxa snabbare, alltså tjäna mer och mer pengar snabbare och snabbare oavsett allt annat (dvs. världskapitalismens oomkullrunkeliga motto), genom att sälja delar av produktionen som biologiskt stridsmedel.

(Virus befinner sig visserligen på gränsen mellan levande och icke-levande, organiskt och oorganiskt, men ingen torde bli upprörd över om vi i detta sammanhang låter de små (o)liven ingå i det biologiska.)

(Viruses are considered at the borderline of living and non-living because they show characteristics of both living and non-living. They behave as non-living objects when they are independent. When they enter living cells, they start to reproduce as living beings by cell multiplication.)

Skulle kunna drönar-bomba de ryska ockupanterna i Ukraina med mina virus. Det är inte så lätt att kriga om man nyser och snorar hela tiden…

Efter att ha förbrukat allt toapapper och hushållspapper (ihopknycklade tussar översvämmar lägenheten), två par kalsonger, en mindre handduk, och nu en badhandduk på 1,2 kvadratmeter (0,9 x 1,35 m) – alla fulla med snor, snor snor (lider av en förkylningssläng) – har jag börjat fundera på att starta ett snorproduktionsbolag. Bör kunna drivas som kostnadseffektivt 1-mansbolag, där jag själv tar hand om hela produktionskedjan, från snytning/nysning, via förpackning och reklam, till försäljning. Produkten torde kunna utgöra grundbulten i framtagandet av ett nytt förkylningsvaccin, attraktivt i hela den förkylningsbenägna delen av världen.

Snor ute, snor inne, snor i näsa, snor i sinne – det är livet på en pinne!

Anar att jag kommer att bli miljardär, bada i pengar, precis som Joakim von Anka. Tills vidare badar jag dock i snor…

På dagen för sju år sen lämnade jag min lägenhet på Trandared i Borås, gick österut mot Trandareds torg. Därifrån skulle jag få skjuts med en kompis till Jönköping, varifrån jag skulle ta bussen till Stockholm. Osv.

Målet var att sen, efter fullbordat varv runt Jorden utan att flyga, komma tillbaka gående från andra hållet, västerifrån. (Så skedde också 177 dagar senare, 4 april 2017.)

Hur kände jag mig egentligen när det äntligen var dags (efter cirka 20 års ältande av idén)? Tror jag var rätt nöjd, beslutsam. (Kanske lite som farsan brukade uttrycka det, när han just stod i begrepp att sluka ännu en bulle till kaffet: “Det kan ingen hjälpa. Det får gå som det vill.)

P.S. På bussen till Stockholm utspann sig följande tokroliga dialog mellan mig och en kvinna jag råkat sätta mig bredvid. Bussen går ju till Stockholm, stannar inte förrän där. Men jag ställer ändå den idiotiska självklarhetsfrågan:

– Vart är du på väg?
– Stockholm. Och du då?
– Borås.
– Borås? Jaha du. Men åker du inte liksom åt fel håll då?
– Nja, jag tog den långa vägen, den här gången. Jag ska åka jorden runt först. Jag har alltid tyckt att det på nåt vis är häftigare att komma in i Borås västerifrån, från Göteborg, typ.

Jag snubblade över resultatet av en enkätundersökning gällande bibliotekariernas arbetssituation, och blev lite smått chockad faktiskt. Visst hade jag hört om en del problem med stök och bråk på biblioteken, men att det var så mycket och så allvarligt förvånade mig ändå. Undersökningen gjordes av DIK, ett fackförbund för de som jobbar inom “kultur, kommunikation och kreativ sektor”.

Rapporten ”Som om vi ska bära hela samhället” (2023) bygger på en enkät till DIK:s medlemmar inom biblioteksområdet. Enkäten var öppen 24 april–16 maj 2023 och 1 891 personer svarade, vilket ger en svarsfrekvens på 42 procent. Frågorna handlade om arbetsmiljön under de senaste två åren (april 2021 till april 2023). Rapportens resultat i korthet:

Social oro, skadegörelse och våld är vardag för många bibliotekarier.   
Under de senaste två åren har 94 procent av folkbibliotekarierna upplevt social oro, 81 procent har varit med om skadegörelse och 56 procent har upplevt våldsamma situationer. 38 procent har fått utstå kränkningar och 14 procent har utsatts för hot. Det innebär att oro och oordning på biblioteken nu har återgått till tidigare nivåer, efter en tillfällig minskning under coronapandemin då biblioteken var mindre tillgängliga.    

6 krav för starka och trygga bibliotek 

1. Samhällets utsatta ska inte vara bibliotekens ansvar 
2. Arbetsgivare måste stärka arbetet kring hot, våld, kränkningar och trakasserier
3. Fler aktörer behöver ta ansvar för det digitala utanförskapet   
4. Biblioteken måste få tillräckliga resurser   
5. Politiken ska inte lägga sig i bibliotekens bedömningar   
6. Bibliotekariernas löner ska spegla deras utbildning och ansvar   

– Det smakar moll i munnen. Ve mig. Detta vemod.
– Och!? Det är väl inget att gnälla över. Vemod är bara njutningen i att vara lite lagom sorgsen.

en mänska
med axelbred ande
och tunnskinnat hjärta

Elmer Diktonius

Meine zweite Heimat, så brukade jag ibland benämna den österrikiska staden Kufstein med omgivningar på 60-talet (1960-talet alltså, inte 1860-talet). Min syster hade nämligen gift sig med en österrikare. De bosatte sig visserligen i Sverige, men varje sommar åkte de på semester till Tyrolen, och flera gånger fick lilla jag följa med!

2014 var jag där igen. Huvudsyftet den här gången var att bestiga Ellmauer Haltspitze (2.342 m), den högsta toppen i Kaisergebirge, ett bergsområde strax utanför Kufstein. Och det lyckades faktiskt den här gången; jag nådde mitt mål! Jag har skrivit om detta hjältedåd förut, i ett inlägg med den egendomliga titeln “(Kvinniskor) och människor 3”. Riskfritt var det inte, långt därifrån. Det här kan man t.ex. läsa i en fackmannamässig beskrivning av kraven för att nå toppen:

Voraussetzung: Schwindelfreiheit und Trittsicherheit sowie alpine Erfahrung sind unbedingt erforderlich! HELM (Steinschlaggefahr)
Empfehlung: Klettergurt & Klettersteigset

(Ok, svindelfri och säker på foten var jag väl, men det var i stort sett det hela. Den erforderliga vanan och utrustningen ersatte jag med obetvingligt mod, parat med viss dumdristighet…)

Förra året skrev jag en sommarkrönika i Borås Tidning med titeln “Vi som vill opp”. Där försöker jag förklara denna min perversa böjelse att bestiga allt inom synhåll, om så förknippat med livsförlorarrisk!

Nåväl, besöket i Kufstein 2014 innehöll trots allt också en del annat än själva toppbetvingandet. I det här vackra huset på Anton Karg Strasse hade jag nöjet att smörja mitt krås medelst god inhemsk mat och dryck, på inbjudan av min svågers syster Gertrud:

Och vägen mot toppen inbegrep vandring i sköna Kaisertal, som är naturreservat, och inte alltför belamrad med otrevliga människor, eftersom man måste anstränga sig och gå dit (finns ingen linbana, inga bilvägar). Här Hinterbärenbad, ett rastställe i dalen:

Men det är klart, utan känslan däruppe på toppen ovan molnen hade det inte varit detsamma…