Allt är inte bara elände med den globala uppvärmningen. En trolig positiv effekt av densamma är att vi ända här uppe i nordvästra delen av Wisconsin kan få njuta åsynen av pelikaner, hornpelikaner närmare bestämt; majestätiskt flygande (2,70 m vingbredd) eller lättjefullt simmande i Lake Michiganska vatten. Detta var otänkbart när jag var här för första gången för cirka 20 år sen.
Den här gången har jag hittills dock enbart siktat ett enda exemplar. Kan bero på att de dragit söderut redan, eller också handlar det om den just nu härjande dödligt smittsamma fågelinfluensan. Anyways, den här paddlade runt utanför hamnen i Gills Rock igår morse:
P.S. Det där med positiv effekt var gravt ironiskt menat… D.S.
Just det, grodan (den oräliga) gjorde min dag idag (it made my day). Tog ett helt vanligt steg i de helt vanliga bruna fjolårslöven – plötsligt poppade den upp, hoppade upp, på en björkstam som råkade ligga där (på marken). Satte sig i perfekt fotogenisk position – och behagade sitta kvar så i nästan 15 minuter.
Imse Vimse Spindel klättra uppför trå’n Ner faller regnet spola spindeln bort Upp stiger solen torkar bort allt regn
Just så, det regnade i natt, följt av solsken. Och där befinner vi oss för närvarande; nätet är som synes tomt och övergivet. Huruvida fortsättning följer, och Imse, med tillnamnet Vimse (som jag tror han fått enbart av prosodorimtekniskaskäl, har ingen anledning att tro att han skulle vara speciellt vimsig av sig), har möjlighet att klättra upp igen (som det ju så vackert heter i visan), därom veta vi intet. Fortsättning följer – eventuellt.
Igår var det kvalmigt fuktig sensommar, idag är det kyligt blåsig förhöst. Ganska skönt ändå.
Igår viskade vågorna till mig, hade knappt nånting att säga. Idag ryter de vredgat om nåt, vet inte riktigt vad…
Planerar att spela in ett litet röstmemo nere vid stranden varje morgon i soluppgången, för att försöka utröna och komma ihåg vad vågorna vill säga mig. Här de två första morgnarna:
Efter blott 25 timmars resande kunde jag lägga mig till ro i min lilla amerikanske stuga, en liten bit vid sidan av det stora sommarhuset (se tidigare inlägg “At the lake”). Tidsskillnaden är sju timmar, jämfört med Sverige. Så klockan två på natten (nio i Sverige) vaknade jag. Och direkt greps jag av den öronbedövande tystnad som råder här, långt långt ifrån alla storstäder. Och stjärnhimlen! This is a designated dark sky area!
Detta skall hädanefter – de närmaste 10 dagarna eller så – vara min musik…
Ja, visst var det ett jättekliv att ta sig över den vida Atlanten. Men jag såg den egentligen inte alls. För så är det ju när man flyger. Upp i luften och sen plupp ner igen. Inget har man sett, men långt har man färdats…
Men jag är nog för gammal för sånt här egentligen. Det är jobbigt att flyga långt och länge, jäkligt jobbigt. Och nu sitter jag på O’Hare International Airport i Chicago och ugglar. Sista flygetappen, till Green Bay, en bit upp i Wisconsin är tre kvart försenad.
Jag såg ett stort flygplan lyfta från Landvetters asfalt – otroligt! Det borde inte gå egentligen! Nu har man ju vant sig av med synen också, pga pandemin. Och ändå vågar man sätta sig i en sån där helvetesmaskin. Sitter till och med och väntar på ytterligare en, på Bryssels flygplats. Den ska ta mig över Atlanten, till Chicago, är det meningen. Kan det verkligen gå väl?!
Som sagt var, ska kvista över till Staterna i morgon, crossa den där stora blå pölen som ligger mittimellan Svedala och the land of the free… Ha he ho ha, osv., tro nu inte att jag är naivare än jag är. Det där stora landet i väster innehåller allt från det bästa till det värsta… Och inte har det blivit bättre på sista tiden, nä, tvärsimot snarare, med Trumpen o allt.
