Jag är inte alls särskilt uppåt idag. Snarare tvärtom. Hade en fin dag igår minns jag, men det hjälps inte, idag är jag nedstämd. Jag vet i och för sig varför, men det tänker jag inte berätta här. Kanske är det för att jag är så jävla intelligent, det skrev jag ju om igår.
Jag har inget roligt att berätta idag. Inga häftiga bilder, inga roliga små dikter, inga småputtriga anekdoter, inga utredande, fundersamma små texter. Livet känns bara grådisigt, i samklang med det atlantiska blidvädret utanför fönstret. Jojo, Anders braskade ju, och då vet man hur det brukar gå med julen…
Det är verkligen inget med det som jag skriver här, som berättigar mig att pytsa ut det på min blogg. Varför skulle nån vilja läsa det? Med vilken rätt skulle jag försöka pracka på resten av världen mina misstämningar? – åtminstone er stackare som har förvirrat er in på min blogg… Ni har väl nog med ert, kan jag tro. Alla människor har ju att handskas med sitt eget helvete, åtminstone sitt eget grådis.
Å andra sidan finns det ju otvivelaktigt ett antal kulturkufar som utan betänkligheter utsätter resten av världen för sina egna psykiska oegentligheter. Om de är någorlunda skickliga på att göra det, kanske har nån gimmick eller nåt nakenchockbeteende att bidra med, kanske har hjälp med god marknadsföring – ja, då kan det resultera i att de skaffar sig ett namn, att de blir berömda. Och då är det fritt fram att plåga alla andra med sina problem. Då är det ingen måtta på vad de får oskyldiga människor att utsätta sig för och bevittna. Ta en kuf som Ingmar Bergman till exempel. Han hade ju sin kroknäsa, sin vårta på kinden, sitt ständiga svärande och sina många kvinnor i oanständiga lägen att bygga på. Ja, och så var han ju faktiskt inte helt värdelös på det han gjorde. Bara för det, så ska alla vi andra tvingas glo på den ena svarvita psykdepressiva filmen efter den andra. Ok, Fanny och Alexander var anorlunda, där fick han ju med en del av njutningarna i livet också. Men den var också den enda. Ta Sjunde inseglet t.ex.: lika tråkig som en Volvo 142…
Å tredje sidan har jag märkt att det inte spelar så stor roll vad jag lägger ut på min blogg. Ibland är det många ”besökare”, ibland är det få, ackording till (jo, jag vet, ”enligt” ska det va egentligen) det säkert opålitliga statistik-plugin-tillägget jag använder. Igår publicerade jag ju ett intressant kåseri om huruvida en intelligent person lättare känner sig deprimerad, jämfört med en genomsnittlig dumskalle. Men det var bara ett femtiotal som läste den. Vanligtvis brukar jag ha ett hundratal besökare per dag. För att inte tala om antalet ”besök”; det kan raka upp i höjden så in i h-e ibland. Men det är nog bara robotar och annat sånt skumt, tror jag. Jag har tyvärr ingen möjlighet att se exakt vilka besökarna eller besöken består av.
Å fjärde sidan är det ju tur då, att jag inte är en sån kändis som Ingmar Bergman. Alltså är det bara några få, ni stackars bloggläsare då, som blir utsatta för mina lågvattenmärkta depressiviteter.
Nä, tacka vet jag nån glassig influencer…! Jaja, tacka är ok, men vet vet jag inte… Jag vet faktiskt inte ett jota om någon enda influencer. Så jag kan inte ge nåt konkret exempel på vem jag skulle veta att tacka. Jag är obildad och dåligt insatt i vår tid, eftersom jag inte vet nåt om influenceriet.
Så är det.
Annars vet jag inte.
Liked this post? Follow this blog to get more.