I lördags var jag ute i svängen. Var på KB i Malmö, Kulturbolaget alltså. Stor Skåne-final i rockbandstävling. Fastnade speciellt för ett band med det associationsdigra namnet Pittman Cole. Här syns tre fjärdedelar av bandmedlemmarna in action:
Pittman Cole spelar vad man kan kalla progressiv rock; inte helt lättillgängligt. Inte min genre heller direkt. Men efter att ha lyssnat några gånger på Spotify gillar jag låtarna mer och mer. Den här är lite annorlunda; handlar om ensamhet:
Visst, jag erkänner, jag är jävig… För killen som lirar gura är min son Martin. Men jag hävdar ändå, att jag helt objektivt kan påstå att han är j-igt bra på gitarr… Sjunga också, för den delen. Och de andra i bandet är också mycket professionella. Tänk ändå (för att nu fortsätta att tala med gamla farmor), vad otroligt många duktiga musiker det finns överallt nuförtiden. Jag menar, om man jämför med popbanden på 60-talet t.ex… Men det är ändå mycket svårare att slå igenom nuförtiden än dåförtiden. Att göra sig hörd, tränga igenom det massmediala bruset, det är inte lätt. Att göra bra låtar och spela dem suveränt bra räcker inte långt. Marknadsföring måste till, gärna nån sensationell skandal också, nån känd från teve-gimmick, vad som helst.
Men det viktigaste är ändå att spela och ha kul…
Liked this post? Follow this blog to get more.