Kategori: Allmänt

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Rasande grant, tycker jag. (Felstavningen i rubriken ovan är förstås avsiktlig. Vet inte vad som flög i mig…)

Skulle det till äventyrs vara så, att någon som läser detta råkar befinna sig i närheten av den fantastiska lilla byn Uddebo idag, så missa inte att besöka Uddebo bygdegård kl 16 idag, och njuta av Vilda Rösters evenemang Fred för jorden. Väl blandade låtar och texter med antikrigs-profredstema.

Ja, upphittad i källaren, det är den (minns ni Dylans Basement Tapes?), denna Vredessång, eller Song of Wrath. Åtminstone om man ska döma av den amatörmässiga inspelningen. Men den civilisationsskritiska texten är bra, och jag känner för den här låten. Vi har framfört den offentligt nån enstaka gång med bandet (Soggy Bees, ni vet), men sen har den fallit i glömska.

Här i en primitiv inspelning med el-piano:

Song of Wrath

Crazy motherfuckers raping Mother Gaia at their will
Killing us by millions in this bad black drama treading mill
Poisoning our minds for the dollar in their purse
They are handcuffs on our souls, my friend – apocalyptic curse

They want us to believe that lives can be converted into money
That sunshine and rain can be bought, it’s not fucking funny
Trafficking women goods to feed the free market
Children slaving in their factories, parents praying – in the darkness

Consume! Buy or die!
Or you’re doomed! Buy or die!
To feed the guys
With colden eyes
Fooling us all with their lies

I don’t wanna live or die in a world of their making
Where the giving one’s an asshole fool, the hero is the taking
Where greed is god and selfishness the ruling star
Where the meaning of life is a ratrace for a shining status car

More and more! Erasing human values to the core
There´s a hunger in my heart, my soul’s feeling sad and sore
This can’t be the solution, there must be a braver way
Where more means better and the peoples of the world have their say

Consume! Buy or die!
Or you’re doomed! Buy or die!
To feed the guys
With colden eyes
Fooling us all with their lies

Låter som nån sorts Cornelis-remake… Men ändå, inte så fruktansvärt dumt; jag blev positivt överraskad när jag råkade zooma in det här på min dator idag:

Jag är inte den du tror

Jag sitter här, jag sitter här
jag sitter här och glor
på dig och så på mig och
jag är inte den du tror
Ingen dr Jekyll
utan mer som Mr Hyde
På driven genom liven
come on, let me be your guide

Jag ligger här, jag ligger här
och svettas i mitt hål
du tror kanske, du tror kanske
min vilja är av stål?
Du tror fel, det kan jag säga
den är mer som Risifrutti
På en skala, knappast klockren
mer som dallerhallon, fjuttig

Alldeles för svart svårt
Alldeles för tokhårt
Alldeles för jävla trevligt jippokul idag
För en känslig liten rosarund
och gosig själ som jag

Liksom darrig, liksom medvetslös
och fylld av tveksamhet
Det enda jag är säker på
är att jag inget vet
Om födelsen och döden
å allting däremellan
Om varför man så sällan
halsar svala öl i källarn

Jag kryper här jag kryper här
jag kryper här på gatan
generande, passerade
en snigel nyss på rakan
Förvivlan är min syster
bortlängtan är min bror
Jag krålar och jag kryper fram
är inte den du tror!

Alldeles för svart svårt
Alldeles för tokhårt
Alldeles för jävla trevligt jippokul idag
För en känslig liten rosarund
och gosig själ som jag

Nä, jag är mycket jag är mycket
bättre än du tror
i själen trött i hjärtat rött
finns mod och kärlek stor
som varm som ljum som ljuv som stum
som smeker av din blus
Fast vi vaggas här i sorgen
i skogens breda brus

Alldeles för svart svårt
Alldeles för tokhårt
Alldeles för jävla trevligt jippokul idag
För en känslig liten rosarund
och gosig själ som jag

Den intensivt gula blommande rapsen på Öland fick mig att tänka på målaren Vincent van Gogh. Han är en av mina absoluta favorit-konstnärer. Van Gogh gillar starka färger och det gör jag också. Som alla mina få men goda vänner vet, har jag en vackert orange bil som passar ihop med min orangea keps. Bara en sån sak, menar jag.

Men både Vincent och jag är också väldigt förtjusta i gult. Jag har länge haft en en av van Goghs sista målningar hängande i sovrummet (tror inte det är originalet dock). Den föreställer ett gult fält, över vilket flyger några ensliga svarta kråkor:

Den är målad i Auvers sur Oise, en bit norr om Paris, där VvG vistades de sista två månaderna i sitt liv. Han vårdades här av doktor Paul Gachet, och hans hälsa tycktes bli bättre. Men så sköt han sig plötsligt i ett anfall av depression.

