Om religion tycker jag inte. Särskilt inte när den vältrar sig i fanatism och intolerans. Och det gör den inte sällan. Fröet till dylikt finns där, i de flesta religioner som bygger på den grundläggande tankefiguren: Vi vet vad som är rätt och heligt och vi känner den enda sanna guden (gudarna). Alla andra människor, de otrogna, är vilseledda och har fel om allt. De borde ansluta sig till vår lära, annars är de dömda att brinna i helvetet när de dör.
Detta gäller judendomen, kristendomen och islam inte minst.
Den lilla lokalreligionen judendomen ser judarna (knappt 15 av 8.000.000.000 miljoner i världen) som guds utvalda folk. Alla andra folk kan dra åt h-e, eller är åtminstone jämförelsevis förtappade.
Kristendomen har (bland många andra vansinnigheter) en lång imperialistisk tradition av att försöka pracka på andra kulturer den enda rätta läran. Det brukar kallas mission.
Islam är kanske värst av alla. Den verkar oförenlig med demokrati, det finns inte ett enda land med fungerande demokrati, där islam är huvudreligion. I stället finns ideal som sharialagar och jihad, heligt krig. Det finns en tydlig koppling mellan islam och terrordåd av diverse slag, även om den absolut övervägande majoriteten av muslimer naturligtvis helt tar avstånd från slikt.
Alla tre, judendomen, kristendomen och islam är fyllda av fördomar och fördömanden av den ”syndiga kroppen”; den s.k. själen är allt. Alla tre är gravt kvinnoförtryckande.
Nej, gud har inte skapat människorna till en avbild av sig själv, det är vi som konstruerat religionerna och skapat gud(ar) som är som vi – och det är sannerligen inte bara på gott utan minst lika mycket på ont.
Jag skulle kunna säga mycket mycket mer om allt elände som följer med religionerna, men stoppar här. Jag har ju sagt en del redan – och det kan jag göra utan fruktan, eftersom jag lever i ett demokratiskt, icke religionsdominerat land, Sverige. Ett land som har yttrandefrihet, där var och en är fri att uttrycka sina åsikter.
Jag har rätt att kritisera religionerna. Men jag har ingen rätt att fördöma och trakassera religiösa människor. Det skulle lätt kunna betecknas som hets mot folkgrupp, vilket vi har lagar mot.
Och härav följer på intet sätt att jag skulle ha rätt att exempelvis bränna koraner! Yttrandefrihet innebär att man har rätt att yttra sig kritiskt om vad det vara månde; man har rätt att offentligt i ord framföra vilken åsikt som helst (som inte kan likställas med hets mot folkgrupp). Men hur man kan koppla koranbränning till yttrandefrihet, det övergår mitt förstånd. Det är inte ett yttrande, utan en handling med det enda syftet att förlöjliga och visa förakt för en viss folkgrupp, troende muslimer nämligen.
Alla böcker är ju strängt taget yttranden om olika ting, så även koranen. Skall då inte alla dessa yttranden, alla böcker, skyddas av yttrandefriheten, och inte brännas i yttrandefrihetens namn?!
Innebär yttrandefrihet kanske också att man rätt att bränna allt möjligt annat – bilar till exempel?
Nej, att bränna koraner offentligt är lika med hets mot folkgrupp, och har ingenting med yttrandefrihet att göra. Detta sagt med utgångspunkt från min ovan redovisade inställning till religioner, islam inte minst, vilket borde göra min åsikt än mer trovärdig.
Vi ska inte bränna toran, talmud eller bibeln heller. Vi ska inte bränna några böcker över huvud taget offentligt. Historiens bokbål förskräcker…
Liked this post? Follow this blog to get more.