Månelig

Varenda en känner väl första versen på den gamla tyska slagdängan “Guter Mond Du gehst so stille”. Ja, bort genom Abendswolknerna å så vidare… Jag kan andrastämman till den låten, förresten, vilket gjorde mig mäkta stolt och nöjd en gång i förra seklet. Men ikväll snubblade jag över tredje versen i samma låt. Och si, den sorgsna sanningen månelyste mig rakt i ögonen. Går så här:

Guter Mond, dir will ich’s sagen, was mein banges Herze kränkt
Und an wen mit bittern Klagen die betrübte Seele denkt
Guter Mond, du sollst es wissen, weil du so verschwiegen bist
Warum meine Tränen fließen und mein Herz so traurig ist

Är ni bra på tyska, kära läsare? Inte? Nåja, för den som så gitter klicka, här en länk till en purfärsk svensk översättning, von meiner Wenigkeit erstellt…

Ny låt?

Ligger å lurpassar på en ny låt… Refrängen skulle kunna bli nåt sånt här:

Fröken!
Kan jag få en Livet till, tack!
Ridå?
Ja, Döden ingår väl, eller?
Tack.
Det är bra s
å.

Existentiella vibbar… skulle kunna bli nåt. Ingen vet var gäddan har sin gång, dock. Låt oss icke ropa HEJ (!) förrän smöret är sålt och björnen skjuten.

Grodorna går igång?!

Nja, inte riktigt än kanske. Dom rör på sig i alla fall, det kunde jag se idag i “Filips damm” vid en tidig morgonpromenad. Hördes inga qwaak dock. Men kanten på dammen, vänd mot solen, överkryllade med grodägg! Kallas också grodrom, har jag just lärt mig. Titta bara:

Och enstaka upphovsmakare (grodmän/-kvinnor) till äggrommen siktades även:

Lärde mig just det här på nätet:

Grodägg kallas också för grodrom. Grodägg är små svarta prickar med ett mjukt skal som liknar gelé. Honan lägger sina ägg i pölar och vattendrag där fisk inte får tag på dem. En groda lägger omkring 1000–3000 grodägg men bara omkring 5 av dem utvecklas till vuxna grodor.

Hade bara vidvinkeln med mig, mindre lustigt nog, så det blev inga vidare närbilder på “di räliga greöudorna”. Men väl andra typer av bilder. De här mystiska (helt orealistiska – det såg inte alls ut så) motljusbilderna av Filips damm gillas av den mörka sidan hos mig:

Påskön

Eftersom vi befinner oss mitt i påsken intresserar jag mig för allt som har med påsk att göra. Idag kom jag att tänka på Påskön, Easter Island. Den heter så därför att den holländske upptäcktsresanden Jacob Roggeveen och hans besättning “upptäckte” ön på påskdagen 5 april 1722. Då hade den emellertid varit bebodd i flera hundra år, troligen av en blandning av polynesier från västra Stilla havet och människor från Sydamerika. Det är en av jordens mest ensliga platser. Närmaste bebodda ö ligger 200 mil bort.

Jag besökte Rapa Nui, som invånarna föredrar att kalla ön, 2019, och fascinerades naturligtvis av de unika, jättelika stenstoderna, moai. Det finns drygt 1.000 sådana på ön.

Stenstatyerna är huggna i ett stycke (troligen på 1200-talet) och väger tiotals ton. Det är en gåta hur de har transporterats från stenbrottet där de huggits ut ur klippan och satts på plats på olika ställen på ön (kan det ha gått till så här?). Och om möjligt än märkligare: Hur har de krukliknande mössorna (pukao), som cirka 10 procent av jättarna bär, kommit på plats (14/1500-talet)?

En teori är att man använt sig av s.k. parbuckling:

För egen del grubblar jag mest över den eventuella kopplingen mellan dessa pukao och de snarlika huvudprydnader som av outgrundlig anledning blev omåttligt populära vid folkskolan i Broaryd på tidigt 1960-tal. 9 av 13 gossar i min klass 5 förslavades av modet och bar dylika upponervänt blomkrukeliknande huvudbonader! Blott Ruben, Torkel, Lars-Erik och Ers Undertecknad riskerade mobbning genom att modigt och självständigt bära andra typer av mössor:

Ytterligare påskblomster

Nån gång i slutet på 50-talet eller början av 60-talet gav jag min mor en “påsklilja” (?) i julklapp. Den såg ut så här:

