Äntligen! Nu är det över!! Nu kan avstamp tas mot nya djärvla mål!!! De frühkostliga plågorna viftar ett efterlängtat farväl och fläsket har återfått sin naturliga kokthet Glömd är dess tills alldeles nyligen skrämmande anomaliskiga stekta skepnelse
Och inte är det mer än rätt heller! Nån måtta får det väl vara!
Bara för att man råkat sätta ugnen på 220 grader i stället för de stipulerade 150 och därmed illa bränt den hemlagade müslin ska man väl inte behöva lida hela långa lusiga livet för det! Bar mig dock svårligen emot att tillavfallettillfoga de cancerogena mandelpumpafröna, alldenstund mat icke får förfaras ATT SLÖSA MED FÖDAN ÄR EN SYND! Det fick jag lära mig av far och mor
Hvarje morgon i vid pass två veckor haver jag sålunda tvingat mig att inmundiga denna bittra blandning
Men nu är det slut! Det är över! Förbi! Nu mig hult i glasburken väntar nygräddade solkokosroskärnormüsli min gom till behag i arla morgonstund
Ackockändå! Livet är minsann inte bara en lek Det är en dans på rosor också…
(Ja, ett inlägg om inläggen alltså. Det handlar inte om fiske, vill jag betona. Ställde upp i en metar-tävling på 60-talet, vill jag minnas, men fick inget napp. Har fiskat efter en hel del i mitt liv, och visst har det nappat då och då. Men då har det inte handlat om abborrar och mörtar!)
Säkerhetskopierade bloggen idag, och det slog mig återigen: Fan, det är mycket som är bra och intressant här! Innehållet är mycket varierat; foto, musik, text; trams och allvar. Nu fattar jag förvisso att allt inte faller er bloggläsare på läppen, men nog borde det finnas något för de flesta, tycker jag. Lite tråkigt bara, att allt så snabbt mals ner av tidens kvarn. Klicka gärna på någon slumpmässig månad i det förflutna i arkiv-spalten till höger på skärmen. Kanske finns det något av intresse som ni tidigare har missat.
Och varför inte kolla in någon av de andra underavdelningarna på hemsidan: Mina texter, Mina Bilder, Min Musik, Mina Resor, Mina Föredrag. Innehållet där förändras inte så snabbt, men so what! Vita brevis, ars longa…
För mig personligen är den här bloggen nån sorts “the story of my life”. Ok, den tar inte upp det allra hemligaste och mest personliga, men jag kan se vad jag hållit på med och vad som upptagit mina tankar (annars hade jag garanterat glömt alltihop…).
Kommer att tänka på tuffingen Elmer Diktonius, som en gång skrev: “En fingervisning för mina biografer: jag är fyrkantig.” Han förutsatte alltså att det skulle finnas biografer som intresserade sig för hans liv. Hans gravsten är mycket riktigt ett massivt, fyrkantigt granitblock, med den enda inskriptionen: “Diktonius”. För min del vill jag säga till alla de forskare och biografer som intresserar sig för mitt liv när jag är död och begraven: Glöm inte att kolla bloggen!
Svaret är nej. Det finns cirka 4.500 nyckelpigearter i världen, varav 69 i Sverige. Färg och storlek varierar, liksom antalet prickar; från 0 till 22. Kallas mångfald. Den röda, sjuprickiga nyckelpigan är dock den vanligaste varianten i vårt land.
En vuxen nyckelpiga kan äta upp till 40 bladlöss på ett dygn, 2.500 under sin livstid. Jag menar, bara en sån sak…
Nu har jag samlat inspelade låtar som tidigare publicerats på bloggen i Låtar från hemmastudion (15 låtar i nuläget). I de fall jag också gjort en video till musiken hittar ni dem i Hemmamusikvideor. Texterna kan ni oftast hitta genom att skriva in låttiteln i sökrutan till höger om bloggtexten.
När jag var liten (började med fåglar 1962) var grågåsen en ganska ovanlig syn i Sverige (i alla fall i de delar av landet där jag höll till). Nu finns den överallt. I Hornborgasjön är det grågåsen som skapar intrycket av näst intill superrik afrikansk fågelsjö (Lake Nakuru…), när det stora flertalet tranor flugit vidare, norrut eller söderut, beroende på årstid. Jag var vid den fina fågelsjön Draven i Småland häromdagen: tusentals grågäss.
På 60- och 70-talet var den mångtaligaste gåsen sädgåsen, som passerade förbi södra Sverige vår och höst. De där vildgässen, med Akka i spetsen, som Nils Holgersson och hans gåskarl slog följe med, lär ha varit sädgäss.
Kanadagässen fördes in i landet på 1930-talet av Bengt Berg. De förmerade sig och var framgångsrika, men har aldrig varit så talrika som grågässen är idag, långt därifrån.
En annan gåsart som ökat kraftigt är den vitkindade gåsen. Den häckade förr enbart på arktiska breddgrader; Novaja Zemlja och liknande platser. Nu är den oerhört mångtalig i vårt land under sträcktiden, vår och höst, och häckar dessutom på många ställen i Sydsverige.
Jag har inte hört någon plausibel förklaring till dessa stora förändringar i den gåsliga faunan i Sverige. Är det någon som vet?
Jo, jag vet, J.T. gör skitbra låtar, visst. Men det finns en (åtminstone) som är stråt vassare: Paul Simon nämligen. Har följt, lyssnat på och beundrat honom ända sen Simon & Garfunkel-tiden.
Min absoluta favorit är nog första solo-albumet: Paul Simon (1972), eller fantastiska Graceland (1986). Men Surprise (2006) är också en pärla. Idag snubblade jag på låten Another Galaxy. Den berättar en historia, oklar i konturerna (jag associerar till s.k. hederskultur bl.a.), men solklart mäktigt stark i den känslomässiga kärnan. Ni får en Spotify-länk och hela texten:
Another Galaxy
On the morning of her wedding day When no one was awake She drove across the border
Leaving all the yellow roses on her wedding cake Her mother’s tears, her breakfast order She’s gone, gone, gone
There is a moment, a chip in time When leaving home is the lesser crime When your eyes are blind with tears But your heart can see: another life Another galaxy
That night her dreams are storm-tossed as a willow She hears the clouds, she sees the eye of a hurricane As it sweeps across her island pillow But she’s gone, gone, gone
There is a moment, a chip in time When leaving home is the lesser crime When your eyes are blind with tears But your heart can see Another life, another galaxy
Jag har försökt översätta det underbara chorus:
Det finns ögonblick, flisor i tiden När bara uppror bevarar friden När dina ögon är förblindade av tårar Men ditt hjärta ser det klart: Dags nu, det är dags För ett annat liv, en annan galax
Bilderna tog jag i Namibia och Botswana, Afrika, i april 2018.
(Rubriken på inlägget, Se mig i mitt friska öga, kommer egentligen från en roman av Per Gunnar Evander, en författare jag höll mycket högt på sin tid. Han gick bort nyligen, 16 maj. Hans romaner handlade uteslutande om människor, vad jag minns. Här väljer jag emellertid att möta blicken hos några vilda djur, en utdöende grupp levande varelser på planeten Jorden [människans husdjur: 60 %, människor: 36 %, vilda djur: 4 %].)
För ett par morgnar sen tyckte jag jag såg det klart: läget på jorden just nu alltså. Och idag började jag skriva på beskrivningen av situationen. Tänkte jag skulle publicera här på bloggen. Men jag ändrade mig, sköt upp det i alla fall. Nä, fan, tänkte jag, varför ska jag göra alla mina läsare ledsna? Varför ska jag tvinga dem att se sanningen i vitögat?
En sak kan jag dock tills vidare med säkerhet säga: Det måste bli fan så mycket sämre innan det möjligtvis kan bli bättre.
Men annars är det så att klockan 11 nu idag ska jag repa med bandet (ja, Sunkbina alltså). Det ska bli skitroligt. Och sen har jag fått en mutbiljett från Riksbyggen (är ordförande i Brf Boråsbostad nr 2) till Elfsborg – IFK Göteborg. Matchen börjar klockan 15. Kommer förhoppningsvis hem lagom till att följa upplösningen i Premier League (om Man C tappar poäng och Liverpool vinner ligan ska jag äta upp min hatt). Livet leker…
Från det andra tillbaka till den ena: en av mina nya låtar, som Soggy planerar att låta världen höra för första gången på Hemgårds-konserten 15 juni, heter Air. Den är en av de fyra elementlåtarna: Air, Earth, Water och Fire. Lika bra ni sätter er in i the lyrics redan nu (för ni kommer nog inte att hinna uppfatta allt när jag sjunger låten live). Texten är i grunden positiv och slutar i ett Nirvana-liknande tillstånd uppe i himlen, tillsammans med alla goda vänner:
Air
i drifted and i drifted, lonely as a cloud naked, knotbitten, forgot to feel proud hurried like a hurricane, floating to and fro chasing the wind, no place to go
diving deep or looping high way up in the hopeless sky rolling east or roaming west for ever lost in goalless quest
from frozen north to heated south airy taste of nothingness in my mouth had nought say, much less to do lots of me, but less and less of we or you
eating, sleeping, making love in the air but do i do what i want, do i really really care? can i make it, can i take it anymore? windswept in the heavens, but what for, what for?
but then and there all of a sudden out of the blue make believe or true?
quick movement caught my eye it was a white little feather blowing by got the feeling it had something to mean cutest little thing I’d ever seen
so i followed the feather to wherever it would take me i knew in my heart it was not gonna fake me swinging some clouds by the tail on the way we arrived at a place of peaceful stay
i see all my friends underneath this same roof none plays the hero, cool or aloof all with a common destination we’re warm at one, beyond needs and expectation
Coda
we’re warm, we’re at one playing in the sun we’ve paid the fare up into the air
Och om ni orkat läsa ända hit, så ska ni få en fin bild som tack för besväret:
