Många ”gammelmedier”, tidningar, radio, tv i såväl USA som i t.ex. Sverige, rapporterar oerhört frekvent om Donald Trumps lögner, fascistoida beteende och brottsliga aktiviteter.
Men Donald kunde inte bry sig mindre (couldn’t care less). De här rapporterna går visserligen hem bland Mr T:s fiender. Men än sen, dessa är ju redan förlorade. Trumps anhängare däremot, ser varje sådant angrepp på sin hjälte, från det korrumperade, elitistiska, vänsterliberala etablissemanget, som politiskt betingat, som lögnaktiga, partiska inlägg, överhuvudtaget inte att lite på.
Så faktum är, att Trump snarast tjänar på gammelmediernas kritik. De bidrar om inte annat till att han står i fokus hela tiden. Allt han säger, allt han gör, får en enorm uppmärksamhet.
Om de etablerade medierna kunde vara lite kyligare i stället, lite sparsammare, mer sakliga med sin kritik, inte köra med de svartaste rubrikerna om T:s utspel, kanske till och med strunta i en del av vad han vräker ur sig; eller åtminstone flytta det till en mer undanskymd plats i sina publikationer… Det vore negativt för Mr T… Men det kommer inte att ske. Medierna lever ju på att skapa sensation, väcka uppmärksamhet och, inte minst, på att oroa, skrämmas. Sådant säljer lösnummer, lockar lyssnare och tittare.
Sedan har Donald Trump sina egna mediekanaler, som Truth Social via nätet, som effektivt når dem som röstar honom. Och på X/Twitter har han 99 miljoner följare på sitt konto. Här kan han ljuga så mycket han vill; alla tror honom ändå.
Sammanfattningsvis: Ju mer vi kritiserar Donald Trumps lögner och narcissistiska maktmissbruk, desto bättre går det för honom.
Erkänn! Det hade ni aldrig kunnat gissa! Att ni/vi delar planet med en så här osannolik varelse. Det är ingenting mindre än en giraffhalsad vivel ni ser på bilderna (tja, vad skulle det annars vara?). Dess skapnad är icke någon produkt av någon intelligent design. Nej nej, bara mångmiljonårig evolution och anpassning kan forma något så utomordentligt egenartat. Liknar en sorts organisk, insektlig science fiction-kreation.
Vad innebär egentligen begreppet liberal demokrati som det talas så mycket om i dessa de yttersta av dagar? Jo, nyckelord kan vara sådant som maktdelning, frihandel, starka oberoende institutioner, fria medier och pluralism.
Det kan inte råda någon tvekan om att Donald J. Trump är motståndare till allt detta.
I stället för maktdelning vill han först och främst ha så mycket makt som möjligt själv. I andra hand kan han kanske tänka sig en enpartistat, där republikanerna är enda tillåtna parti.
I stället för frihandel vill han ha skyddstullar.
Starka oberoende institutioner, som exempelvis ett rättvist valsystem som fungerar även om valet inte gett det av Trump önskade resultatet, eller en Högsta domstol som fattar anti-trumpianska beslut – allt sådant är en styggelse i Trumps värld.
Alla etablerade s.k. fria medier, stora dagstidningar, public service-kanaler etc., är inte alls fria, utan bara propandaverktyg för ”det vänsterliberala etablissemanget”, enligt Trump.
Något mer anti-pluralistiskt än Donald J. är svårt att tänka sig. Han är självklart rasist och sexist, om inte annat. Heterosexuella vita män – se där, strängt taget de enda fullvärdiga medborgarna och människorna.
Slutsats: Donald Trump arbetar oförtrutet på att underminera den liberala demokratin, och utgör därmed en fara för densamma.
Men innebär detta med självklarhet att han är en antidemokrat?
De flesta skulle nog svara ja på den frågan. Men Lars Trägårdh, professor i historia, knuten till Uppsala universitet, menar att Trump snarare är hyperdemokrat, dvs. han säger sig vilja låta folket bestämma. Han har kommit till makten på ett demokratiskt sätt, genom fritt val. Och han tycker sig ha (kanske har det också?) mandat från sina väljare att göra precis det han i valkampanjen sagt sig vilja göra – dvs. genomföra en mängd anti-liberaldemokratiska åtgärder.
Trump är populist, skulle många säga – och det är inget skällsord i hans värld. Hur definieras då populism? Jo, så här: Populism (latin populus, “folk”) avser vanligen ett förenklat förhållningssätt till politik, där samhället delas upp i de två grupperna folket och eliten. Folket ses vanligen som bärare av sunt förnuft.
Allt det här kokar ner till (boils down to) frågan: Om nu en majoritet av folket (är så dumma så att de) vill ha en stark man, som kör över allt vad eliten och den liberala demokratin står för, ska de då få som de vill? Det vore väl odemokratiskt att inte låta folket få som de vill, eller?
Skall vi, som anser oss vara för ett liberalt demokratiskt styrelseskick, acceptera antidemokratiska åsikter som röstas fram i fria val?
Nej, det ska vi inte, anser jag. Då glömmer vi epitetet liberal. Det räcker inte att bara vara demokrat. Majoriteten får inte utöva oinskränkt makt, minoriteter måste också få finnas och respekteras.
