Som ni kan se av förteckningen på Mina resor-sidan så har jag gjort mer än 30 rejäla resor sen 2011 (2,6 om året). Vadan detta något extrema jordeliga rörelsemönster? undrar ni kanske. Det undrar jag också. Har försökt skriv-utreda saken i någon mån idag. Men det blev långt och stort, är inte färdig, tror jag (ska iväg på påskutflykt till Skåne nu). Men jag lägger ut det jag kommit fram till hittills, på vinst och förlust:
Ja, varför inte stanna hemma? Det är trots allt bekvämare och på många sätt ofarligare. Varför utsätter vi oss för detta? brukade min goda vän Hilde och jag fråga oss när resan blev strapatsrik.
Svaret vi kom fram till var att resande bidrog till bildning, i vid mening. Att se saker och ting och, inte minst, människor ur andra perspektiv än de invanda… Att resa är ett av sätten att kosmofiera kaos, om man så vill; alltså att få någon sorts struktur och ordning i rådande kaos. Att dra slutsatser om hur allting hänger ihop. Vår plats i universum. Oj oj oj, det blir större och större det här. Får försöka ta ner det här resonemanget ett par snäpp.
Faktum är att jag varit ytterst reslysten så länge jag kan minnas. Farsan tog ofta och gärna med familjen på bilsemester; det var camping på gummidoftande luftmadrasser i grönt tält, med en låda potäter och annat på den utfällbara pakethållaren bak på Volvo PV:n. Tältet placerades på takräcket, invirat i tung och tät presenning. Vi åkte flera gånger till Norge med berg och fjordar.
Jag älskade det!
Minns att jag hoppade högt av fröjd när jag fick veta att vi till och med skulle lämna Norden och åka till Österrike, för att hälsa på min svågers släktingar där. Wow! skrek jag. Då måste vi skaffa pass! Det var stort!
Det fanns inga funderingar eller filosofiska tankar kring denna ungdomliga reslust. Det var ren och skär äventyrslystnad, tror jag. Och nyfikenhet: Hur ser det ut bakom nästa krök?
Och så har det fortsatt. Det där som Anna Axfors skriver passar bra in på mig. Nån turist har jag inte velat se ut som, oh nej. Men givetvis ändå alltid med lätthet avslöjats som en sådan…
Gärna till annorlunda resmål, där inte så många har varit… Massturism är ett allt större problem för de bofasta, skriver Axfors. Visst, och även för turisterna själva. Jag såg knappt kinesiska muren, när jag var där. Den var täckt av horder av folk.
Att åka till Indien för att hitta sig själv, ska det vara nödvändigt? Nej, naturligtvis inte. Det kan man göra hemma också (om man inte ständigt håller på och pladdrar med folk, eller håller på med telefonen stup i kvarten, osv.). Det gäller att ta sig tid, att våga släppa det vardagligt ytliga. Som den franske 1600-talsfilosofen uttrycker det:
“Allt elände bland människor beror på att de inte kan sitta i lugn och ro ensamma i ett rum.”
Icke självvald ensamhet kan vara ett helvete förstås, men att våga umgås med sig själv kan också vara en källa till fördjupning och insikter. Det är ett ginnungagaps skillnad mellan att resa i grupp och att resa själv t.ex. På gott och ont. Man är så mycket mer skyddad när man reser i grupp, har alltid någon att prata med om ditten och datten. Att resa ensam är krävande och ofta skrämmande, men ger också upplevelser och erfarenheter på djupet: toppar och dalar, underbarheter och hemskheter.
På min stora världsresa Jorden runt utan att flyga 2016-17 försökte jag undvika yttre faror, undvek farliga länder och miljöer. Det var framför allt ett inre äventyr, detta att jag till slut ändå gav mig iväg, efter 20 års betänketid… Att jag övervann ängslan och bekvämligheten… Det var särskilt detta med ensamresandet som oroade mig; skulle jag klara det utan att bryta ihop och längta hem? Jo, det gick mycket bättre än jag kunnat föreställa mig. Var för övrigt inte ensam hela tiden (177 dagar) på långt när. Hade sällskap av Hilde på Nya Zeeland och Mora-Nisse på Costa Rica t.ex.
Brukar säga att jag lärde mig tre saker om mig själv på den här globen runt-resan:
att bli mindre rastlös, leva i stunden med sinnena på
att klara ensamheten bättre
att inse att jag inte var riktigt så feg som jag trodde
Vad gäller andra människor insåg jag återigen att de flesta verkligen är hjälpsamma och vänliga, om man själv beter sig någorlunda vänligt och respektfullt.
P.S. Det där med att ”vara hemma och vara wiler” är ett citat av en gumma i Östra Hyggås som brukade bjuda farsan på kaffe varje vecka, när han kom med drickabilen. Hon beklagade sig då ofta över ett av sina barnbarn, som var elitcyklist: ”Tänk, bara ute å fära på vägarna! När en kunde va hemma o va wiler.” Det där sista är ett försök att efterlikna nån sorts dialektalt uttal och uttryckssätt. D.S.
