Naturen har två orglar, var det nån som sa: skogens orgel och havets orgel. Såsom varande såväl musik- som naturintresserad har jag lyssnat en hel del på båda. Egentligen borde jag väl känna mig mer hemma med skogsorgelmusik, eftersom jag är ett skogens barn. Gick varje dag till småskolan genom skogen ett par kilometer. Låg på rygg på den stora flata stenen och drömde om att bli stigfinnare när jag blev stor. Byggde otaliga kojor i skogen (som aldrig blev riktigt färdiga) med min gode vän Torgny, lade upp väldiga kotteförråd vid kojorna för att kunna försvara oss, om och när fienden kom.
Men jag vet inte. På senare år, ja kanske alltsen min Jordenruntresautanattflyga för sju år sen, så har jag lyssnat alltmer på havets orgel. De där sammanlagt 50 dygnen på lastbåt över oceanerna var en oförglömlig upplevelse. Lägg därtill att det snart inte finns någon riktig skog (olikstora träd av olika sorter, gläntor, blåbärsris och lingonris, tofsmesar, talltitor och svartmesar osv.) längre; bara kalhyggen eller planteringar…
Så trots att jag framlever mina dagar här i inlandet så har det blivit så att:
Djupt, djupt i mitt hjärta vet jag allting om havet. Med slutna ögon ser jag det framför mig. Långt, långt från havet lyssnar jag kväll efter kväll till havets röst.
Det där är en dikt av Ebba Lindqvist (1908-1995), en mycket fin havsdiktare.
Jag vill inte påstå, att jag direkt går och längtar efter havet. Men det finns där, allt det står för (väldig blå, i djupet oföränderlig, alltomfattande ingentinghet i evighet, amen) finns inom mig ändå.
Och näst senast jag skrev en låt (opus 92) så blev det en med titeln Breath of the Sea (Havets andedräkt). Första versen är så här:
on my way going south where blows the breath of the sea running on the lookout for what’s me wondering still wondering ’bout the heart of my soul is there still guts and grits enough inside of me to be free
Två (lagom antal) homosapiens-generalister; dricker alla sorters öl.
Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, uppvärmningen av jorden fortsätter i oförminskad takt. Men oroa er inte! Civilisationen, som vi känner den, kommer visserligen att gå under. Men livet på jorden hotas inte.
Djur- och växtarter utrotas i rasande takt. De arter som är mest specialiserade och krävande när det gäller miljön går åt först. Men arter som är flexibla och anpassningsbara – generalister – som kan leva i nästan vilken miljö som helst, de kommer att ta över. Och den absolut mest anpassningsbara arten av alla, det är människan! Vi kan överleva i arktiska lika väl som tropiska klimatzoner, vi kan äta all möjlig sorts mat, med hjälp av vår stora hjärna kan vi anpassa vårt levnadssätt till förändrade förhållanden.
Den enda art som kanske kan mäta sig med människans i fråga om flexibilitet är råttan. De kan också leva i de mest skilda miljöer och har med glans klarat alla utrotningsförsök hittills under historiens lopp.
Men det är klart, några 10 miljarder homo sapiens (prognos till 2050) klarar inte jorden av att härbärgera. Kraftiga minskningar av befolkningsantalet kommer att vara av nöden – och kommer också att ske, vare sig vi vill det eller inte.
Pandemier, antibiotikaresistens, migration pga klimatförändringarna, krig, sociala klyftor, kortsiktig tillväxthyperkapitalism, finanskriser, pollineringsproblem pga minskande biologisk mångfald, fler och våldsammare naturkatastrofer, vattenbrist, matbrist, temperaturökning och försurning av haven, höjning av havsytan, skogsskövling, negativa ai-effekter, politisk polarisering, demokratins sönderfall genom fake news m.m.
Se där, några av de faktorer som med visshet kommer att leda till en minskande global befolkning. Många av dem är, med förlov sagt, ganska otrevliga…
Desto mer glädjande då, när vi häromdagen fick höra att ”barnafödandet fortsätter nedåt – lägsta på 20 år” (SCB:s statistik). Detta innebär alltså att det går åt rätt håll i Sverige även (än så länge) utan tydlig direkt påverkan av de där otäcka globala faktorerna.
Men färre människor, är inte det illavarslande? Hur ska allt färre ungdomlingar kunna försörja allt fler åldringar? Och framför allt: Hur ska vi kunna klara den nödvändiga ständigt ökande ekonomiska tillväxten, med allt färre som producerar och konsumerar?! Mindre och mindre i stället för fler och mer! Frukansvärt! (Kvalitet i stället för kvantitet… Usch, låter det inte hemskt?)
Men nej nej, ingen anledning till oro: ”En åldrande befolkning är en god sak”, konstaterar Frank Götmark, professor i ekologi och naturvård vid Göteborgs universitet, i en artikel i nättidskriften Kvartal. Än så länge minskar visserligen befolkningen bara i 20 av världens 190 länder; förutom Japan så ligger alla i syd- och östeuropa. Men 2050 kan antalet ha ökat till 43, inklusive Kina. Kanske för lite och för sent, men likväl positivt och glädjande.
Japans befolkning har minskat sen 2009. Och det kan behövas med tanke på att 125 miljoner människor ska trängas på en yta mindre än Sveriges. Och de gör naturligtvis ett enormt miljöavtryck inte bara i det egna landet, utan också utanför sina gränser via alla importvaror.
