Det blir 15 låtar (minst!). 1 makedonsk begrsroparsång (Märta! Ture!-typ…), 1 björnjojkarsång, 1 sydafrikansk frihetssång, 1 skotsk sea-shanty, 1 svensk folkvisepastisch, 1 bulgarisk feministiskt inverterad watching all the girls go by-låt, 1 molom-mystisk Hambe-låt, 1 irländsk frihetslängtanslåt, 1 trippelkombinationslåt i svensk folklårisk stil (gravöls-, kroppsjäls- respektive kom (nu för f-n)-inslag), 1 färöisk sommarstrandlåt, 1 fredsappellslåt, 1 haitisk kungalåt, 1 tappa-hatten-låt från samma ö (Haiti alltså), 1 sydafrikansk alltiallomdöden-låt. Plus ett antal extranummer då förstås.
… vid betittande av senaste avsnittet av Babel, att den vittberömde författaren av historiska romaner (15 milj ex sålda i 25 länder; som jag aldrig hört talas om) Robert Harris var precis som jag, nämligen en…
…sällskaplig eremit och optimistisk pessimist!
Ja, mysigare gubbe får man leta efter (vilket ju också stämmer på mig – ibland, när jag är på det humöret). Det tyckte Jessica Gedin också, det märktes tydligt när hon interljuvade (rolig felskrivning!) honom.
Plötslig rörelse fångar mitt öga: vit liten fjäder svävande nära i vinden – Å, får jag nudda din kind så nätt så lätt med fjädern min kära? Får jag andas fram ditt ansikte?
Efter läsning av P O Enquists Nedstörtad ängel (1985).
Här en vacker bild på prinsessan Zindeli och prins Zendeli, porträtterade strax efter sitt ståtliga bröllop vid Kubla Kahns hov i Xanadu, mongolkejsarnas sommarresidens. Marco Polo fångade och förevigade det unga paret med sin primitiva lådkamera cirka 1275.
Återigen har en svart bergvägg besegrat en röd sportbil. Vi läxas upp men lär oss ingenting. Dagligen griper trädtopparna tag i en Boeingmaskin och drar den mot marken. Dock finns bakterier som äter sten. Allvarliga träd fälls av skämtsamma gnagare. Det pågår. Psalmkommittén beställer texter av tvivlare. Världens röntgenexperter samlas i FN för att utse årets Miss Skelett. Det pågår, det pågår, det pågår… Härlig var den sol som kritperiodens barn ritade i övre högra hörnet. Hälften av vattnet i våra källor, sjöar och hav består av gråt. Över tungsinnets ytor skidar de glada skräddarna. De skrattar till och märker ingenting.
Werner Aspenström i Under tiden, 1972
Det var mycket som pågick 1972 som kunde göra en poet (och även en icke-poet för den delen) svårmodig. Men Werner Aspenström, och alla andra som var med på den tiden, var lyckligt ovetande om den förödande digitalisering som skulle komma. Vi lever nu i en pågående enshitification (sv: “skitifiering”?) av vår livsmiljö:
Tänk ändå, så rasande självgott inbilskt att inbilla sig att det finns en gud speciellt för oss människor! Ja, kanske till och med en god gud för mig, personligen. En som tar hand om oss och öser sin kärlek över oss… Som har gjort just människorna till skapelsens krona, långt mycket viktigare och större än allt annat levande och dött i universum. Han har till på köpet gjort oss ”till sin avbild”, som man kan läsa i bibeln. Så vi är som han, han är som vi! Wow!
Men graden av oförskämdhet i allt det här mot alla de andra stackars djuren sticker i ögonen. De får finna sig i att vi är satta att härska över dem och göra precis vad vi vill med dem…
Och det där med att han är som vi… det låter inte så lovande faktiskt. Tycker inte vi är så bra jämt med allting, nä det tycker jag inte…
Och verkar det trots allt inte lite misstänkt att det skulle finnas en gud så precist specialanpassad till att passa just oss? Gör inte detta faktum, att det skulle kunna finnas skäl att misstänka att det är vi som skapat honom, och inte tvärtom? Kan det verkligen ha gått till så, att han sagt till sig själv: ”Nu ska jag skapa ett par varelser, ett par människor, som liknar mig, låta dem föröka sig och uppfylla jorden.” (Ja, jorden är självklart universums centrum, för där bor ju vi! min komm.) ”Sen ger jag dem lite fri vilja, och ser om de kan uppföra sig som jag vill. Kan de inte det, skickar jag dem till den andre, till belsebub, den satans odågan.” (Verkar med förlov sagt som ett hejdlöst absurt infall av gud, om ni frågar mig. Men visst, han hade kanske tråkigt där uppe i himlen, måste hitta på nåt, liksom.)
Ja, och det måste ju i så fall finnas en motmakt till gud. Det där med att han tar hand om oss och öser sin kärlek över oss… Det kan ju knappast gälla dem i Ukraina (och många många andra) just nu t.ex. Nej, gud kan inte samtidigt vara god och allsmäktig, det märks varenda dag på allt som händer i världen.
Ja ja, man kan inte annat än beundra den där stora hjärnan vi går omkring med. Vad den kan hitta på! Nåt så sanslöst inbilskt självgott som det här med religionerna! Vår stora hjärna har kommit på, att eftersom vi ju är bäst och störst, så kan det inte vara någon slump att vi lever här på universums centrum, den blå planeten. Nej, vi ingår i guds gudomliga plan. Vi är till och med viktigast i guds gudomliga plan.
Visst är det urbota dumt – och livsfarligt för alla inblandade, som tror att just deras religion och ingen annan är den heliga och rätta. Historien visar med all önskvärd tydlighet vad dylik fanatism leder till.
– – –
Men, å andra sidan… Människor har i alla tider behövt allt det här som tröst, när allt ser för tungt och jävligt ut… Om det inte blir bra här i detta livet, så blir det det på andra sidan. Och jag förstår oss – känslomässigt – det gör jag faktiskt…
