Befinner mig i detta ögonblick ombord på färjan Isle of Lewis, på väg från Castlebay, Barra, till Oban på det skotska “fastlandet” (även om hela Storbritannien förstås är en ö, och även om alla Jordens landmassor tillsammans är en ö i den mycket större oceanen; land 30%, hav 70%). Solen lyser, vinden är måttlig. Yttre Hebriderna har näst intill sjunkit under horisonten i väster. Inre Hebriderna knappt ännu synliga i öster.
Båten skulle gått klockan sex i morse, men avgångstiden ändrades plötsligt till 07.45 igår, av för mig outgrundlig anledning. Svor när jag fick reda på det; nästan ingenting går riktigt som planerat på den här resan, vad gäller flygplan, båtar och tåg. En får va flexibel, som han sa… (vem sa det?). Jag är ju en ganska van resenär i och för sig, men man tappar lätt stinget som ensamresenär om man inte övar på ett tag (inte övat sen 2019 egentligen; Falklandsöarna, Patagonien och Påskön då).
Som tur är, ska det finnas ett senare tåg att ta från Oban till Glasgow än det ursprungligen bokade.
I Oban finns ett bra matställe vid hamnen, det vet jag sen resan på andra hållet. Ser fram mot en god lunch där.
En sak till, apropå den våg av reaktionärt tänkande som gör sig bred lite överallt, även i västvärlden, ett tänkande som bygger på att det mesta är åt h-e nu. Vi måste riva upp det mesta av vad som utmärker den moderna världen, och ta oss tillbaka till ett tänkt (inbillat) idealtillstånd som rådde förr i världen, innan alla dessa ondskefullheter drabbade oss (gudlöshet, demokrati, homosexualitet, kvinnlig frigörelse, materialism, kriminalitet, invandrare osv. osv.).
Ett passande citat härtill, hämtat från den amerikanske poeten Randall Jarell (1914-65) (som får mig att skrocka förtjust):
De som lever i en guldålder ägnar ofta sin tid åt att klaga på hur gult allting är.
Liked this post? Follow this blog to get more.