Det lyster mig att berätta om en alldeles extremt konkret och otäck dröm jag hade i natt.
Det började med att jag var med på en gruppresa. Gruppen var liten, 6-7 personer bara. Vi flög i ett litet propellerplan. Vad härligt! tänkte jag. Som jag gjort i Zimbabwe eller Falklandsöarna.
Så märkte jag att planet flög osedvanligt lågt; bara ett par meter över marken, längs med en skördad remsa i ett sädesfält. Den skördade ”gatan” var smal, flygkroppen rymdes i den, men inte vingarna. La märkte till att de båda vingarna klippte de högväxta sädesstråna på båda sidor. Högväxta var de visserligen, kanske majs, men ändå – ni kan förstå att vi flög lågt, riktigt lågt!
Det var lite skrämmande att susa fram alldeles över marken så där, det var det. Men spännande också.
Så hade vi plötsligt landat. Visade sig att planet stod nära vattnet, en havsstrand såg det ut som. Fullt med fåglar att fota på nära håll. Bland annat några små pingviner, uppfattade jag. Oh, riktiga gullegrisar… Dem måste jag bara få bilder på! Fram med kameran och stora telet; och fort! Innan de blir rädda och ger sig iväg. (Konstigt nog hade de inte skrämts av planets landning precis intill dem.)
Grips av skräck. Fick jag verkligen med mig ryggsäcken med kameran?! Stirrar vilt efter ryggsäcken, hit och dit. Puh, jodå, ingen fara, där står åtminstone min lilla ryggsäck lutad mot ett säte. Säkert är kameran i den.
Det är den. Min Nikon Z8 med 600 mm telobjektiv. Bättre finns inte. Sliter upp den, siktar mot pingvinerna. Svart. Va fan då då? Javisst ja, har ju glömt att slå på kameran. Gör så, siktar igen. Totalt SVART!
Men så fattar jag, så typiskt mig: glömt att ta av objektivlocket. Lossar lugnt på locket, lägger det i en ficka. Jag är lugn, spelat lugn – för inom mig stiger paniken. Det har gått en evighet nu, och jag har ännu inte fångat pingvinerna på bild. Förhållandena är perfekta: kort avstånd, fint ljus.
Tar några steg över en liten bäck som rinner ut i havet just här. Vill komma ännu närmare, få ännu bättre vinkel.
Men jag ser ingenting i sökaren. Där är det bara svart svart svart… Katastrof!
Och så ska vi plötsligt iväg med planet igen. Jag klättrar in, sätter mig på min plats, med kameran i knät.
Men vad i glödheta helvetes helvete!!! Nu är halva objektivet borta; övre delen saknas. Dess undre halva, dess inre ligger blottat, med en massa trådar och (???) och linser.
Katastrofernas katastrof… Overkligt.
Nej, det kan inte vara sant! Det kan inte vara sant. Jag lutar mig bakåt mot ryggstödet och blundar. Det måste vara en dröm, tänker jag. Om jag lutar mig bakåt och blundar och låtsas att det där halva objektivtet inte finns, då finns det inte. De kommer det att gå bort, försvinna. Jag kommer att vakna och finna att jag drömt.
Och precis så blir det. Det är helt underbart att inse att jag bara drömt. Det är något av det käraste jag äger, den där kameran. Och 600 mm Nikon original-linsen… den var inte billig, om jag säger så.
Jag drömde att det måste vara en dröm – och så var det det. Snyggt. Och jag minns allt helt kristallklart, för en gång skull. Vid närmare eftertanke kan jag lätt placera in även den här drömmen i min mest välbekanta kategori. Dessa för mig typiska drömmar börjar lugnt, men med alltmer ökande stress, skräck, ångest rentav. Jag har god tid att lösa problemet, men jag löser det inte. Det blir bara värre, ända tills jag vaknar i panik.
Tror den här drömtypen kan härröra från min yrkesverksamma tid som lärare. Otaliga äro de gånger, då jag varit alltmer stressad inför en lektion. Har jag förberett mig? Vilket klassrum ska vi vara i? Var ligger det? Hur möter jag eleverna? Hur ska lektionen gå? Gott om tid först, försöker ta det lugnt, men det blir mer och mer ont om tid, och den inre paniken stiger.
Fattas nu bara att den lilla världen skulle bete sig analogt med den stora. Ja, hur ska det bli med allting…
Men kanske alltihop bara är en ond dröm. Vi kommer att vakna och känna oss överlyckliga att den onda drömmen bara var en dröm. Så underbart att den är över så vi kan låtsas att allt är bra igen…
