En av de absolut största upplevelserna i Quito, Ecuadors huvudstad, var besöket på konstnärens Oswaldo Guayasamíns museum. Hans målningar gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag kan inte mycket om bildkonst, men har skaffat mig några få för mig betydelsefulla favoriter med åren. Den förste var nog Vincent van Gogh, expressionistisk bildstormare.
Färg och form betyder mycket för mig… Jag kan troligen inte måla (har aldrig prövat), men mitt fotograferande tillfredsställer i bästa fall något av samma behov, tror jag.
Guayasamín, 1919-1999, kan väl mäta sig med van G., enligt min mening.
SjälvporträttBlodstårar Guayasamíns reaktion på Salvador Allendes, Victor Jaras och Pablo Nerudas död i samband med militärkuppen i Chile 1973
I kväll spelar J.T. & The Soggy Bees på Glasets Hus i Limmared. Det handlar om en quiz-kväll. Vi inleder med en egen låt och spelar sen fem covers som ingår i quizet. När tävlingen är klar kör vi en egen konsert. Publiken i Limmared vet inte om det än, men är lyckligt lottad, som ni förstår…
Här en länk till The Hemgården Sessions 7 feb 2021, då vi spelade en pandemilivekonsert utan publik, så ni inte ska glömma bort hur bra vi egentligen är.
Ni har väl alla ett förhållande till Kalle Anka i teve på julafton? Den paradisiska idyllen i djungeln (finns den?) illustreras bl.a. av några barbershop-sjungande kolibrier, om ni minns? Lugnet störs förstås av den där kosackdansande hackspettsclownen liksom av Kalle A. själv, som vill fota de skönsjungande små liven. Det ville vi också, i Bella Vista molnregnskog i Ecuador. Men här uppstod knappast några störningar; kolibrierna brydde sig mycket mindre om oss, än vi om dem. Lite nyfikna bara…
Det kändes fint, tyckte vi. Vad de små fåglarna tyckte kan vi bara gissa. Det finns 320 arter kolibrier i världen (det kallar jag mångfald!), bland dem världens minsta fågel, bara 5 cm lång, väger 1,8 gram.
Se så fin!!! Har fått för mig att det var den här lille gynnaren som sen satte sig på mitt 500 mm-objektiv och såg mig i ögonen. Och jag såg tillbaka och upplevde några epifaniska lyckosekunder… (se tidigare inlägg). Det var Ecuador-resans största ögonblick för min del.
Ungkarlsvisan fick mig att lyssna mer på Fred Å, närmare bestämt LP:n Fred Åkerström sjunger Ruben Nilson, från 1963. Oj oj oj, så bra den är…
Visor var en hjärtegenre för mig i min ungdom, vilken sammanföll med den svenska vis-renässansen på 60- och 70-talet – vilken i sin tur var samtida med något vi lite svepande slappt kunde kalla en internationell folk music wave; tänker då på den engelska innebörden av folk music, alltså singer song-writers, ofta ensamma kvinnor eller män med gitarr, herr sedermera nobelpristagaren B. Dylan väl det allra största namnet.
Men nu är det flera decennier sen jag lyssnade på visor ordentligt, känns det som. Dags för en revival! (Vad är egentligen en visa, förresten? Det kan vi återkomma till…)
“Frans Ruben Isendorf Nilson, född 7 februari 1893 i Katarina församling på Södermalm i Stockholm, död 11 juli 1971 i Sundbyberg, var en svensk målare, visdiktare och plåtslagare,” kan man läsa på Wikipedia. Och ingen sjunger Ruben Nilson som Fred Åkerström! På den ovannämnda LP:n återfinns mästerverk som Trubaduren, Åkare Lundgrens begravning, Den odödliga hästen, Amerikabrevet… Och, inte minst: Fimpen och tändstickan... Den rörde mig till tårar idag. Vilken outsägligt rörande kärlekshistoria…
Uti en rännsten på ett torg bland sopor skräp och spån Där låg en liten fimp och grät och inte långt ifrån Det låg en liten sticka ifrån Kreugers tändsticksstad Två vilsekomna själar ur nattens maskerad
“Ursäkta sköna fimp” sa han “ett fattigt tändsticksbarn Som ännu ej fått offra sej i livets grottekvarn Jag föddes i en stor maskin i Kreugers stickfabrik Han skapte oss av ingenting och därför blev han rik”
“Å kors så rysligt intressant” goddag sa fimpen milt Jag är av gammal god familj av ätten Chesterfield Det var ett misstag troligtvis att jag blev kastad bort Man brinner i sin ungdomsvår och därför blir man kort”
“Nåväl min fröken även jag är utav gammal ätt Tre stjärnor var det namn som stod på askens etikett Och jag ha många bröder jag vi bor i alla land Vi tänder eld vi sprider ljus vi sätter allt i brand
“Ack om du kunde tända eld på mej” sa fimpen vilt Då skulle du få smaka på en äkta Chesterfield Och fast jag ej är fullt så vit som uti unga da’r Så har jag dock en utsökt smak aromen den fins kvar”
Men plötsligt tystna’ bägge två och såg med skräckfylld min Ett högre väsen som for fram med stadens sopmaskin Och i en sky av gatans damm de blevo skilda åt Och ingen märkte stickans ve och fimpens bittra gråt
Men på en tipp vid Riddersvik där möttes hon och han Där lågo de bland lump och skräp tätt tryckta mot varann Och solen sken och tände eld på stickans huvudknopp Och fimpen den gick upp i rök och tändstickan brann opp
Av för mig okänd anledning (åtminstone i dunklet fördold) kom jag idag att tänka på Ungkarlsvisan av Ruben Nilsson. Fred Åkerström sjunger den i ett lusteligt arrangemang på skivan Mera Ruben Nilsson, från 1971. Texten är så här:
Ungkarlsvisan. text och musik: Ruben Nilsson
Ja en ungkarl ä lycklig å fri! Ingen människa lägger sej i om han går på visiter å andra inviter. Han köper sin liter å ger blanka fasen i allt hyckleri. Ja en ungkarl ä lycklig å fri!
De ä fridfullt å lugnt ve hans bord. Aldrig hör han ett ovänligt ord. Ingen fruga som pratar å grälar å gnatar å tjatar å tjatar om mat å om pengar å himmel å jord! Nej, en ungkarl har lugnt ve sitt bord.
Han kan ta sej en tår om han vill. Ja, han kommer å går som han vill. Å i flickornas skara där blinkar han bara till Lisa å Klara å allt va dom heter så hajar dom till! Ja, en ungkarl han får som han vill!
Tänk så lugnt han ska ha kring sin säng när han gnolar sin sista refräng. Inga tårar ska fällas å droppas å drällas. De ska bara kvällas. Så tyst som när frosten tar blomman på äng ska han somna så lugnt i sin säng.
Kanske far han till himlen! Jaha! För där ska dom ju ha det så bra! Men när portvakten ser´en så motar han ner´en från trappan å ber´en att dra rakt åt fanders, för de ska han ha bara för att han haft´et så bra.
(En rak höger [“när man minst anar det går det som det går”, som Ingo sa], pang tjoff i solarplexus på Par-Sverige…)
… kom jag att tänka på Hasse & Tages gamla slagdänga Vad har du i fickan, Jan?Det finns ju förvisso ett antal två- eller flerstaviga ord i svenskan med betoning på slutstavelsens -an, exempelvis banan, m.fl., men alltför vanligt är det inte. Ja, och så detta att vår huvudguide och organisatör av resan i Ecuador hette just Jan (en av reskamraterna bar f.ö. också detta resoluta namn).
Jag googlade upp texten till den där låten som Gösta Ekman och Lena Nyman dansar och sjunger tillsammans. Refrängen lyder:
Vad har du i fickan, Jan? Är det en jättebanan? Är det en rullad affisch? Eller kanske pain riche? Eller Tarzans lian? Vad har du i fickan, Jan? Är det en kraftig tulpan? Eller har du varit ute Och fångat en levande svan?
Det slog mig då att slutraden om att “fånga en levande svan” ju måste ses som fullständigt orealistisk! Jag menar, även om Gösta Ekman mot förmodan skulle lyckas fånga ett exemplar av denna stora, tunga fågel (en hane kan väga 11-12 kilogram!), hur fan skulle han kunna få in den i byxan? För att inte tala om det overkliga i att den skulle hålla sig lugn i denna för en svan osunda miljö?! Hur skulle det gå till? frågar man sig.
En uppstoppad tukan, däremot… Inte är det helt otänkbart att en kavaljer med tillgång till en dylik relik, kombinerat med lite dåligt självförtroende, skulle kunna hugga näbben av fågeln och stoppa den i byxan, för att medelst dess storlek och hårdhet imponera på sin tangomoatjé… Då skulle vi i stället få följande avslutning på refrängen i visan:
Vad har du i fickan, Jan? Är det en jättebanan? Är det en rullad affisch? Eller kanske pain riche? Eller Tarzans lian? Vad har du i fickan, Jan? Är det en kraftig tulpan? Eller den väldiga benhårda näbben av en blek bergstukan?
Tukaner, pepparätare, är en familj inom ordningen hackspettartade fåglar med cirka 40 arter i Syd- och Centralamerika. Dessa fåglar har de största näbbarna i förhållande till sin kroppsstorlek, upp till en tredjedel av kroppen. (Wikipedia)
Vi såg två arter tukaner i Ecuador. Och nu är den stora frågan: Vilken är snyggast?
Är det den mångfärgade, bleknäbbade bergstukanen (plate billed mountain toucan):
Eller kanske den mer enhetligt färgade smaragdgröna tukanen (Emerald toucanette):
På kvällen den 16:e januari, efter mörkrets inbrott, gick vi en liten tur nära vår djungel-lodge, utrustade med fick- och pannlampor. Målet var att få syn på (och fota förstås) de små varelser (väsen?) som lever sina liv i skydd av mörkret. Alla fyller sina viktiga roller i det djungeliga ekosystemet. En fascinerande, okänd värld…
Oräliga grodor…
Rysliga spindlar…
Gräsliga gräshoppor…
Och så dom här bägge månlandarna, som jag inte vet riktigt vad dom är för slag…
