Författare: Jorge50

• 

• 

• 

• 

• 

Ja, skandalen består i att jag igår publicerade en rumphuggen version av Nils Ferlins En liten konstnär. Usch och fy! Respekten mot poesin och verkets skapare kräver att man återger verket så som det formulerats och strukturerats av sin upphovsman. Att exempelvis ändra på radindelningen av en dikt är en dödssynd! Radbrotten är av avgörande betydelse för versens rytm och estetik. Att skriva fri vers är lika med konsten att börja på ny rad, påstås det med fog ibland.

Nåväl, nu är ju förvisso En liten konstnär inte fri vers, utan traditionell, bunden dito. Inte heller hade jag ändrat på radindelningen i gårdagens publicering av dikten. Men jag hade rumphuggit den! Hela dikten var inte med. Så här ska den se ut, i sin helhet:

En liten konstnär

Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.

Det skull han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklavér.

Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sej, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.

Då blir det att säga vid kvarn och kross:
En märklig man! – En bekant till oss.
Han gick här och frös precis som vi.
– Ett stort geni!

Så kunde det falla ibland ett ord.
– Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sej stel i kölden sträng.

Fryser sej fast – precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där – dag efter dag,
som vi, med förgrämda anletsdrag.

Upprörande slarv av Eders Bloggör vill jag kalla det! Förundrar mig över att ingen har hört av sig och upprört skällt ut mig efter noter. Alltnog, här följer en blygsam liten inspelning av dikten i fråga. Tonsättningen är gjord av Lille Bror Söderlundh.

En liten konstnär

Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.

Det skulle han fingra små visor på
som skulle all världen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklavér.

Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sej, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.

Min far var förtjust i den här dikten av Nils Ferlin (ur Goggles. 1939). Det är jag också. Den finns tonsatt också. Kanske får jag för mig att sjunga in den och lägga ut den här. Den som väntar på nåt gott…

Jomenjamenvisst, förallandel, skönt å komma hem. Men vad är det för jäkla klimat ni lagt er till med? (Här syftar jag på mina nordiska bloggläsare naturligtvis.) Leker ni att ni är ett undantag från den globala växthuseffekten? Eller konspirerar ni om att allt klimattjat bara är en woke-konspiration? Ni kanske tar chansen att kalla den rådande subarktisutbrottet för klimat, inte väder?

Ja ja, det är som det är. Och det är mycket troligt att det också blir som det blir. I Florridda var det gôtt väder för det mesta. Men allra mest för det mesta var det en helvetes massa bilar där. Och massa fôlk med för denna delen. Insprängt mellan allt fôlket (amrikanare så gôtt som allihop) dock en och annan alligator också, det får en erkänna.

Tid existerar bara i vårt medvetande för att hålla ordning på rörelse. Två faktorer är nödvändiga för tids existens: 1) rörelse/förändring 2) mänskligt medvetande. Utan rörelse, om ingenting händer, så finns det ingen tid. Inte heller något liv, bara stillhet och död. Men eftersom både vi människor och en hel del annat lever, rör sig och förändras så har vi uppfunnit tidsbegreppet för att få lite ordning i kaos, lite kosmos i kaos, helt enkelt. Vi relaterar alla rörelser till klockvisarnas stadiga förflyttning på urtavlan.

Om ett par, tre timmar ska jag påbörja hemresan till Europa. Då kommer jag att få lämna tillbaka de sex timmar jag vann när jag reste västerut tidigare. Förutom det som fastslås ovan om tidens väsen och villkor, tenderar den att likna ett nollsummespel. Det som eventuellt “vinnes” kommer för eller senare att “förloras” och omvänt.

