Min Blogg

Shoppinglycka

Har idag genomfört en större kamera-affär. Har sålt en kamera och köpt en annan, sålt fyra objektiv och köpt fyra andra.

Vad det gäller, om man ser det lite principiellt generellt så där, är att jag följer med strömmen och går över från spegelreflex till spegellöst. Detta är en rådande stark trend i fotografiska kretsar. Utan att gå in på detaljer kan sägas, att ett viktigt skäl till detta paradigmskifte är att spegellösa systemkameror är lättare och smidigare än de klassiska spegelreflex-klumpedunserna.

I ett halvår har jag varit ägare till en Nikon Z9, den kanske allra bästa spegellösa systemkameran för närvarande. Ändå har jag nu bytt den mot dess lillebror Z8, som är i stort sett lika bra, men 30 procent lättare. Jag har också bytt fyra objektiv till min gamla spegelreflexkamera mot fyra nya “gluggar” (fotograf-slang för objektiv), anpassade till min nya spegellösa Z-kamera.

Här en bild på mina nyinförskaffade materiella lyckofetischer:

Jag tror det blir jättebra, inte minst för er, kära bloggläsare. Tänk vilka fantastiska bilder jag ska ta som ni får se!

(Ett annat vägande skäl till affären är väl att det vore synd att dö alltför rik. Det gäller ju att leva för pengarna – ja, alltså att leva ett så gott liv som möjligt med hjälp av vad de surt förvärvade slantarna kan åstadkomma.)

tokhårt

alldeles för svart svårt
alldeles för tokhårt
alldeles för jävla trevligt
jippokul idag
för en känslig
liten rosarund
och gosig själ
som jag

självporträtt?

Embryo

Just det, embryo till en låt. Jag vill göra ett föredrag om min resa till Ecuador. Då ska det ingå två egenskrivna låtar, som har med saken och göra. För så har jag gjort tidigare, med gott resultat: i föredragen om Jorden runt utan att flyga och det om Falklandsöarna. Än så länge vet jag bara att en av Ecuador-låtarna ska handla om det här magiska tillfället:

Det var det största ögonblicket på hela Ecuador-resan… Kontakt… magisk kontakt mellan världens minsta fågel och Ers Undertecknad.

Än så länge finns bara ett litet textembryo till denna framtida hjärtelåt:

I may be biased
but you’re so green
I swear
you’re the hummingest
hummingbird
I’ve ever seen

Dom som gjorde’t

Två succéartade spelningar senare, här är dom som gjorde’t:

J.T. & The Soggy Bees

Left to right:
Eva Svedberg, seductive vocals
Tobias Ruhtenberg, demon guitars
Christer Theandersson, groovy drums
J.T. Larsson, scraggy vocals & flipflop guitars
Hanna Maurin, swinging bass

P.S. Det kom över 50 pers till vår trädgårdsspelning igår. De gottade sig i den gottiga solen och njöt av gungande svängig originalmusik. D.S.

Vår “studio”

Så här ser vår Stavsnässtudio ut. Det är trångt om saligheten, som synes. Men vilka underbara ljud som frambringas i detta kaos, ni skulle bara veta… (Ja, ni får ju veta så småningom när resultaten kommer ut på Spotify så klart.) I torsdags hade vi också ett så utomordentligt fantastiskt genrep här, att jag inte kunde låta bli att utbrista: Nu kan det bara gå sämre i morgon på giget i Stavsnäs Byskola!

Glädjande nog hade jag fel. Spelningen igår var en av de bästa J.T. & The Soggy Bees nånsin gjort, tror jag. Till stor del berodde detta på en alldeles enastående publik. De lyssnade verkligen! Och de var samtidigt entusiastiska, lätta att klappa igång. För dessa musikälskare var det en fröjd att spela, ja också att dra historier, berätta om låtarna osv. De förstod till fullo vilken lysande entertainer jag kan vara, om omständigheterna är de rätta (hm… sniff sniff… vad är det som luktar?)

Idag känns man ganska utmattad. Har inte kommit iväg på min vanliga morgonpromenad innan alla andra har vaknat. I stället sitter jag här och smälter första frukost och skriver till Er. När jag lyfter blicken ser jag det här:

Lägg märke till min fina lilla orangea leksaksbil ner i vänstra hörnet.

Men i eftermiddag är det på’t igen. Då gör vi en liten (väl förberedd) improviserad spelning på trädäcket utanför stugan. Får hoppas att så många grannar som möjligt dyker upp, så det blir lite fler åhörare än i på genrepet i torsdags. Då var det bara det här lilla snygga skalisen som lyssnade:

Satt i en blomma i trädgården utanför huset. Höll inte för öronen.

Innan alla andra hade vaknat…

… gick jag ut och fotostrosade en stund i de närmaste omgivningarna. Fanns vid första anblicken inte mycket att se; inte något jag inte sett förut i alla fall. Då är det en liten utmaning att koppla på blicken och se nånting ändå. Hittade det här:

Bandcamp på Värmdö

Dags för den årliga bandcampen i Stavsnäs, Värmdö. Tobias, vår eminente lead-guitarist har en stuga där. Så där samlas alla Soggies, inklusive sköna skönsångerskan Eva Svedberg, under några dagar för att umgås, dricka en öl eller två, grilla gott, osv. Och framför allt ägnar vi oss åt diverse inspelningar, jamsessions, och även åt ett par offentliga spelningar. Den ena är på trätrall bland berghällarna utanför stugan på lördag, den andra, på fredag, är den här:

Det står att det blir en “sommarkonsert med bluesrock”. Nåväl, enstaka sådana inslag kan det väl bli, Putin Shootin’ Blues t.ex. (samma melodi som Blues nr Covid 19). Men mest blir det annat, mång-genrigt och genreöverskridande.

Är man sugen på bluesrock kan man med fördel välja att lyssna på exempelvis Danielle Nicole Band; den kvinnan har en pipa av guds nåde! Hela bandet är skitbra. Se och hör bara: Save me (sv: Rädde mig, den som kan):

P.S. Osäker på hur det är med uppkopplingen i den Stavsnäska vildmarken. Om intet nytt dyker upp på dessa sidor de närmaste dagarna, så botanisera gärna bland all suverän skåpmat i förfluten bloggtid. Eller varför inte kolla in de andra avdelningarna på Mina Sidor: Mina texter, Mina bilder, Min musik, Mina resor eller Mina föredrag. D.S.

Är detta roligt?

Allan: Det där är en riktigt underbar Jackson Pollock, eller hur?
Kvinna på museet: Ja, det är det.
Allan: Vad säger den dig?
Kvinna på museet: Den återger universums negativitet. Existensens ohyggliga ensamma tomhet. Intighet. Människans predikament, tvingad att leva i en steril, gudlös evighet som en ynklig liten flamma, fladdrande i en enorm tomhet bara bestående av avskräde, fasa och förnedring, som tar formen av en meningslös ödslig tvångströja i ett svart, absurt kosmos.
Allan: Vad gör du på lördag kväll?
Kvinna på museet: Begår självmord.
Allan: Jamen fredag kväll då?

Ur filmen En gång till, Sam, av och med Woody Allen.

P.S. Mellan skål och vägg så här, säg det inte till nån för all del, men jag är sjuk nog att tycka det är rätt roligt…

Seger!

Jag vann krockettävlingen i Halmstad! Trots sömnbrist och stekande solhetta, spel i 10 timmar. Slog klubbkompisen Ivar i finalen i två hårda set: 7-6, 7-6. Inga franska nerver där inte.