Ja, visst var det ett jättekliv att ta sig över den vida Atlanten. Men jag såg den egentligen inte alls. För så är det ju när man flyger. Upp i luften och sen plupp ner igen. Inget har man sett, men långt har man färdats…
Men jag är nog för gammal för sånt här egentligen. Det är jobbigt att flyga långt och länge, jäkligt jobbigt. Och nu sitter jag på O’Hare International Airport i Chicago och ugglar. Sista flygetappen, till Green Bay, en bit upp i Wisconsin är tre kvart försenad.
Liked this post? Follow this blog to get more.