Jo, lunnefågel heter papageitaucher på tyska. Och man kan ju förstå varför, med den näbben. Precis där vi steg i land på Mingulay (ja, för det finns ingen hamn eller pir; vi fick klättra i land från en gummibåt) fanns en talrik koloni lunnefåglar. De är beroende av kaninerna på ön, för lunnarna använder kaninhålen som bostäder. De kör väl helt fräckt bort kaninerna.
Eftersom jag är en gammal van papegojdykarskådare och har många fina bilder på dessa fantastiska penguin look-alikes (alksläktet är norra halvklotets pingviner: sillgrissla, tobisgrissla, tordmule, lunnefågel m.fl.) förut, så gick jag den här gången in mest för att försöka ta flygbilder, vilket alltid är en utmaning. Och lunnarna är blixtsnabba i flykten, precis som när de simmar. Gå är de däremot inte så bra på, benen sitter för långt bak för det.
Innan vi landade vi lunnefåglarna styrdes vår båt långsamt förbi de hundrameterhöga klippbranterna på öns västsida, där stormfåglarna, sillgrisslorna, tordmularna, toppskarvarna och de tretåiga måsarna häckar. Det var alldeles fantastiskt. Men det gungade våldsamt hela tiden; båten var inte still en sekund. Detta omöjliggjorde i princip all vettig fotografering. I min nöd tog jag till att filma lite med mobilen. Det blev inte bra det heller. Men kanske kan någon av filmerna duga till att bloggläggas så småningom, vi får se.
Liked this post? Follow this blog to get more.