Varje år gick besåg vi julskyltningen i det lilla småländska samhälle where I was born and raised (Broaryd, ca 200 inv). Det var tradition. Förvånansvärt många affärer i byn på den tiden faktiskt. Traditionen bjöd också, enligt min jobbiga åsikt i en viss ålder, att mina föräldrar skulle önska sig något som kunde ses i skyltfönstren i julklapp. Ett år fick jag alltså syn på den här “skulpturen” i Bards kemikalieaffär, och jag blev förtjust. “Titta på den där mamma, är den inte snygg!”, gapade jag och pekade. “Visst vill du ha den i julklapp, eller hur?” “Ja, jo”, svarade den snälla modern förstås.

Och så blev det. Här har morsan just fått upp den ur det ambitiöst träullade paketet, och utbrustit: “Just precis vad jag alltid önskat!”…

Min goda moder gick bort redan 1988, och sen dess förvarar jag den vackra Påskliljan i mitt hem. I rätt ljus kan den se riktigt vacker ut:

Glad Påsk!

Ja, det vill säga, från och med påskafton. På långfredan är det ju inget glattskoj precis. Då ska man hålla sig lugn och absolut INTE skjuta några påsksmällar. Det gjorde vi faktiskt inte där jag kommer ifrån (SV Småland). Sen på påskafton sköt vi massvis, allra helst i den sadistiske rektorns trädgård. Vi valde då med förkärlek sådana smällare som spred så mycket papper omkring sig som möjligt vid detonationen, t.ex. kinapuff (tigerskott och pumaskott var ju annars att föredra, small mycket bättre; ingen jäkla puff, utan en rejäl knall). Den fete rektorn kom då i regel ut och skrek efter oss, och jagade oss. Det var det allra kuligaste. Han var så fet och långsam att han inte hade någon som helst chans att fånga oss.

Det där med att inte skjuta på långfredag förklaras delvis av att jag faktiskt var religiös på den tiden. Trodde på gud så det bara knakade om’et. Men kanske hade vi inte skjutit våra smällare även om vi varit hedningar eller icke-troende, kan jag tänka. Fanns nån slags allmän vördnad för gamla traditioner på den tiden. Nuförtiden tycker jag hjärtligt illa om såväl gud som hans institutionaliserade kyrkor. Så hade jag haft några smällare eller raketer idag är det inte omöjligt att jag avlossat dem på den långa fredagen som nån sorts demonstrativ protest. Möjligtvis.

Men var inte oroliga. Skulle aldrig falla mig in att slösa pengar på några som helst pyrotekniska produkter idag. Jag är totalt passiviserad och fredlig och luktar mest på blommorna, som tjuren Ferdinand. Här är några påskblomster jag nosat på:

Nonsensförklaring

Jo, de de bägge dikterna i förra inlägget härrör från min nya favorit: Isabella Nilsson, och hennes bok Vårt behov av vers. En nonsenspoetik för nervösa (2020). Det är det enda jag läst av henne, än så länge. Men jag har faktiskt beställt hennes senaste från Adlibris: En bok för ingen. Väntar med spänning på den.

I Vårt behov av vers citerar Isabella N nio dikter av den engelske författaren Mervyn Peake, åtföljda av hennes egna fria översättningar av respektive dikt, plus en liten miniessä med utgångspunkt från var och en av dikterna. Nonsenspoeter som Mervyn Peake, Edward Lear och Lewis Carroll (Alice i underlandet) kallar hon “den litterära pessimismens små solstrålar”. De (liksom hon själv) har varit djupt nere i meningslöshetens djupa valv, och blott funnit intighet. Ingen mening att försöka återge slikt i litteraturen. Nej, som motgift skapar de och njuter av nonsenspoesi; rytm och rim och luriga klurigheter.

(Frågan är ju då om det är berättigat att kalla sådan poesi för nonsens…? Meningslös är den inte, i alla fall. Den fungerar ju som terapi mot de intiga avgrundsdjupen…)

Ni ska få en liten (alldeles underbar, om ni frågar mig) liten exempelstrof till:

I cannot be didactic
or lucid, but I can
be quite obscure and practic-
ally marzipan.

Och i Isabella Nilssons version:

Min sång är inte praktisk,
Didaktisk eller sann,
Men dunkelt kontrafaktisk
och mandelmassvis grann.

Bra va!?