Min Blogg

Det här är för Er som har plågat Er igenom mina depressiva utredningar/utredningar i tidigare inlägg. (Och för att påminna om Chet Atkins, gitarristen, som en gång spelade två låtar samtidigt på sin gitarr, to prove, som han sa, att han inte hade ett one-tracked mind.) Här ska ni få se att jag minsann inte bara är tråkig jämt, utan kan vara en rolig rackare ibland. Här får ni er 10 roliga (i enstaka fall tankeväckande) skyltar ur mitt förråd till livs:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag är inte alls särskilt uppåt idag. Snarare tvärtom. Hade en fin dag igår minns jag, men det hjälps inte, idag är jag nedstämd. Jag vet i och för sig varför, men det tänker jag inte berätta här. Kanske är det för att jag är så jävla intelligent, det skrev jag ju om igår.

Jag har inget roligt att berätta idag. Inga häftiga bilder, inga roliga små dikter, inga småputtriga anekdoter, inga utredande, fundersamma små texter. Livet känns bara grådisigt, i samklang med det atlantiska blidvädret utanför fönstret. Jojo, Anders braskade ju, och då vet man hur det brukar gå med julen…

Det är verkligen inget med det som jag skriver här, som berättigar mig att pytsa ut det på min blogg. Varför skulle nån vilja läsa det? Med vilken rätt skulle jag försöka pracka på resten av världen mina misstämningar? – åtminstone er stackare som har förvirrat er in på min blogg… Ni har väl nog med ert, kan jag tro. Alla människor har ju att handskas med sitt eget helvete, åtminstone sitt eget grådis.

Å andra sidan finns det ju otvivelaktigt ett antal kulturkufar som utan betänkligheter utsätter resten av världen för sina egna psykiska oegentligheter. Om de är någorlunda skickliga på att göra det, kanske har nån gimmick eller nåt nakenchockbeteende att bidra med, kanske har hjälp med god marknadsföring – ja, då kan det resultera i att de skaffar sig ett namn, att de blir berömda. Och då är det fritt fram att plåga alla andra med sina problem. Då är det ingen måtta på vad de får oskyldiga människor att utsätta sig för och bevittna. Ta en kuf som Ingmar Bergman till exempel. Han hade ju sin kroknäsa, sin vårta på kinden, sitt ständiga svärande och sina många kvinnor i oanständiga lägen att bygga på. Ja, och så var han ju faktiskt inte helt värdelös på det han gjorde. Bara för det, så ska alla vi andra tvingas glo på den ena svarvita psykdepressiva filmen efter den andra. Ok, Fanny och Alexander var anorlunda, där fick han ju med en del av njutningarna i livet också. Men den var också den enda. Ta Sjunde inseglet t.ex.: lika tråkig som en Volvo 142…

Å tredje sidan har jag märkt att det inte spelar så stor roll vad jag lägger ut på min blogg. Ibland är det många ”besökare”, ibland är det få, ackording till (jo, jag vet, ”enligt” ska det va egentligen) det säkert opålitliga statistik-plugin-tillägget jag använder. Igår publicerade jag ju ett intressant kåseri om huruvida en intelligent person lättare känner sig deprimerad, jämfört med en genomsnittlig dumskalle. Men det var bara ett femtiotal som läste den. Vanligtvis brukar jag ha ett hundratal besökare per dag. För att inte tala om antalet ”besök”; det kan raka upp i höjden så in i h-e ibland. Men det är nog bara robotar och annat sånt skumt, tror jag. Jag har tyvärr ingen möjlighet att se exakt vilka besökarna eller besöken består av.

Å fjärde sidan är det ju tur då, att jag inte är en sån kändis som Ingmar Bergman. Alltså är det bara några få, ni stackars bloggläsare då, som blir utsatta för mina lågvattenmärkta depressiviteter.

Nä, tacka vet jag nån glassig influencer…! Jaja, tacka är ok, men vet vet jag inte… Jag vet faktiskt inte ett jota om någon enda influencer. Så jag kan inte ge nåt konkret exempel på vem jag skulle veta att tacka. Jag är obildad och dåligt insatt i vår tid, eftersom jag inte vet nåt om influenceriet.

Så är det.

Annars vet jag inte.

57 procent av universitetsstuderande i Storbritannien säger att de lider av mental ohälsa. I Sverige får en tiondel av befolkningen antidepressiva läkemedel som gör dem känslomässigt avtrubbade och dämpar sexualdriften. Liksom i fallet med ADHD- och autism-industrin menar kritikerna att samhället sätter in medicin mot diagnosen människa.