Men det går inte att komma ifrån: Sverige och svenskarna är rejält amerikaniserade. Det som dyker upp over there brukar dyka ner här ett lagom tag efteråt, typ. Minns hur det var i tevens barndom; alla dessa amerikanska filmer… Jag såg allt, precis allt. Vilda västern… De två första avsnitten av Bröderna Cartwright var bäst: “En ros till Lotta” och “Pennfäktaren”. Sen blev det sämre; för lite six shooters och show downs, helt enkelt (this town ain’t big enough for both of us…). Fast när vi lekte indianer och cowboys ville jag alltid vara indian. Jag höll på dom. Men inte hjälpte det inte, indianerna blev folkmördade så det stod härliga till.
För att inte tala om musiken! American root music, den ligger hjärtenära för min del: blues, country, rock’n roll, soul, you name it… Tänker på soundtracket till filmen Oh Brother, Where Art Thou t.ex. Eller The Last Waltz med The Band och gäster…
Ja jo, kunde skriva spaltmeter om cocacolahamburgeriseringen, men det får anstå till i sinom tid. För att återgå till de närmaste 14 dagarna för min del, så har jag tänkt tillbringa dem i sällskap med några mycket goda vänner i det förlovade landet bortom horisonten i väster. De har ett sommarställe längst ute på tippen av halvön The Door Peninsula (Door County), som sticker ut åt nordost längst uppe i nordvästra Lake Michigan. Staten heter Wisconsin. Det är en rejält stor halvö som säkert syns från rymden till och med. Längst ute på tippen, uppspetat på en 50 m hög klippa ligger deras sommarhus. Man kan gå ner till vattnet längs en trätrappa och ta ett dopp om man vill. Här några bilder från de yttre environgerna:
Utsikt från huset
Trappan ner till vattnet
Regn över Lake Michigan
Afton i nivå med vattenytan
Själva huset är rejält tilltaget förstås, inte nån j-a sommarstuga inte, utan mer typ biggest in the world, om man säger. Några interiörer:
Från “the daybed” kan man njuta av ljusspelet över himmel och vatten.
Mysiga sovalkover
Terrassen
Ett enda stort rum, med enorm takhöjd
“Allrummet…”
Tro nu inte att mina vänner är några rika knösar. Nä då, inte alls. Det här huset byggdes av den föregående generationen med stor möda, i vad som snarast var vildmark på den tiden. De fick släpa fram virket för hand i stort sett, enligt vad jag fått mig berättat. Att huset sen råkat hamna i vad som nu är ett mycket attraktivt turistområde (mycket glest mellan husen dock, som tur är) och förstås blivit värt miljoner dollar, det är en annan historia.
Jag har haft många fina dagar “at the lake”. Kan bara hoppas att det blir på liknande sätt den här gången. Något som inte brukar vara så bra dock är wifi:n, och därmed kontakterna med omvärlden. Så please, don’t get mad at me om blogginläggen glesnar de närmaste 14 dagarna.
Jo, jag var och förtidsröstade idag. Jag ska nämligen åka till USA på torsdag, för att hälsa på goda vänner där, och kommer inte att vara hemma på valdagen, 11 september. Jag röstade på det parti som lyssnat mest och bäst på det de tror att jag tycker och som därmed tycker likadant som jag för att få min röst i valet.
Annars vet jag inte.
Tänkte också lite på vad Lennart Grebelius, en av Sveriges 542 miljardärer har sagt: “Ta från de rika och ge till de fattiga. Bara så kommer vi till rätta med gängkriminaliteten i Sverige.” Citatet kommer från boken Girig-Sverige. Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika, av Andreas Cervenka. Mycket läsvärd bok, även om man storknar av alla siffror i den. Men huvudtesen är klar: Sverige är ett av de länder i västvärlden där ojämlikheten och klyftorna ökar mest. Det finns forskning som visar att alltför stora klyftor i ett land inte är bra…
