Min Blogg

Transsibiriska järnvägen är världens längsta järnväg. Den byggdes 1891-1916, och kan delas in i tre rutter: 1) transsibiriska rutten, från Moskva till Vladivostok, 930 mil lång 2) transmongoliska rutten, Moskva-Peking, via Ulan Bator / Ulaanbaatar, huvudstad i Mongoliet, 790 mil 3) transmanchuriska rutten, Moskva-Peking, via Chita, en stad i södra Sibirien, 900 mil. Alla tre följer samma rutt från Moskva till Ulan Ude, strax öster om södra änden av Bajkalsjön, men delar sedan på sig. Tågen går inte fortare än cirka 60 km/tim i genomsnitt, men i och med att de rullar dygnet runt klarar de sträckan Moskva-Vladivostok på 7 dagar.

Jag åkte alltså transmongoliska rutten, då för fem år sen, i inledningen av min resa Jorden runt utan att flyga. Första etappen gick från Moskva till Irkutsk, och tog 5 dygn. Vi tog en paus sen, och tillbringade en natt på hotell vid Bajkalsjön. Det var skönt att duscha där, kan jag säga. För just hygienen är nog det största problemet med att åka transsibiriska. I min vagn, turistvagnen, fanns ingen dusch alls, bara två toaletter med hål rakt ut mot rälsen, med knapp nöd rinnande vatten i tvättstället.

Man hade verkligen behövt duscha, för det var hett i vagnarna! Varje vagn hade en kamin som eldades med koks så det stod härliga till. Och det hjälpte inte att vädja till den barska, för att inte säga ilskna, vagnvärdinnan. Hon kunde ingen engelska och såg det som sin uppgift att skälla ut varje turist som inte betedde sig som hon ville. Första natten låg jag utspridd på min överslaf som Jesus på korset, blott iklädd mina tanga-(nåja…)kalsonger, och svettades kopiöst. Bara en meter vid sidan om mig låg en nästan lika naken, men betydligt vackrare, dansk skulptris. Jag delade kupé med en nordisk konstgrupp, på väg mot en konstfestival i inre Mongoliet.

Landskapet var enformigt, mycket enformigt. Men just monotonin är en viktig del av charmen med transsibiriska, anser jag. Plus det sociala umgänget förstås. Jag umgicks med den där konstgruppen, med de fyra danska ölgubbarna som jag träffat redan i Moskva, och med ett antal ungdomar, tjejer mest, ute på sitt livs äventyr. Att sitta i restaurangvagnen och samspråka, ta en öl och se taigan rulla förbi; rolling, rolling, rolling on the railway… Inte illa, inte illa alls…

Bifogar ett par korta filmsnuttar för att ge en aning om den transsibiriska stämningen.

Om fyra timmar för fem år sen avgår/avgick Transsibiriska från Jaroslavskij-stationen i Moskva, 23.45, 11 oktober 2016. Tänk bara, Transsibiriska järnvägen, 900 mil i österled… spännande!

Mer om detta i morgon.

“Om min farmor hade haft hjul så hade hon varit en spårvagn.” Så sa Emil Jensen i sitt kåseri i slutet av Gomorron världen igår. Det tyckte jag var roligt sagt. Fast, ja, inte för det gör nåt, men jag förstår inte riktigt vad han menar med detta, om jag ska vara ärlig.

Funderar på vad jag hade varit om jag hade haft hjul… En Ford Fredrika Krångliga med hysteriska bromsar kanske, eller en Honda Transalp, eller kanske rentav en stöddig och stark Bolinder Munktell-traktor… Ej lär det väl mycket båta, att grubbla över denna gåta.

Fundera en stund: Vad hade du varit om du hade haft hjul? Ja, där ser du, det är inte så lätt att hitta det rätta svaret!

För fem år sen hade jag kommit till Moskva på min jorden runt-resa. Guiden Natalja pekade ut och berättade om de största sevärdheterna för en liten grupp, bestående av mig och fyra danska ölgubbar. På tåget mellan Helsingfors och Moskva delade jag kupé med Dimitrij, en trevlig ryss som talade god engelska. Så här skrev jag om mötet med Dimitrij i Dagonattboken från resan:

Intressant hur Dimitrij uttryckte exakt den syn på Vladimir Putin som man tänker att de flesta ryssar har. Nej nej, han är ingen diktator, nej det är bara väst som förtalar stackars Putte därför att de är sura för att han ger så mycket pengar till den ryska stridsmakten, för att han vill att Ryssland ska bli starkt igen… Och då var ju ändå Dimitri en ryss som kunde bra engelska, som varit ute och rest en hel del, som till och med bott i USA. Inte ett ögonblick verkade han fundera över rysk medias roll i opinionsbildningen. Inte ett ögonblick verkade han tvivla på att han hade bildat sig en egen självständig syn på tingens tillstånd. Även om jag tror att invånarna i ett litet, demokratiskt (och gärna någorlunda demokratiskt) land, som Sverige, har de bästa möjligheterna att få en någorlunda objektiv och saklig bild av världspolitiken så tillåter jag mig trots detta ibland att tvivla: Ger verkligen våra medier en rättvis bild av exempelvis Ryssland och Putin? Vi är ju trots allt väldigt västorienterade…

ur Dagonattboken från resan Jorden runt utan flyg

Guiden Natalja frågade oss vilken rysk president som vi trodde hade varit mest katastrofal för Sovjetunionen / Ryssland. Vi tvekade lite, Stalin kanske? Men Natalja tvekade inte: Nej nej, det var givetvis Gorbatjov. Från och med hans period vid makten hade det gått utför med landet. Hon talade alltså om den president som har störst anseende i väst, för perestrojka och glasnost m.m….

Tja, vi anser oss veta bäst för det mesta. Vi vet hur det egentligen ligger till. Alla utlänningar är bara duperade av sina korrupta medier. Men hur säkra kan vi vara på detta? Egentligen? Vi kanske också är förda bakom ljuset; eller kanske åtminstone har en färgad bild av världen, som stämmer med våra värderingar. En sak kan vi i alla fall vara säkra på och det är hur enormt viktiga medierna är för hur vi ser saker och ting; tidningar, radio, tv och på senare år alla digitala källor till information – på gott och ont. Sociala medier låter välsyftande människor komma i kontakt med varandra. Men detsamma gäller för alla knäppskallar, som förr var isolerade i sin lilla by, men som nu kan frottera sig med tusentals likasinnade på nätet.

Mötena med Dimitrij och Natalja och reflektionerna de ledde till är exempel på resandets bildningseffekter; man får chansen till nya perspektiv på världen och tillvaron. Det gäller inte minst när man reser ensam, det sociala kontaktbehovet gör att man slå sig i slang med allehanda okända människor.

• 

• 

I think kindness is an almost transcendent value and one that seems to have been substantially lost in the world of social media. Kindness and everything that kindness entails—listening, respecting, being polite, recognizing other people as other people, rather than as projections of yourself. Will it save the world? Probably not. The world is always in danger of ending. But given that the larger situation of the world is essentially hopeless, it’s important to look for hope in other places. I think hope and kindness are almost always found in the same place. When someone is kind, it gives me hope. And when I have hope, I’m able to be kind. That was a profound although possibly erroneous statement.

Jonathan Franzen

Vi är som människor utkastade i en gåta. Vi vet inte varifrån vi kom. Vi vet att vi förvandlas till mull och aska. Det mest meningsfulla som kan sägas är den enkla livsslutsats som Eyvind Johnson nådde fram till: vi bör vara hyggliga mot varandra i denna vår enda existens.

Hans Bergström, ledare i DN, 2009-01-09

Just precis, den 7 oktober 2016 anträdde jag min rejäla runda, alltså mitt varv runt jorden utan att flyga. Så här fjantigt bar jag mig åt när jag lämnade mitt hem i Borås:

När jag kom till Trandareds torg kom jag ihåg att jag hade glömt min röda jacka hemma, så jag fick gå tillbaka och hämta den. Nog var det lite stirrpirrigt alltid.

I samband med femårsjubileet vill jag gärna påminna om min reseblogg Jorden runt utan att flyga, som ligger kvar på nätet. 54 inlägg på 177 dagar, en del trams och flams förstås, men en del inlägg av riktigt god kvalitet.

Funderar på att följa med på resan undan för undan så här fem år senare. Om jag kommer på något värt att särskilt minnas eller reflektera över, så kan jag ta upp det här på bloggen. Ett exempel direkt, från 7 okt 2016, samtal mellan mig och min granne i sätet bredvid mitt, på bussen Borås-Stockholm:

– Vart är du på väg? frågade jag henne.
– Stockholm. Och du då?
– Borås.
– Borås? Jaha du. Men åker du inte liksom åt fel håll då?
– Nja, jag bestämde mig för att ta den långa vägen den här gången. Jag ska åka jorden runt först. Jag har alltid tyckt att det på nåt vis är häftigare att komma in i Borås västerifrån, från Göteborg, typ.