Problemen med en åldrande befolkning är kraftigt överdrivna, menar Götmark i sin artikel. Han tar upp ofta nämnda problem som 1) räcker arbetskraften till? 2) blir vården för dyr? 3) kan pensionerna klaras? Jodå, med god planering kan problemen bemästras. Japan är ett bra exempel på detta, även t.ex. Estland och Tjeckien.
Förhållandet mellan äldre och yngre i befolkningen anges ofta som ”beroendekvot” eller ”försörjningskvot”; man jämför antalet personer över 65 år, med dem som är 15-64 år. I Sverige är 20 procent av befolkningen över 65, i Japan 28.
De två lösningar på ”problemet åldrande befolkning” som oftast anges är dels att förbättra nativiteten, dels ökad invandring. Ingen av dessa åtgärder har emellertid särskilt stor inverkan på beroendekvoten, i alla fall inte på kort sikt, skriver Götmark. (Japan skulle behövt en invandring på 500 miljoner människor för att bibehålla 1995 års försörjningskvot fram till 2050.) Och båda dessa åtgärder är kostsamma för samhället.
Och framför allt, sist men inte minst: Fördelarna, ja nödvändigheten (!) av en minskande befolkning på Jorden är oavvisliga och enorma! Någon gång måste vi ta oss igenom detta. Dogmen om ständigt ökande tillväxt på alla områden leder oundvikligen till katastrof.
Generalisten Homo sapiens är otroligt framgångsrik, evolutionärt sett. Bara under min livstid (73 år) har Jordens befolkning mer än tredubblats, från 2,5 miljarder 1950 till 8 miljarder idag. Alla dessa människor behöver mat, kläder och husrum, och ja, gärna en liten bil därtill, eller åtminstone en färgteve eller en bra smartphone…
Vi har förökat oss och hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom. Det har till stor del skett genom en ständigt ökande förbrukning av den billiga mirakelenergin fossilbränsle. Och det har skett till priset av en extrem påfrestning på biosfären. Vi tränger ut allt annat levande och orsakar en geologiskt sett blixtsnabb förödande uppvärmning av Jordens klimat.
Men, som sagt: Ingen anledning till oro! Livet på Jorden lär inte vara hotat, det är bara den s.k. civilisationen som går åt. Och några generalister blir säkert kvar. Det blir väl vi och råttorna…
Det här ser jag som det bästa jag åstadkommit när det gäller “rockfoto”, eller konsertbilder, hittills. Han på bilderna kallar sig Iggy Pop. Såg och hörde honom på Way Out West för några år sen.
Just hemkommen efter att ha sett filmen Poor Things. Mina spontana intryck: Bisarr, intressant och annorlunda film. Mest fängslades jag av det säregna vidvinkelfotot och det egensinniga soundtracket. Omoralisk och snuskig så det räckte var den också förstås. Sånt är ju kul, för stunden… Men absolut sevärd film, helt klart.
Och Emma Stone är suveränt bra i huvudrollen, verkligen så.
Saxar några klipp om filmen:
Emma Stone i härligt galet mästerverk
Har fått hela elva Oscarsnomineringar
Hennes porträtt av Bella Baxter är fantastiskt. Med sina uttrycksfulla ögon och sin kropp i mer eller mindre avklätt skick som vapen, drar hon fram som en tornado genom filmen.
Det är kolsvart humor, vass dramatik, kvinnlig frigörelse… Lanthimos blandar och ger helt hämningslöst. Foto, scenografi, effekter, musik och allt annat håller toppklass. Guldlejonvinnaren från Venedigfestivalen liknar inget annat som skådats på film tidigare.
Vilt och vackert när monsterflicka tar världen med storm i ”Poor things”
Yorgos Lanthimos första film sedan ”The favourite” handlar om en vetenskapsman som återupplivar en kvinna med ett spädbarns hjärna.
Kulturnyheternas filmkritiker Caroline Hainer häpnas över Yorgos Lanthimos hajpade ”Poor things”, om en kvinnas resa mot frihet och självkänsla – via sexualiteten.
Bland det första som hände på min promenad idag var att en sån här liten gynnare flög upp från där han höll hus:
En bofink, alltså. En av dom första. Och då blev man ju glad. Men han sjöng inte. Och det kan man ju förstå. Det är attans kallt i grunden, som jag brukar säga. Solen lyser, och det ser gott ut inifrån. Men när man kommer ut så isar det i vinden… Jag skulle heller inte haft nån lust att brista ut i nån smattrande katedraldrill, om nu nåt sånt hade vart aktuellt.
Men sen fanns ju dom här små sovdulillavideungarna förstås… Dom säger man ju inte nej till, om man så säger.
Lite längre fram inspanades oväntat nog lite rött mitt i den ganska färglösheten. Dom här var från i fjol:
Men dom här var från i år. Näst intill nyutslagna, skulle jag tro:
Jo, jag tackar jag… Hasselblom, d’ä godis dä. Litet men läckert.
Och så dök den här upp/ner. Vete fan var den hör hemma; i-går, i-sen eller i-nu…? Den är väl lite mer realistisk. Som det egentligen är, om man säger så…