Som ni säkert alla har märkt, så är Ers Undertecknad (åh, älskar det där uttrycket! tror jag kommit på det själv – eller har nån sett det nån annanstans?) en synnerligen intelligent människa. Han är bra på att skriva, bra på språk överhuvudtaget. Han är bra på att plugga in saker och sen rapa upp dem på ett prov. Därför gick det bra för honom i skolan. Att sedan tänka kring dessa inpluggade fakta, att dra slutsatser, ja, då blir det genast svårare naturligtvis. Men jo, har är hyfsat bra på detta också. Han är inte en obildad rå sälle, utan strävar efter bildning i vid mening. Han tycker om att lära sig och försöka förstå, att få grepp om saker och ting.

Tilläggas bör dock för det första, att intelligens är ett svårdefinierat begrepp. Ingår exempelvis förmågan att bete sig rätt, och välja rätt strategi för att lösa praktiska uppgifter? Ja, i så fall är vår käre bloggist en dumskalle, skulle jag vilja säga. Han har svårt för slikt. Det märktes redan i barndomen, då han var väldigt sen med att lära sig knyta skorna, torka sig i rumpan, etc.

Kanske är det inte att ta i för mycket att påstå mannen i fråga lider av partiell idioti, mitt i all sin tankeförmåga. Hur han än försöker begriper han sig t.ex. inte på vissa ekonomiska begrepp. I åratal har han, som ordförande i en bostadsrättsförening med stort ekonomiskt ansvar, exempelvis försökt fatta vad begreppet ”avskrivningar” innebär. Omöjligt, tycks det. Han anar vad det är, men fattar inte vad det innebär.

Inte heller greppar han hur det kan vara möjligt, att (som 99,99 procent av alla politiker säger) förena ständig tillväxt, ja t.o.m. en exponentiell ökning av vår materiella förbrukning av en massa skit (typ rövkliare av plast); hur det således går till att förena en dylik oändlig tillväxt med Jordens ändliga resurser, i evigheternas evighet, amen.

Men ok, vi lämnar de där smärre avvikelserna. De är ju ändå futiliteter i sammanhanget; på det stora hela är ju eder gode bloggör en smart jävel (om uttrycket tillåts), det kan vi vara överens om. Är detta faktum då enbart till båtnad för honom (och eventuella närstående)?

Alls icke, om man ska tro en artikel i Dagens Nyheter jag nyligen läste, med rubriken: Därför blir du olycklig av att vara intelligent, av Kristofer Ahlström (DN 13/12). Studier visar, får man veta, att intelligenta människor tenderar att vara mer deprimerade än vanliga tokdårar och byfånar. Orsaken skulle vara att de kan se klart hur djävulusiskt illa allting är ordnat i världen. De säger sig oupphörligen, att är man optimist när det gäller hur det ska gå för mänskligheten, ja då har man helt enkelt inte läst på tillräckligt.

Intelligenta snubbar och snubbor inser hur komplicerat allting är. De fastnar då lätt i typiskt akademiskt handlingsförlamade resonemang av typen “å ena sidan – men å andra sidan…” (jfr Dostojevskijs källarman i Anteckningar från källarhålet).

Och visst, vi känner igen vår bloggerare i mycket av ovanstående karakteristika. Visst, vemod är hans grundtillstånd. Och ja, han funderar återkommande på om han borde beskrivas som en typisk misantrop (människan är den djurart han är mest skeptisk till; se tidigare inlägg).

Men ändå, och lik förbannat, rätt ofta har det funnits fog för att beteckna J.T. Larsson som ”en glad skit” eller liknande. Han kombinerar stundom sitt vemod och sin misantropi med en lycklig kortsynt ytlighet. Om han inser hur jävligt det mesta är i världen, hur i grunden tröttsamt jobbiga de flesta människor är i sina sinnesslöa aktiviteter – så ser han kanske också smarta vägar ut ur sina nedstämda tillstånd. Han kan t.ex. få för sig att skriva en kåserande text om huruvida intelligens ovillkorligen är kopplad till depression…

Den intelligente ser inte bara hur illa och svårt det är med det mesta, han bör också ha bättre förutsättningar att finna metoder att ta sig ur sina misstämningar, eller till och med motverka att de uppstår. Han har möjligtvis fantasi och kreativitet att tillgå, ett levande, nyansrikt språk att uttrycka sig med i tal och skrift…

Jag (vem fan är “jag” här?) är inte obekant med hur J.T. Larsson tänker. Han finner en njutning i att försöka vidga sin bildning, och försöka förstå något av det kaosomgivna kosmos vi lever i. Jag vet att ett av hans motton lyder: livet är ett kunskapsäventyr! (floskelvarning). Bara en sån sak…

Det kan nog finnas en viss koppling mellan intelligens och depressivitet, det skall icke förnekas. Men de individuella undantagen som bekräftar regeln äro legio. Ers undertecknad utgör sannolikt åtminstone understundom ett av dem.

Slipa slipa slipa, slipa slipa vägg
Värpa värpa värpa, värpa värpa ägg
Tänja sig och vänja sig vid ledan och tristessen
Förtränga känslan av att vara utestängd från festen
Tugga i sig livet om än det smakar skit
Man haver ändå baxat det från då till ända hit

(fritt efter Kjell Höglund)

Natten till måndag lyssnade jag på radioprogrammet Godmorgon världen. I det avslutande kåseriet pratade Emil Jensen om vår föraktfulla syn på andra djurarter, så som denna kommer fram i en mängd språkliga uttryck: din åsna! ditt svin! alla män är djur osv. Bland det värsta han kunde komma på var: Det här suger elefantröv! Onekligen ett mustigt misstänkliggörande av något man ogillar skarpt!

Uttrycket var nytt för mig. Lagrar det nogsamt, så jag kan aktivera det i rätt situation. Det är kraftfullt. Får sin kraft från två källor, som jag ser det. Dels är ju substantivet röv osedvanligt rått och vulgärt (där ligger exempelvis arsle i lä). Dels tror jag det faktum att en elefantröv är så ofantligt stor spelar in. Man tänker sig att det luktar mer från en elefantröv än från, säg, en musröv.

Jensen försökte ta udden av det hela genom att hävda att elefantrövar var det gulligaste som finns. Vi skulle överhuvudtaget sluta vända oss till djurriket när vi söker nedsättande uttryck och skällsord, tyckte han. Det vet jag inte om jag håller med om… Visst, det värsta djuret av alla är förvisso människan själv, det är sant. Men det är ändå ganska biologiskt naturligt att tycka att en egna arten är bäst, och se ner på alla andra. Svinaktigt, absolut, men va fan…

Nåt kraftfullare och mer nedsättande sätt att uttrycka sitt ogillande än: Det här luktar tamjefan elefantröv!, ja, det får man leta efter. Jag längtar efter att få pröva det…

Säg att man skulle träffa på den där Vladimir Putin vid nåt tillfälle. Då skulle man kunna utbrista (om man inte var rädd om livet): Hör du Vladimir, det där ni håller på med i Ukraina, det stinker elefantröv lång väg! (Kunde ju passa fint och kännas skönt, även om jag nog tycker Putin själv mer påminner om en plufsig blekfet manetröv, än en mäktig elefantröv.)

Här ett par bokstavliga bildbevis för att ge kraft åt det bildliga resonemanget ovan. Den fotografiskt välfångade, gigantiska elefantlurken bär syn för sägen…

• 

• 

Ers Undertecknad tillkämpade sig igår kväll förtjänstfullt den ärofulla titeln Tomtekrocketmästare. Han bemästrade bäst den trixiga hinderbanan nere i Biblioteksmuseets källarkorridorer. Tävlingen gick ut på att med hjälp av en krocketklubba så snabbt som möjligt förflytta ett krocketklot förbi ett antal hinder. Bankonstruktör var Bibliotekmuseichefen själv, Tommy Olsson. Min tid blev 1 minut, 8 sekunder (plus några tiondelar), och underträffade därmed med cirka 2 sekunder den näst bäste. Bäst när det gäller gäller!

Ett i sanning rekommendabelt sätt att kultivera fritiden!

• 

• 

• 

Till tjusningen med den spännande tävlingen bidrog i avsevärd grad den småputtermysiga museimiljön:

• 

• 

• 

• 

Eller rättare sagt: så som Ers Undertecknad associerade och uppfattade bilderna:

Bild A passar ihop med tolkning 3: Where is Thelma?. Jag associerar till den fantastiska filmen Thelma and Louise, en roadmovie med två revolterande kvinnor i centrum. Det var Louise som körde bilen, Thelma åkte med. På bilden här syns en ensam förare, Louise, och man undrar förstås: Var är Thelma? Dessutom slutar filmen tragiskt, såväl bilen som kvinnorna i den går åt helvete, vilket associerar väl ihop med det rostiga bilvraket på bilden här.

Bild B får mig direkt att tänka på: 10 Final Relaxation. Är det nån gång man får vila så är det väl efter döden. Skelettet intar också en väldigt relaxad position, med utbredda armar och ben. (Bilden från Skeleton Coast, Namibia, Africa.)

