Nästan varje dag går jag min runda på sisådär sex kilometer. Nu är det grönt det mesta. Och till och med barrskogsinslagen liknar skog, vilket ju är smått unikt i Sverige nu för tiden. Det beror på med största sannolikhet på att skogen nära stan ägs av stan, och stadens myndigheter inser, att det nog vore impopulärt om man skötte sin stadsnära skog på det rätta, ekonomiska sättet (enligt principen så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt), med granplantager och kalhyggen överallt.
Men många blommor ser jag inte, så jag gläds åt de få jag ser. Ibland tycker jag det gränsar till blomrasism att kräva återvandring av de här invandrade skönheterna:
Humlorna tycker likadant…
När jag var liten fick jag en egen lupin att vårda av min farmor. Jag vattnade den troget i flera dar. Då visste vi inte att det var en främmande utböling som invasivat sig in i vårt land…
Liked this post? Follow this blog to get more.