Det slog mig på Öland, att Vincent mycket väl skulle kunna ha bott här, och njutit av att måla den blommande rapsen. Den är verkligen passionerat gul. Och ja, kråkor finns det ju också gott om på Öland…

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Ja, ni får väl den andra elementlåten också, när jag ändå är igång. Den heter Vatten, vilket blir Water på utrikiska (måste tänka på den internationella karriären).

Vatten kan användas till mycket. Det är här inte frågan om vatten att släcka den där elden som tändes igår, när ni lyssnade på Fire, utan här gäller det vatten för livet. Utan vatten inget liv; inget levande på jorden kan leva utan vatten.

PLAY IT LOUD!!!

Låttexten hittar ni här.

J.T. & The Soggy Bees kommer inom kort att “släppa” (som det heter) två nya låtar. Det är så dags, faktiskt. Minst ett par år sen sist. Det blir de två första delarna av Elementsviten, dvs. låtarna Fire och Water (Earth och Air kommer inom lite längre än kort).

Med exklusiv förlyssningsrätt presenteras här den soggiga låten Eld, vilket blir Fire på engelska. Sunkbina spelar, Tobias R producerar, ni, kära blogglyssnare, konsumerar:

Låttexten hittar ni här.

För sisådär 30 år sen for in till Borås från Givarps skogar (där jag bodde då) för att lyssna på kören Amanda på Kulturhuset. Visste absolut ingenting om denna kör och deras musik, men jag hade svurit på att jag skulle se rubb och stubb som arrangerades på Kulturhuset den hösten; teater, musik, allt…

Motvilligt gav jag mig iväg. Jag var trött, hade redan varit i Borås tidigare samma dag, jobbade ju på Bäckängskolan.

Återvände hem lycklig… För jag hade just varit med om en av mina största musikupplevelser någonsin. Hade sett och hört Amandas föreställning Fukt. Och det var fantastiskt, alldeles fantastiskt underbart.

Minns t.ex. när kören formade sig till en boll på scen, sjungande. Sen rörde sig bollen framåt på scenen, mot publiken. När de kom till scenkanten stannade de inte, utan ett antal av körsångarna fortsatte ut bland publiken, klivande på publikfåtöljernas mjuka röda ryggstöd – fortfarande sjungande! Låten de sjöng var inte mindre magisk:

De sjöng en annan Beatles-låt också: Because, till minne av dem som dog i Backabranden i Göteborg. Det är en lugn, ljuvlig låt – och jag grät floder…

Sen dess har jag gått på i stort sett alla Amanda-konserter, köpt alla deras skivor, osv. Och på den vägen är det.

Några år efter Borås-konserten gick jag med i kören Vilda Röster. Vi har samma koncept som Amanda, fast på en mycket blygsammare nivå naturligtvis. Det innebär en mycket varierad repertoar, internationell, mycket s.k. världsmusik från ex.vis Haiti, Sydafrika, Balkan, Irland, etc. Vidare betyder det: aldrig några noter på scen, kunna allt utantill alltså; viss koreografi, ibland föreställningar med tema, totalt utspel.

“Har du hört talas om och lyssnat på kören Amanda?” frågar jag alltid, när körmusik kommer på tal. Utanför Göteborg får jag alldeles för ofta ett nekande svar på frågan. Sorgligt och märkligt att höra. Nu har åtminstone ni, kära bloggläsare, fått veta lite om denna fantastiska musikensemble. Lyssna vidare på egen hand, det är min varma rekommendation.

Min härliga Ölandsvecka är över. När jag kom hem upptäckte jag att det såg ut som fan i lägenheten. Röjning och städning kunde egentligen inte skjutas upp längre. Jag är lite som grisen. Grisen är ett mycket renligt djur, har jag läst. Tyvärr lever många grisar i en miljö (rena geggan) som gör det näst intill omöjligt att leva ut sin renlighetssträvan. Så är det lite med mig också; gillar egentligen att ha god ordning omkring mig, men lever tyvärr i en extremt oordnad miljö (du tunga värld som så en lathund pressar…), vilket ger svårigheter.

Med långa, oregelbundna mellanrum drabbas jag ändå av en obetvinglig städlusta. Nä nu j-ar! Här ska röjas!

Ett dylikt skov tog mig i besittning strax efter hemkomsten från Öland, vilket i princip ledde till att jag gick från havsörn (se förra två inläggen) till dammsugare.