Well, something’s lost, but something’s gained, in living every day…

Den i särklass vanligaste rovfågeln överallt här är kalkongamen, eller turkey vulture på engelska (kunde lite skämtsamt kallas erdogangam, he he…). Heter kanske så pga det kalkonliknande röda huvudet och halsen. Jag har sett den vid Grand Canyon för många år sen, uppe i Michigan och Wisconsin, där mina amerikanska vänner bor, liksom på Falklandsöarna 2019. Mycket framgångsrik art alltså, antagligen för att den anpassat sig till de ändå framgångsrikare människorna (vad gäller antalet alltså, inte mycket annat), lever på det vi slänger ifrån oss bl.a. Men ändå gott att se att den blå himlen inte är tom och övergiven…

• 

• 

Det här, däremot, är en flintskallig örn, en bald headed eagle, fotad på alltför långt håll (mer vithårig (fjädrad) än flintskallig iofs). Den är det här primitiva landets nationalfågel, och det kan den ju inte hjälpa.

(Jag gör reflektionen att varken örnen eller jag är flintskalliga, bara vithåriga. Annars har vi nog inte så mycket gemensamt. Jag är mer som en pingvin, med min oflygighet och min vaggande gång.)

Så mycket vanlig mänsklig hygglighet som möjligt får bli mitt strävansmål för 2024 (samma som för 2023).

(Och att röra mig fritt i kabinen, samtidigt som jag behåller sinnena på.)

Förmiddan igår tillbringade vi i Miami, dels på ett hipster-ställe kallat Wynwood Walls, fyllt av fascinerande street art, dels på mångbesjungna Miami Beach. På båda ställena kunde vi beskåda såväl det ena som det andra…

Denna dag hade vi avsatt för en tur ner till USA:s sydligaste punkt: Key West. Enligt gps:en skulle det ta cirka 3,5 timmar från södra utkanterna av Miami, där vi befinner oss. Det tog 7. Timmar alltså…

Den dubbelt så låååååånga körtiden berodde på en olycka nånstans långt framför oss. I kombination med enkelfilig väg och tätätätät trafik ger sådant ödesdigra konsekvenser; milslånga köer. Det fortsatte med upprepade congestions. Längre och längre sträckte sig vägen, långt uti fjärran doldes vårt mål.. Mangrove-ö efter mangrove-ö, bro efter bro, samhällen, sega trafikljus.

Men vi sinkades också av ett mysfint lunchuppehåll. En vanlig roadside sylta, inget speciellt. Men det blev ändå speciellt. Både barnen och vi gladde oss åt att komma ur bilen ett slag. Jakob menade att jag borde prova en Chimay Triple, nån sorts belgiskt görstarkt öl, vilket jag också gjorde. Kostade 13 dollar för ett moderat glas; lika med en av de dyraste öl jag någonsin inmundigat. Men det muntrade upp mig storligen för ett tag

Muntert började jag lägga märke till den ena och det andra; de illustra, smått nedgångna gästerna på baren, den något avmagrade (originellt nog) trevliga värdinnan / servitrisen och, inte minst, alla intressant skyltar som prydde väggarna. Att fota skyltar har alltid intresserat mig, och det ägnade jag mig nu åt med liv och lust.

Här kan ni se en del av resultatet:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

En höjdpunkt på Key West-resan, om ni frågar mig. Visst, vägen var spektakulär med alla broar omgivna av topaz-blågrönt vatten. Men spekulariteten förtogs i mångt och mycket av dess längd. Och den där sydligaste spetsen av landet är en turistfälla. Man måste stå i kö för att bar få en bild av sig själv vid den utmärkande stenen. Vi gav fan och stod inte i kö. (Däremot ordnade Bertil, 4 år, med små ikappspringningstävlingar på parkeringsplatsen. Vi fick förresten överta en parkeringsbiljett, à 40 dollar, av en dam som just skulle åka när vi just kom. En nyårspresent… fina grejer.

Nu är vi tillbaka på hotellet i Miami. Skulle besiktiga stan en smula, är det tänkt. Det enda jag vet om Miami är att jag minns att det gick en teveserie i svensk teve i urminnes tider som kallades Miami Vice. Men det har man väl ingen glädje av nu, kan jag tro…