Samma politiska dynamik som i USA finns just nu i många andra länder. Så kallade populistiska partier, får allt fler röster, allt större inflytande. Liberala demokrater förfasar sig…
Nästa steg blir då att förklara för “folket” att en majoritet av rösterna i ett val inte per automatik innebär någon rätt att köra över alla som tycker annorlunda.
Hur fan det ska gå till att lära folket detta? kan man fråga sig. Inte minst om läget är som i USA, där Trumps väljare inte för ett ögonblick tror på vad etablerade medier säger. Etablerade medier är bara ett redskap för etablissemanget, de är fiender till folket. Folket får all sin information från likasinnade på sociala medier. Folket kan och bör fullständigt strunta i vad experter och vetenskapsmän säger; folket har ju sitt ”sunda förnuft”.
Slutsatsig slutkläm: Det är otvivelaktigt spännande, samtidigt som det är kusligt skrämmande att leva i tider som dessa. Tur att man är gammal och snart ska dö.
Men så är det ju barna och barnbarna…
Fotnot: Att sitta i en rävsax, lika med att befinna sig i en svår knipa (hur man vänder sig så sitter röven där bak).
Bara 33 besökare hittills idag (igår 58). Visserligen 2.044 besök (igår 2.684), men ändå. Förstår inte. Så rolig som jag tyckte att jag va igår. Ni kan väl berätta för era kompisar. Idag har jag ingenting o komma med. Än så länge. Vi får la se om det rinner till nåt lite senare.
Oj oj oj! Högern kör över vänstern! Aj oj aj! Vänstern kör över högern tebaks! Fullt med ideologiska skygglappar överallt! Ingen vill nåt annat än att få så många röster som möjligt! Och tala om hur bra dom själva är och hur oroliga dom är över att dom andra är så dåliga! D’ente bra för Sverje…
Jag aktar icke för rov, att för Eder båtnad, kära Bloggörer, publicera ett antal bildliga bilder, som beskriver den politiska situationen i Sverje idag:
högern
vänstern
mitten
det politiska landskapet/vattenskapetde trogna anhängarnade långsiktiga framtida visionerna
är det fult å tjäna pengar? är det verkligen det? nja, ibland kanske tycker en del att det finns annat som är mera värt än pengar borde va iaf
vadåf’nåt, till exempel? ja, kärlek, till exempel eller klubbkänsla i fotboll exvis
jo håller med föregående talare
men det är förstås inte alltid fult å tjäna pengar ibland är det fint ingen kan säga nåt om att tjäna ihop nåra bagis till mat å husrum lite kläder kanske därtill om det är kallt å ruggigt
så var går då gränsen mellan när det är jävligt bra att gno ihop till bröfödan å lite till till att det blir jävligt dåligt å joakim von ankasej till en massa kosing å lägga på hög eller köpa en ferrari för?
Ja, vad blir det (obs! felaktig rubriksyftning!; fast jag visste vad jag gjorde…)? Jo, naturligtvis: naturlig dumhet. Människans naturliga dumhet är – liksom hennes intelligens – enorm, och får aldrig underskattas. Den kan, med andra ord, aldrig överskattas (se tidigare inlägg här). I många fall är det naturligtvis inte samma individer som är intelligenta som fan som är dumma som spån. Men det märkliga är, att dessa konträra egenskaper inte sällan kan utmärka en och samma individ. Jag kan ta mig själv som exempel: Å ena sidan kan jag skriva utomordentligt intelligenta blogginlägg (eller hur!), å andra sidan är jag näst intill idiotiskt dum när det gäller att ta mig an någon ny praktisk uppgift. Har mycket svårt med att sy i en knapp, kan med möda maximalt snickra till en fågelholk. Är för dum för att räkna ut hur jag ska göra.
En annan viktig faktor i sammanhanget, för min del liksom för väldigt många andra, är att den lilla förnuftsbaserade intelligens man har så otroligt lätt övertrumfas av emotioner. Känslor kan få en att bete sig hur dumt som helst.
En fråga, förresten, som jag ständigt grubblar på: Hur stor andel av mänskligheten kan betecknas som idioter? 20 procent? 30, 40? Jag vet inte.
Om vi så återvänder till vårt rubricerade fokus: motsatsen till artificiell intelligens, dvs. naturlig dumhet. Låt oss då slå fast följande: Om vi lyckas kombinera artificiell intelligens med naturlig/mänsklig intelligens, då går vi en ljus framtid till mötes. Om vi alltså använder AI på ett intelligent sätt, då är allt gott och väl.
Men om vi gör motsatsen (mer troligt än otroligt, om ni frågar mig), dvs. kombinerar AI med naturlig/mänsklig dumhet, då är risken stor att det brakar fullständigt åt h-e.
Och det värsta är, att AI har potential att utveckla sig själv, utanför vår kontroll, alldeles oberoende av såväl mänsklig intelligens som mänsklig dumhet. Dylika framtidsutsikter får mig att skaka i grundvalarna och glädja mig åt att jag är så gammal att jag nog kommer att kola vippen inom en inte allt för avlägsen framtid. Men mina barn och barnbarn ligger förstås inte lika bra till…
