Skogen, granen och jag 1

Det lyster oss (pluralis majestatis) nu att börja en ny serie här på bloggen, med samma titel som titeln på det här inlägget: Skogen, granen och jag, således. Det blir i förstone mest den gamla goda, sticksiga barrskogen som behandlas. Låt oss då konstatera att det förmodligen aldrig funnits så lite (barr)skog i Sverige som nu. Däremot finns det en sjuhelsickes massa virkesåkrar med tallösa granuschlingar i raka, täta led (när nu inte kalhygge råder vill säga). Det här är t.ex. ingen skog…

… utan en virkesåker, en plantage, en delmängd av den människopräglade kultur som numera fullständigt dominerar vår planet. Vi lever i antropocen, människans epok. Kulturen, allt människo-odlat, är visserligen en del av naturen, eftersom homo sapiens är en djurart. Men som de artegoister (humanister) vi naturligt är, tycker vi det är viktigt att skilja på kultur och natur.

Låt oss till en början fundera lite över det trädslag som utgör den absoluta älgparten (äsch, lejonparten menar jag förstås…) av dagens svenska virkesåkrar, nämligen granen. Till granen har jag ett kluvet förhållande, hatkärlek kanske vi kan kalla det. Jag har under senare tid gått omkring och trott att jag tycker väldigt illa om dessa barriga skepnader. Men så slog det mig plötsligt: Det är ju granplantagernas gran jag ogillar! Och det är fanimej orättvist! För granen kan ju inte hjälpa att den har blivit offer för den grundläggande princip som framför allt styr våra antropoceniska verksamheter här på jorden i nuläget: Exponentiell tillväxt och vinst i allt snabbare tempo, nämligen. För detta får allt annat vika.

Och jag tycker nog, vid närmare eftertanke, att Alf Henrikson också överdriver en smula när han jämställer granen med kristendomen i versen De kommo från syd och nord:

Granen och kristendomen
Kom till Småland på samma gång.
Då minskade smultronblommen,
Då fjärmade lärkan sin sång.
Skogen blev mörk som fanen,
Världen blev syndig att se.
Kristendomen och granen
Gjorde gemensam entré.

Visst, för många granar alltför tätt… brrr…. Men när den får växa fritt är den grön och grann – också på vintern när så mycken annan växtlighet tappar sina färger. Den värmer och skyddar för vinden. Och vad vore julen utan julgran!

Suset i en granskog är vemodigt, det är sant. Men det lyssnar jag gärna på. Det passar fint ihop med de där 20 ödesfrågorna jag listade i ett tidigare inlägg. Granris är kärvt, inget fjäsk. Tuggmotstånd.

Har du orkat läsa ända hit, så får du som belöning lyssna på Cornelis Vreeswijks Fredrik Åkares morgonpsalm; här med Nina Ramsby och Martin Hederos:

Strö granris på min bädd
Och låt mig födas naken
Min mor var inte vaken
Och jag var inte rädd
Längst ner i de bittra schakten
Bor de som fruktar makten
Om kölden blir för sträng
Lägg granris i min säng
Lägg granris i min säng

Strö ris på min pulpet
Och ta en klunk av bläcket
Kom till mig under täcket
Dela min ensamhet
Nu är vi lika gamla
Kom, låt visiret ramla
Kom, tänd ett litet bloss
Strö granris över oss
Strö granris över oss

Strö granris vid min port
Häng nyckelen på kroken
Vem bad dig låna boken?
Lämna tillbaks den, fort
Du fredens återställare
Med klang och ryska smällare
Du snö som föll i fjol
Lägg granris på min stol
Lägg granris på min stol

Lägg granris vid min grav
Låt inga präster höras
Gör vad som måste göras
Marskalkar, bryt min slav
Så faller det till sist dock
Tre skovlar på mitt kistlock
Nu får jag ge mig av
Lägg granris vid min grav
Lägg granris vid min grav

Liked this post? Follow this blog to get more. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *