Jorge50 – Sida 40 – Jörgen T Larsson

Regn

Igår regnade det rejält i Borran; skvätte lite idag med. Det gjorde mig glad. Jag njuter av regn, åtminstone när det varit torrt och soligt ett tag. Alltför många dagar utan väta gör mig nervös. Det är som att jag empatiskt känner in hur växtligheten har det, och så samtorkar jag med växterna. Efter en längre tids torka är det så obeskrivligt skönt när regnet kommer (om det kommer…). Det doftar så gott, och man känner hur allt väcks till liv.

Den här låten lyssnade jag på när det begav sig, för eoner sen. Den blinde gitarristen och sångaren José Feliciano, kanske mest känd för sin största hit: Light My Fire, sjunger och spelar Rain. (Typiskt nog blandar han (dvs the lyrics) ihop regnet med den kvinna som just i sångögonblicket är föremål för hans ömma låga. Jämt och samt sticker den där förgrömmade kärleken upp sitt tjatiga tryne…)

Här en annan regn-goding: Didn’t it rain, med Mahalia Jackson:

För det är nu en gång för alla så, därifrån går icke att komma: Utan vatten, inget liv, eller som det heter på utrikiska: No Water, No Life. Detta oomkullrunkeliga faktum är (som bekant?) även titeln på en av mina element-låtar:

water

No water no life
Make no mistake about it
No water no life
There’s no doubt about it
Strangling drought’s cruel death
Where there’s no water there’s no life
No water, no life

Take me to the river
Floating upstream
Soulsensing, shivering
Dreaming its dream
In everly peace
In drifting slow motion
Coralwavely sinking
Drown me in the ocean

Loosing our grip
Life on earth at stake
Wishing and swimming
Diving the lake
Save our souls
Trembling at the quay
Finally returning
To our home in the sea

Come on, let’s go down
To the rippling creek
In its silvery waters
Baptizing our feet
Bedewing dried lips
In the cool clear rain
Quenching our thirst
Dissolving all the pain

Finns i primitiv enmans-version på Min musik Låtar från hemmastudion.

Men vi är trots allt lyckligt lottade här uppe i regniga Norden (än så länge; sommaren 2018 var ett helvete). Tur att man inte råkar måsta (trams-form!) framleva sitt liv i Sydeuropa, eller, ännu värre, nånstans på Afrikas torkdrabbade horn…

Hur kommer det sig att ni är så många?

Kan undra sa flundra… Just nu är snittet för den senaste veckan på denna blogg cirka 126 “besökare” och nästan 500 “besök” per dag. Har inte riktigt lyckats utröna de precisa definitionerna på besökare och besök, men sen en längre tid har båda antalen gått upp. Jag fattar föga; vad kan denna ökning bero på? Om det verkligen skulle bero på att kvaliteten på inläggen är så hög (som den faktiskt är!) så vore det ju anskrämligt kul helt enkelt… Men jag tvivlar. Tänker att det nog mest är en massa robotar och nät-troll som besöker mina sidor…

Men tänk om jag har fel i dessa mina pessimistiska (realistiska?) förmodanden? Om det finns någon eller några därute som har snubblat över denna blogg av en slump (eller fått den rekommenderad av en god vän) och funnit det nöjsamt att fortsätta besöka och begrunda vad som försiggår i huvet på J.T. Larsson, så vore det ju abnormt kul om ni hörde av er genom en kort kommentar och bekräftelse… (Men om ni inte har lust att höra av er, utan vill fortsätta att vara hemliga, så går det också bra.)

Om vikten av heminredning

Det svartvita / brunvita flugsnapparparet nedan bor i en holk. Detta är dock ingen ursäkt för att slarva med heminredningsbiten, vilket fru flugsnapp (brunvit) klart har insett, och samlar hon därföre flitigt heminredningsmaterial i form av tillgängliga lösa fjolårsgrässtrån. Maken (svartvit) däremot tycks vara en lat j-el (ehuru han säkerligen och visserligen snappat en eller annan fluga i sina dar) och deltar inte i detta vällovliga arbete. Han ägnar sig i stället åt skönsång i akt och mening att försvara dess inmutade område (revir) med tillhörande bostadshôlk.

Inte är väl sommarn slut?

Inte är väl sommarn slut
för att tulpanerna överreagerat
och alltför snart blommat ut?

Inte är väl redan allting över?
När ängen nyssens nejden fyllt
med sötmadoft av klöver?

Nog väl ändå något lite återstår?
Att sinnesandas in i fulla drag
på trots till tröst för gistna själens sår?

A White Little Feather

När jag fick se den här vita lilla fjädern i motljuset ute vid Västra Marsjön häromdagen tänkte jag direkt: Aha! Den har blåst hit och landat här, för att påminna mig om slutet på låten Air… (oavsiktligt rim där, märkte ni det?)

quick movement caught my eye
it was a white little feather blowing by
had the feeling it had something to mean
cutest little thing I’ve ever seen
so I followed the feather to wherever it would take me
I knew in my heart it was not gonna fake me
swinging some clouds by the tail on the way
we arrived at a place of peaceful stay

i see all my friends underneath the same roof
none play the hero cool or aloof
all with a common destination
we’re warm, we’re at one
beyond need and expectation

we’re warm, we’re at one
playing in the sun
we’ve paid the fare
up in the air

Tänker mig nog nästan nåt slags sinnesfredligt nirvanauppgående där på slutet…

Låten ingår i min Element-svit: Air, Earth, Water, Fire, fyra sinsemellan väldigt olika låtar. Air (liksom de övriga tre) finns i en primitiv inspelning med bara mig och en gitarr på Min Musik (även låttexterna i sin helhet går att finna här). Men så småningom hoppas vi kunna presentera hela sviten på Spotify med J.T. & The Soggy Bees. Den som väntar på nåt underbart och gott väntar som bekant aldrig för länge…

