Varför gör vi ingenting!? Varför tillåter vi utsläppen av växthusgaser forsätta öka, och därmed också jordens medeltemperatur att stiga och förvärra klimatkrisen? Trots att vi vet vad vi borde göra för att bromsa, och så småningom stoppa detta hot mot vår civilisation som vi känner den?
Svaret på dessa frågor är egentligen fullt begripligt: Vi är notoriskt kortsiktiga och tänker att det tar tid innan det blir riktigt illa. Det drabbar kanske inte oss, i vår del av världen. Det är jobbigt att ändra våra vanor. Den materiella standard vi har vant oss vid vill vi inte avstå ifrån. Det kostar för mycket. Vi förtränger problemet. Kanske är det förresten inte ens riktigt säkert att det blir så där illa. Vetenskapsmännen vet kanske inte riktigt. Det är väl inte bara jag som ska göra nåt. Politikerna får väl bestämma och säga hur det ska vara. Ochsåvidareochsåvidareochsåvidare…
Men det som faktiskt förbryllar och fascinerar mig är hur vi kan jämställa nyheter om vår civilisations undergång med frågan om inte pensionärerna borde få sänkt skatt med 50 spänn i månaden, eller Trumps tullar, eller hur man bäst sköter trädgården eller om vad fan som helst! I samma käcka ton! Eller helt lugnt, som om det inte vore nån fara, som om allt vore under kontroll…
Allra värst är det i kommersiella kanaler där t.ex. nyheter om att Himalayas glaciärer smälter (vilket kommer att drabba miljarder människor som är beroende av deras smältvatten varje år för att kunna bedriva jordbruk) direkt kan följas av nån imbecill reklam för nåt tvättmedel eller vad som helst. Men även i Rapport och Aktuellt går man lekande lätt, i samma ton, från katastrofala dödsbringande miljönyheter till vad som timats vid socialdemokraternas partikongress eller till hur vädret kan tänkas bli i morgon.
Det normala borde väl vara att ha klimatångest, eller åtminstone vara djupt deprimerad över vetskapen att ens barn och barnbarn med stor sannolikhet kommer att få det jäkligt jobbigt med mat och vatten, hetta att stå ut med, luft att andas.
Det var en lite bit av radioprogrammet Godmorgon världen som fick mig att tänka i de här banorna. Det illustrerar exakt vad jag skriver om här. Tog mig för att spela in det faktiskt. Reporter Magdalena Martinsson är lika käck och glad som hållbarhetsentusiast och trädgårdsodlare Åsa Axelsson. Forskare Annika Nordlund och miljöexpert Anders Wijkman (som jag har stor respekt för) är lugna och fina som filbunkar, samtidigt som de konstaterar att det mesta (om inte allt) går åt skogen. Lyssna bara:
