Rolling rolling rolling on the railway…

Transsibiriska järnvägen är världens längsta järnväg. Den byggdes 1891-1916, och kan delas in i tre rutter: 1) transsibiriska rutten, från Moskva till Vladivostok, 930 mil lång 2) transmongoliska rutten, Moskva-Peking, via Ulan Bator / Ulaanbaatar, huvudstad i Mongoliet, 790 mil 3) transmanchuriska rutten, Moskva-Peking, via Chita, en stad i södra Sibirien, 900 mil. Alla tre följer samma rutt från Moskva till Ulan Ude, strax öster om södra änden av Bajkalsjön, men delar sedan på sig. Tågen går inte fortare än cirka 60 km/tim i genomsnitt, men i och med att de rullar dygnet runt klarar de sträckan Moskva-Vladivostok på 7 dagar.

Jag åkte alltså transmongoliska rutten, då för fem år sen, i inledningen av min resa Jorden runt utan att flyga. Första etappen gick från Moskva till Irkutsk, och tog 5 dygn. Vi tog en paus sen, och tillbringade en natt på hotell vid Bajkalsjön. Det var skönt att duscha där, kan jag säga. För just hygienen är nog det största problemet med att åka transsibiriska. I min vagn, turistvagnen, fanns ingen dusch alls, bara två toaletter med hål rakt ut mot rälsen, med knapp nöd rinnande vatten i tvättstället.

Man hade verkligen behövt duscha, för det var hett i vagnarna! Varje vagn hade en kamin som eldades med koks så det stod härliga till. Och det hjälpte inte att vädja till den barska, för att inte säga ilskna, vagnvärdinnan. Hon kunde ingen engelska och såg det som sin uppgift att skälla ut varje turist som inte betedde sig som hon ville. Första natten låg jag utspridd på min överslaf som Jesus på korset, blott iklädd mina tanga-(nåja…)kalsonger, och svettades kopiöst. Bara en meter vid sidan om mig låg en nästan lika naken, men betydligt vackrare, dansk skulptris. Jag delade kupé med en nordisk konstgrupp, på väg mot en konstfestival i inre Mongoliet.

Landskapet var enformigt, mycket enformigt. Men just monotonin är en viktig del av charmen med transsibiriska, anser jag. Plus det sociala umgänget förstås. Jag umgicks med den där konstgruppen, med de fyra danska ölgubbarna som jag träffat redan i Moskva, och med ett antal ungdomar, tjejer mest, ute på sitt livs äventyr. Att sitta i restaurangvagnen och samspråka, ta en öl och se taigan rulla förbi; rolling, rolling, rolling on the railway… Inte illa, inte illa alls…

Bifogar ett par korta filmsnuttar för att ge en aning om den transsibiriska stämningen.

Liked this post? Follow this blog to get more. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.