Hångla tycker jag är ett fult ord (även om aktiviteten i sig är angenäm). Jag föredrar att använda termen vänslas, för att beteckna diverse smekningar på nära håll mellan två älskande, samt, inte minst, detta att två läppar närmar sig och därtill berör varandra, eventuellt i kombination med gemensam tungaktivitet, dvs. att kyssas.
Nu visar det sig, att detta icke så lätt låter sig göras, om man begåvats med en extremgrov, papegojliknande näbb, visserligen synnerligen estetiskt tilltalande (om man gillar starka färger åtminstone), men ack så illa lämpad att kyssas med. Pussas går väl an, men att tungkyssas är inte lätt.
Detta predikament uppleva allt som oftast våra kära lunnefåglar, enkannerligen då två dylika kärat ner sig och får lust att vänslas med varandra.
Så här ser näbben ut:
Vad kyssandet anbelangar, är det svårt att komma längre än till en försynt liten puss, med dessa fysiska förutsättningar:
Över dessa grannlaga problem grubblar sedan århundraden lunnarna. Skulle inte förvåna, om det är just för- och nackdelarna med den måttlösa näbbskapnad de begåvats med, varöver denna djupsinniga papegojdykare står och grunnar:
Och vad ska förresten den där bjärt orangea vårtan vid näbbroten vara bra för? Något vidare syfte än att dekorativt gå ton i ton med benfärgen?
Liked this post? Follow this blog to get more.