Rock och Roll

I lördags var jag ute i svängen. Var på KB i Malmö, Kulturbolaget alltså. Stor Skåne-final i rockbandstävling. Fastnade speciellt för ett band med det associationsdigra namnet Pittman Cole. Här syns tre fjärdedelar av bandmedlemmarna in action:

Pittman Cole spelar vad man kan kalla progressiv rock; inte helt lättillgängligt. Inte min genre heller direkt. Men efter att ha lyssnat några gånger på Spotify gillar jag låtarna mer och mer. Den här är lite annorlunda; handlar om ensamhet:

Visst, jag erkänner, jag är jävig… För killen som lirar gura är min son Martin. Men jag hävdar ändå, att jag helt objektivt kan påstå att han är j-igt bra på gitarr… Sjunga också, för den delen. Och de andra i bandet är också mycket professionella. Tänk ändå (för att nu fortsätta att tala med gamla farmor), vad otroligt många duktiga musiker det finns överallt nuförtiden. Jag menar, om man jämför med popbanden på 60-talet t.ex… Men det är ändå mycket svårare att slå igenom nuförtiden än dåförtiden. Att göra sig hörd, tränga igenom det massmediala bruset, det är inte lätt. Att göra bra låtar och spela dem suveränt bra räcker inte långt. Marknadsföring måste till, gärna nån sensationell skandal också, nån känd från teve-gimmick, vad som helst.

Men det viktigaste är ändå att spela och ha kul…

Mer om maskrosen

Det här hittade jag på nätet alldeles nyss:

When I was a child we called dandelions “piss-in-the-beds”. We were told that if we played with them we would wet our beds. Where did the name come from and is there any truth to it?

BOTH NAMES for this plant are descriptive of its properties. Dandelion = dent de lion (French for lion’s tooth) i.e. the jagged leaves; and piss-in-the-bed (the same in French, too: pissenlit) on account of its diuretic effects when eaten. Roger Townsend (rtownsend@btinternet.com).

IN ENGLISH CANADA, le pissenlit is translated as a dandelion, save in the province of Newfoundland where it is known as a “pissabed”. Thus the name alone identifies the substantial diuretic properties of dandelion leaves and roots for Frenchmen and Newfoundlanders. Penelope Ody, in Complete Medicinal Herbal, suggests that the name “dandelion” dates only from the 15th century, the invention of a surgeon who was impressed by how the shape of the leaves resembled a lion’s tooth – a dent de lion. During the student strikes in France in the 1960s, Charles de Gaulle mocked the disturbances as immature and childish by calling the university students nothing more than “pisenlits.” I. E. La Rusic, Montreal, Canada (ilarusic@sympatico.ca)

Tänk ändå, som min farmor brukade säga. Fast hon inte hade tillgång till internet hittade hon massor med skäl till att utbrista tänk ändå, och förundras över alla världens underverk.

Namnpåhittande

I samband med maskrosbildtagning häromdagen kom jag att tänka på hur olika språk – dvs. olika språks språkanvändare – hittar på och kommer överens om olika ord för samma sak. Först en bild på denna maskarnas favoritros:

På svenska kallas alltså den här vackra blomman maskros. En intressant sammansättning av nedsättande (pejorativt) och “uppsättande” (finns inget bra motsatsord till pejorativt). Maskar har ingen högre status, men det har rosor. Kanske kan man tolka namnet som att “jo, visst, du är vacker, men ändå ingenting värd jämfört med riktiga rosor”.

På danska heter blomman mælkebøtte. Och det kan man ju verkligen fråga sig vad vårt sydvästliga broderfolk menar med detta…? Ingen aning.

Norskans namn är løvetann, lejontand alltså. Fullt begripligt, menar jag. Lejon borstar sällan eller aldrig tänderna, varpå dessa naturligtvis med tiden blir tämligen gula. Således en passande beteckning på denna van Gogh-gula skönhet.

Tyskarna har tänkt på samma sätt som norskarna: Lövenzahn kallar de vår korgblommiga favorit.

Och härifrån går en tydlig etymologisk linje söderut till spanskans diente de león.

Kanske har engelskans dandelion (-lion på slutet har huvudbetoning i ordet och uttalas precis som namnet på det stora kattdjuret) samma ursprung? Nån som vet?

Holländskans paardebloem är svårare att genomskåda, liksom naturligtvis i dessa sammanhang alltid omöjliga finskans (finskugriska språkgruppen; finska, samiska, estniska, ungerska, m.fl.; icke indoeuropeiska språk) voikukka (nä nä, har med säkerhet ingenting ö.h.t. att göra med det manliga könsorganet…). Och vad ska vi säga om franskans pissenlit? “Lit” betyder “säng”, “pisser” kan betyda “pissa”; pissenlit således lika med “pissa i sängen”? Låter inte särskilt troligt.

För att avsluta kan vi väl låta oss förundras över människors språkliga samarbetsvilja ändå. Varje ord i ett språk är en överenskommelse mellan språkbrukarna. Exempel: Ok, låt oss säga att den betydelselösa fonemkombinationen [m a s k] bildar det betydelsebärande ordet (morfemet) mask, som då avser de där välkända ringlande jordförbättrarna som dessutom är så förträffliga att agna metkroken med. Är alla överens om detta? Ållrajt, då säger vi så.