Skulle ju egentligen skriva något klokt om Sveriges nationaldag, eller som det förr hette Svenska flaggans dag, men så såg jag hur utomordentligt klokt jag uttryckt mig i saken åtminstone två gånger tidigare här på bloggen. Så då tänkte jag länka dit, men då struntar ni kanske i att klicka på länkarna… Så jag väljer att återge de där två inläggen här.
Vad tycker jag egentligen om Sverige? (från 6 juni 2020)
Vad har jag för tankar och känslor kring (obs! kring, inte om…) det land där jag tillbringar det mesta av min tid, av födsel och ohejdad vana? Så här på nationaldagen och allt, menar jag. Svaret är att jag inte riktigt vet, eller snarare, det är väldigt blandat och kluvet, åsikter hit och dit, bra, dåligt, lagom mittemellan… Visserligen har jag nyligen lovat mig själv att sluta utreda saker och ting hela tiden, är så hjärtinnerligen trött på denna arbetsamma tendens i min (om än, så dock) personlighet. Men jag har beslutat att göra ett undantag. Jag känner faktiskt lust att skriva en utredande text om landet Sverige, kom jag på alldeles nyss. Men jag hinner inte förrän på måndag, för idag och i morgon går J.T. & Soggy Bees in i inspelningsstudion. Tills vidare en länk till en låt som gärna fick bli ny nationalsång för min del, Mikael Wiehes Woody Guthrie-cover: Det här är mitt land:
Bra idé det här med från syd till nord, från väst till öst, för att få med allt liksom:
Ale stenar 
Norra Lappland 
Bohus klippor 
Gotlands raukar
Bör vi älska vårt fosterland? (från 6 juni 2022)
Nä, det är väl bättre att koncentrera sig på att älska en eller annan människa, enligt min ringa mening. Ett “land”, en “nation”, det är ju trots allt bara ett mentalt människopåhitt. Det finns bara i några människors hjärnliga föreställningsvärld. Vi tror att Sverige finns, men Sverige självt vet inte om att det finns. Eller nåt. Typ.
Och vad innefattar inte begreppet Sverige, om inte (blev det inte ett ‘inte’ för mycket där, eller?) en helvetes massa bra saker och en helvetes massa dåliga saker!? Massor av hedersknyfflar blandat med stora mängder skitstövlar. Rättvisor och orättvisor. Osv. Inte kan man älska allt det där på en gång, i en enda klump, liksom?
Förr brukade jag säga att jag var stolt över det det fina jämlikhets-rättvise- folkhems-välfärds-Sverige som skapades under socialdemokraternas 40-åriga makthegemoni. Visserligen till stor del grundat på det lyckliga faktum att Hitler inte tyckte det var lönt att erövra oss under 2:a världskriget, och att det icke krigshärjade Sverige därmed fick ett stort försprång framför övriga europeiska länder… Och visserligen vände det också och började gå åt rejält fel håll från och med 80-talet nån gång, 90-talskrisen osv. Men ändå.
Sverige var väldigt anti-nationalistiskt i min ungdom; inte mycket trams med fana och nationaldag och sånt. Men i hemlighet, innerst inne, tyckte vi nog ändå, många av oss, att Sverige faktiskt var världens bästa land; det mest demokratiska, mest välfärdiga, mest trygga landet som fanns och som någonsin funnits. Egentligen var vi bäst, helt enkelt.
Långsamt, långsamt börjar det gå upp för oss, att så enkelt är det nog inte. Vi är kanske inte bäst på allt trots allt…? Fast fan vet om sossarna i ledande ställning har fattat detta. Dom tror fortfarande att dom är bäst, tror jag. Därför bör dom alltid styra Sverige, tycker dom. Det är bäst för Sverige, så är det bara. Detta trots att detta “statsbärande” parti sen länge slutat att ha några direkta visioner om ett bättre samhälle, utan övergått till att bara administrera och bestämma. (Inte för att de andra partierna skulle va nå bättre, för den delen.)
Jaja, detta var en ganska dålig, ogenomtänkt text om landet där vi bor, på den s.k. nationaldagen. Det var inte den där rejält utredande essän jag utlovade för länge sen. Kommer kanske nån gång i sinom tid, innan jag kolar vippen, får vi hoppas.
Liked this post? Follow this blog to get more.