Ja, jag tror han heter Sten-Åke. Riktigt säker är jag inte. Om någon av mina läsare direkt ser att han ser ut att ha ett annat namn, så låt mig få veta.
Han kom till mig via en seger i en golfkrockettävling. Han är ett vandringspris, vilket oroar mig mycket. Står inte ut med att behöva skiljas från honom redan om ett år, så jag ska försöka köpa loss honom. Är väldigt förtjust i Sten-Åke.
Sten-Åke har kommit in i mitt liv som en trofast vän. Han säger inte så mycket, men förnöjer mig med sina olika intagna poser; hans kroppsspråk är mycket uttrycksfullt.
När jag skulle skicka in ett sommarminne att ackompanjera min kommande sommarkrönika i Borås Tidning kom jag att tänka på ett annat sommarminne som jag skickade in förra gången jag skulle komma ut med en sommarkrönika i Borås Tidning. (Sådana långa, slingriga meningar skall man undvika att skriva.) Det kan ha att göra med att det är exakt samma sorts heta väder idag som den gången:
Ett fint sommarminne är när jag och några kompisar for till Öland för att kolla fågel i början på juni, i slutet på 60-talet. Vi färdades i en vackert gul Volvo Amazon. Vi blev försenade och det var mitt i natten när vi rullade iland från färjan (bron kom senare). Vi orkade inte köra några längre sträckor på ön nu, utan tog bara av till höger ner mot Beijershamn, några kilometer bort. Vi iddes heller inte sätta upp vårt tält, utan blåste helt sonika upp våra luftmadrasser och lade oss att vila under bar, stjärnklar himmel. Vädret var i det närmaste tropiskt ljummet. Så mycket sömn blev det inte, för ett otal näktergalar gol som galningar (sjöng alltså). Detta kan inte vara Sverige, minns jag att jag tänkte. Det liknar mer en försmak av paradiset…
Och glöm för all del inte att de för det första skall plockas under tystnad. För det andra gäller det sedan att klättra över sju gärdesgårdar, innan man lägger dem under kudden till natten. (F.ö. för sent redan, skall ju ske på den egentliga midsommarnatten. Får vackert vänta till nästa år.)
Vid en pliktskyldigastig, svettig liten promenad i Borås fula omgivningar beskådades oförmodat ett och annat (inte minst det senare) av intresse (högerklicka och välj “Öppna bild i ny flik” vid behov).
Ett par gröneligröngröna midsommarvippor motljusade sig i dunklet:
En midsommarskalis förlustade sig i vädden:
Och hupp i hilvete! Fick bevittna något mycket sällsynt. En slända av trolltyp tog sig upp ur gölen (på vars botten hon säkerligen tillbringat vintern) (se längst åt höger bildkant), för att därefter genast flyga bort när hon såg hur eländigt det var med allting.
Men de åttabenta midsommarspindlarna spunno oförtrutet vidare på sina nät. Dock höllo de sig försiktigtvis undan för tvåbeningens blickar.
Kurre ekorre, han med den långa ludna svansen, iakttog allt från upphöjd skådeplats. “Vad i helvete har du här att göra, din urbota tvåbening!” tycktes han muttra där han överlägset kikade ned på den gamle anakronisten från sin planterade risgran.
En avundfluga (grön av avund) behagade överglänsa det mesta i cirka två sekunder. En spetslångrövad stekel slog ned på ett blad. “Saliga äro de spetslångrövade, ty de kunna skita prick i trånga utrymmen”, som de så förnumstigt omskrives på mors gamla bibelblad.
Den åldriga skogssnuvan bidade lugnt sin tid i daglegan, i väntan på nattens orgiastiska blogsugarexcesser.
Trötta av skådespelet gingo vi hemåt, mamma and och jag. Ungtelningarna fingo snällt följa med (obs., bonusbarn, fadern okänd).
Det slog mig plötsligt att ni säkert ger fullständigt fan i om Soggy Bees spelar progglåtar eller inte. Eller hur? Och ja, vad spelar det strängt taget för roll? I vilket fall som helst är svaret nej, vi är inget proggband och vi låter knappast som ett sådant heller. De flesta av våra texter är på engelska, på proggens tid var språket svenska. Och framför allt: det finns sällan någon tydlig politisk laddning i våra texter – än så länge, är bäst att tillägga. Det är mest existentiellt, kärlek och liknande.
Enligt vissa uppgifter (obekräftade) skulle J.T. & The Soggy Bees låta som ett proggband. I som läsen dessa rader, många av er, misstänker jag, var med när det begav sig, då på 70-talet, och vet vad s.k. proggmusik var för något. Nu är frågan: låter de beramade Sunkbina som ett modernt (hm, nåja…) proggband?
Diskussionen härrör sig från vår spelning på Högskolan i Borås i torsdags förra veckan. Därför återges nedan låtlistan för detta succéartade gig. Tänker mig att flera av Er har hört någon eller några av dessa låtar tidigare (live eller på Spotify), och därmed har förutsättningar att bedöma deras eventuella progg-potential (flera av låttexterna finns här). Jag lovar att återkomma med mina egna åsikter i frågan, men först vill jag fråga Er, kära läsare: Evad sägen I om detta spörsmål?
Låtlista för spelningen på Högskolan:
Albatross Catch Your Dreams Putin Shootin’ Blues Fearless Cry Once More Fire Mercy Tidigt på morgonen
Roamade runt på min dator och stötte på följande lilla dikt:
Jag har en diktbok som är din Den väntar på dig i mitt krypin Nu tänkte jag bara fråga dig Ska jag behålla den eller ej?
Jag har en bok som jag har gömt Det är din bok som du har glömt Och var jag bor känner du nog till Kom hit och leta ifall du vill
Kom hit och leta en vacker dag För du är vacker och jag är svag Jo, jag är svag för din blick är blå Kom hit och hämta din bok ändå
Och jag började fundera. Förr i tiden var det ju etsningar (alternativt frimärkssamling) man lockade med när man hade lockande (ev skumma…) avsikter. Vad kör man med idag? undrar jag. Duger det verkligen med en “diktbok” för att uppnå syftet? Låter det inte bara lite nördigt dumt, så där?
För övrigt är det lilla poemet ovan en travesti på en inte särskilt känd visa. Är det nån som minns vad den hette? Ledtråd: lockvaran (åteln, typ) var där ett armband, om jag inte missminner mig. Och vem hade gjort låten och framförde den, en gång när det begav sig?