Hon tyckte nog jag var en knäppskalle…

Fick se det här 21 bokstäver långa ordet idag, i samband med att jag skulle grädda en ny omgång av min berömda, hemmagjorda müsli. Trodde först det var något slags dolt porrmeddelande, med tanke på att kuken nämns i mitten av ordet. Men senare insåg jag att det nog helt enkelt betyder “solroskärnor”, för så kallas det som fanns i den där påsen där ordet återfanns på ärans och hjältarnas språk, gammal god svenska nämligen. Möjligen kan det märkliga ordet innehålla någon antydan till att solroskärnor skulle vara bra medicin för att få upp den… jag vet inte.

Men vilket språk, va! Vilka galet märkliga, långa ord! (för en svensk vill säga) Vad sägs om det här: vastuullisuustyöstämme? (24 bokstäver) Vad betyder det?

Långordsfenomenet här har, som ni förstår, att göra med det faktum att finskan är ett s.k. syntetiskt språk, som lägger en väldig massa grammatiskt betingade ändelser till orden, som då kan bli väldigt långa. Svenskan däremot, är till stor del ett analytiskt språk, där man i stället använder separata småord och varierande ordföljd för att få fram samma betydelse som finskan kan fixa med ett enda ord.

Jag svär härmed högtidligen på att jag aldrig någonsin kommer att försöka lära mig finska.

I vår serie om olika poetiska uttryckssätt (jfr t.ex. inlägget om kiastiska epigram) har vi nu kommit till s.k. alla barnen-verser. De kom söderifrån, via Centraleuropa, till Danmark under 1990 och 1991, och anlände till de södra delarna av Sverige under senhösten 1990. De florerade sedan på skolgårdar och annorstädes under några år, för att sedan så gott som helt försvinna. Just den snabba spridningen och temporära blomstringen av diverse språkliga bruk och missbruk är fascinerande. Rena språkliga felaktigheter kan vara mycket svåra att komma till bukt med… (kontamination av uttrycken komma till rätta med och få bukt med, ganska allmänt spridd idag, inte minst bland ungdomar; vem vet, kanske anses korrekt om något decennium, majoriteten språkanvändare bestämmer över språket).

Alla barnen-verser är korta tvåradingar. Alla barnen gör/är någonting får vi veta på första raden. Andra raden börjar med ordet utom, plus ett egennamn. Sista ordet på andra raden skall rimma med namnet, det är viktigt.

Innehållsmässigt är kriteriet framför allt: Ju råare och sjukare desto bättre. Här några exempel:

ALLA BARNEN LEKER KIRURGER
UTOM KENT, FÖR HAN ÄR PATIENT

ALLA BARNEN ÄR BRA PÅ MATTE
UTOM MAJA, FÖR HON RÖKER BRAJA.

ALLA BARNEN FICK HÖJD VECKOPENG
UTOM FRANK, SÅ HAN RÅNA EN BANK.

ALLA BARNEN FICK AUDIENS HOS KUNGEN
UTOM BERT, FÖR HAN LUKTA FJÄRT

ALLA BARNEN JAGAR STYCKMÖRDAREN
UTOM ASSAR, FÖR HAN LIGGER I KASSAR

ALLA BARNEN SIMMAR I POOLEN
UTOM LOTTEN, FÖR HON LIGGER PÅ BOTTEN

ALLA BARNEN TITTAR IN I MIKROVÅGSUGNEN
UTOM RUT, FÖR HON TITTAR UT

ALLA BARNEN ÄTER HAMBURGARE
UTOM CONNY, FÖR DET ÄR HANS PONNY.

Den här skogen finns inte till längre. Den här skogen har upphört existera. Den har gått till det land varifrån ingen återvänder. Det är en före detta skog, en ex-skog. Den har slutat leva, avlidit, gått bort, gått ur tiden, gått hädan, fått hembud, avsomnat, lämnat jordelivet, tagit ner skylten, trillat av pinn, kreperat, gått i graven, ljutit döden, gett upp andan mist livet, stupat, bitit i gräset, omkommit, dukat under, strukit med, förgåtts, dragit sitt sista andetag, kolat vippen, dragit på sig träfracken, somnat in, vinklat upp tofflorna.

Och det gäller för den här virkesåkern också, tro inget annat…

Jag blir bara så sorgsen och förbannad…