juni 2025 – Jörgen T Larsson

Ätlig groda

Den här arten heter faktiskt ätlig groda på svenska. Dumt namn. Alla arters lår är ju lika goda. Fast jag åt inga, varken lår eller nåt annat. Såg dem i Skåne, i Klagshamns naturreservat.

Ätlig groda är ljudliga så det förslår:

I väntans tider

Nu står solen högt över slätten,
vinden gör vågor i veteaxen,
blåeld och kungsljus lyser,
rosorna sprider doftspår i trädgården.

Lugnet före barnkalasstormen råder…

Barnbarn Frode fyller 9. Klockan 14 kommer 10 jämnåriga kompisar för att fira honom med lekar och spel i trädgården. Det lär bli hållligång!

Dagens dikt

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

Kristina Lugn

Här låg jag helt fredligt i gräset och skulle avbilda en vitklöver på nära håll för arkivet. Först efter hemkomst och lite noggrannare inzoomning på motivet upptäcker jag (dramatiskt historiskt presens!) att jag råkat hamna mitt i en samlagsscen! Vad de unga (?) tu månde heta vet jag ej. Noterar dock att den något mindre ligger har tagit tabbe på den något större, och ligger överst. Tyder på något mer sofistikerade sexvanor än när blott råa muskelkraften får råda.

Söderut!

Ska ner till södern några dar. Närmare bestämt till Gessie, en liten by söder om landsvägen i Skåne, inte långt från Skanör Falsterbo. Så ni förstår, det är nästan så långt söderut man kan komma i vårt avlånga land. En av mina söner häckar där nere med familj, vältrar sig i solen och sanden efter behag, typ. För det måste väl vara jäkligt mycket varmare så långt söderut, närmare ekvatorn liksom?

Så här drömmer jag om att det ser ut:

Återkommer med rapporter om huruvida mina drömmar besannats eller inte…

Finnas till

Gick och la mig vid åttatiden igår kväll. Läste bok. Somnade tidigt, före nio. Vaknade också tidigt följaktligen, strax före fyra. Första frukost: kopp te, en ostmacka, ett ägg. Läste omni och B.T. Löste namnsdagskrysset och svåra sudokun (230 p, kom tillfälligt med på 20 bästa-listan). La mig i sängen igen, läste, tänkte försöka somna om. Det gick inte. Boken var för bra! Den heter Mörkrets alla färger, skriven av Chris Whitaker (känd från Babel). 670 sidor lång, och jag vill inte att den ska ta slut! Vill bara fortsätta läsa o läsa o läsa… (Detta är ovanligt för min del nu för tiden; ser dåligt på höger öga, har svårt med riktigt långa romaner.) Boken kallas spänningsroman på omslaget. Och visst är den spännande, men huvudtemat är vänskap och lojalitet, kärlek. Inte tid att berätta mer om den här; kolla gärna Jessica Gedins intervju(er) med författaren i Babel.

Jo, låter patetiskt, absolut, men jag kom in i nåt slags tillstånd av njutningsfull tacksamhet över att finnas till; med alla sinnen, med hjärta och hjärna påkopplade… När det finns sådana romaner att läsa, menar jag. När det finns så mycket musik, bilder, fåglar, flicksländor, natur och kultur – vänner…

Jag illustrerar med en låt som funnits ett tag, men som jag aldrig spelat in, upptäckte jag. Så jag spelade in den idag, som röstmemo på min raspiga, nio år gamla ångtelefon. Låter så här:

Finnas till

små vågor viskar mig
talar i vatten
stjärnor stämmer in
i stjärnljusa natten
vad är det dom vill?
varför inte tiga still?
om hur vemodligen sorgesamt
finnas till?

å, alla dessa dagar
oändliga grå
men ändå då och då
såsom i himlen närapå
och lyssna:
nu upphörde
ett hjärta att slå
ett fortsatte
att gå och gå och gå…

väldiga vågor
vräker mot stranden
slår med sin vrede
tålmodiga landen
hamrar sitt budskap
obönvekligen in
ingen nåd det finns att få
var tar sin
var tar sin

å, alla dessa dagar
oändliga grå
men ändå då och då
såsom i himlen närapå
men lyssna:
nu slår två hjärtan
samman ändå
ja, nu bultar dom
tillsammans båda två

små vågor viskar mig
talar i vatten
stjärnor stämmer in
i stjärnljusa natten
jag vet vad dom vill
dom kan inte tiga still
om hur underbart härligt ljuvligt
finnas till

Vågorna, såväl de små som de stora, som det talas om i låten, är ursprungligen Lake Michigans, vilkas ljudspel jag njutit av vid upprepade vistelser hos mina amerikanska vänner i Door County, Wisconsin..

P.S. En god vän gjorde mig uppmärksam på att jag visst spelat in den här låten tidigare, till och med på video! Texten har ändrats en smula, men ändå. Video-versionen av Finnas till (2 juli 2020) hittar ni på fliken Hemmamusikvideor, en av underavdelningarna till Min musik. D.S.

Annars…

… ägnade jag mig mest åt att fotografera blommor med mitt stora, feta teleobjektiv, igår vid Hornborgasjön. Denna lins var ju mest tänkt att fånga fåglar med (på bild), men dessa uppehöllo sig mestadels långt fjärran i den stora sjön. (Vid ett tillfälle skrämde jag visserligen upp en flock unga havsörnar (5-6 ex på en gång!!!), men då var det träd i vägen, så det blev inga bilder.)

Men att fota blommor med långt tele (400 mm i det här fallet) har sina fördelar. Bakgrunden blir med lätthet vackert suddig pga kort skärpedjup, vilket framhäver motivet fint (högerklicka gärna och välj “öppna bild i ny flik”, och klicka sen på rätt ställe i adressfältet för att förstora bilderna).

Vresros (eller nypon?). (Lägg märke till att ståndarknapparna ser ut som nötgodis att knapra på.)

Flicksländor, det är mitt liv det se!

Ja, som hon sa pigan Malin (Monica Zetterlund) i Söderkåkar, när det begav sig. Fast då var det karlar det gällde, förstås. Men för min del tycker jag nog flicksländor är strået vassare än karlar, om sanningen ska fram. Flicksländor är en underordning i insektsordningen trollsländor, så vet ni det med. De här såg jag idag vid Ore backar, vid Hornborgasjöns västra strand. Visst är de snygga?