Bild C, en liten flicka i Lunds domkyrka, uttrycker i mina ögon med hela sitt kroppsspråk och minspel tolkning 9, Sorrow and Sadness. Jag blir sorgsen när jag ser henne.

Bild D, herr och fru Lejon, lägger huvudena mot varandra med stor, stilla ömhet. Passar med tolkning 2: Tenderness.

Bild E:s framåtlutade, flygande figur, med armarna utefter sidorna får mig att tänka på en av världens urtråkigaste tv-sporter, nämligen backhoppning (minns med leda Plex Pettersson från Garmisch Partenkirchen på Nyårsdagen…). Dock saknas ju skidor; alltså tolkning 1: Skidlös backhoppning.

Bild F med det lilla barnet (min systerdotterson Alfred f.ö.) som greppar den glänsande julgransglaskulan som lyser i det magiska julaftonsdunklet… Ja, det representerar tolkning 8 Förundran för mig. Tänk när man var liten med hela världen kvar att upptäcka…

Bild G parar jag naturligtvis ihop med tolkning 5 Frozen Dinosaur. Det är nånting med positionen och den långa halsen och benen. Jag har nyss sett serien Life on our Planet på Netflix, med gott om dinosaurier i. Kan vara påverkad av den.

Bild H föreställer egentligen ett par billyktor på Gånghestervägen en mörk novemberkväll. Men med hjälp av min fantastiska bildbearbetning associerar betraktaren snarare till nåt sorts hotfullt vilddjur. Därför passar tolkning 4 perfekt, inledningen till Gunnar Ekelöfs dikt Höstsejd ur diktsamlingen Dedikation (1934): Var stilla, var tyst och vänta, / Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer…

Bild I är från samma fototillfälle som Bild H. En gatlykta har fått avsiktlig oskärpa av den konstnärligt sinnade fotografen (J.T.), och dessutom bearbetats en smula i datorn efteråt. Resultat: Får mig att tänka på ett mänskligt Embryo, tolkning 6 alltså. Livets allra första början…

Bild J, med sin taggtråd i ett vitt ingenting, associerar jag fritt till taggtrådsinspärrat koncentrationsläger. Och koncentrationslägrens koncentrationsläger är väl förintelsens Auschwitz. Inskriptionen över ingången till Auschwitz var som bekant det falskt hoppingivande: Arbeit macht frei. För att apostrofera det lögnaktiga i inskriptionen lägger jag till ett nicht: Arbeit macht nicht frei, tolkning 7.

Häromsistens (vilket härligt adverb!) var jag bio och såg : And the King Said: What a Fantastic Machine! Det var en dokumentär-film som handlade om bildens historia och bildens roll i vår värld, från första fotografiet 1828 fram till vår bildnedlusade samtid. Uppskattningsvis en biljon bilder tas varje dag med våra mobiltelefoner, vi översköljs av bilder på sociala medier. Vi manipuleras lätt av bilder. Filmens regissörer, Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck, vill bidra till ökad medvetenhet om bildens roll i våra liv. Vi måste bli bättre på att (kritiskt) tolka bilder, menar de.

Jag vill med detta inlägg dra mitt strå till detta angelägna projekts stack (alla projekt har ju en stack som man kan dra strån till; har ni tänkt på det?). Här får ni först 10 bilder att beglo och uppleva:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Sen får ni 10 verbala bildtolkningar som ploppade upp i min hjärna när jag studerade bilderna. Jag är nyfiken på om vi associerar på samma sätt, ni och jag (eller om jag verkligen är så egendomlig som jag stundom uppfattar mig / uppfattas som). Vilken bildtolkning tycker ni passar ihop med vilken bild? Skicka gärna in svaret som en kommentar. Jag ska publicera min ihopparningsrad så småningom. Observera att det inte är frågan om något rätt eller fel här. Subjektivitet råder – eller möjligen sannolik intersubjektivitet (alltså att vi ändå tenderar att uppfatta någorlunda lika som grupp).

1 Skidlös backhoppning
2 Tenderness
3 Where is Thelma?
4 Var stilla, var tyst och vänta, / Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer
5 Frozen dinosaur
6 Embryo
7 Arbeit macht nicht frei
8 Förundran
9 Sorrow and sadness
10 Final Relaxation

Ja, fråga inte mig varför dom valt att heta nånting så knepigt… Men dom är bra, jäkligt bra! Musiken dom spelar är i en genre som inte är min på något sätt. Men jag har lärt mig att gilla flera av deras låtar skarpt. Jag har vidgat min vyer och bildat mig… Här en video med låten DBLT (uttytt: Don’t Be Like Them):

Bra låt, fantastiskt band! Eminenta musiker, inte minst gitarristen…