Plötsligt öppnar sig jorden. Den flacka högplatån med sina låga träd och krypande buskar öppnar sig – totalt utan förvarning – och försvinner ner i djupet, djupet, djupet…
Kontrasten och chocken blandas med den överväldigande känslan av rymd, av flygkänsla. Långt, långt därnere, 1500 meter under fotsulorna, slingrar sig Coloradofloden som ett grönt band, vitbrämat av forsar. Gula, ockra, rosa, röda avtecknar sig jord och berg i sina blottlagda geologiska skikt; resultatet av miljoner års tålmodigt eroderande vattenarbete, ett tålamod ofattbart för människan. Rymd och ljus, molnskuggor, drivande regnbyar i fjärran.
En kalkongam seglar förbi på stelt v-formade vingar i den svischande vinden. Det röda huvudet lyser och kontrasterar mot den svartglänsande fjäderdräkten.
Grand Canyon, jag glömmer Dig aldrig.
Liked this post? Follow this blog to get more.