Därför kan klimatkrisen inte lösas med gott humör och optimism

Saxar en artikel av journalisten Jonathan Jeppsspn, ur DN 2021-01-04:

Bakom varje liten ljuspunkt som man kan se i klimatfrågan finns också en större och mer hotfull skugga. Först när koldioxidhalten i atmosfären börjar sjunka kan vi känna ett första spirande hopp, skriver journalisten och författaren Jonathan Jeppsson. 

Vintern kom och försvann på bara två dagar. Kattspåren i snön smälte bort och december sveptes åter in i den för årstiden varma, mörka yllefilt som präglat månaden så långt. Just det, förra årets december var likadan.

Vi måste lära oss hantera mörkret. Vi kan inte frammana ljuset genom att hoppas. Mänskligheten har stöpt om planeten. Människans fingeravtryck finns överallt – vi lever i det sjätte massutdöendet. Insektspopulationer försvinner i en svindlande hastighet. Människor flyttar nu mer jord och grus på planeten än alla floder och stormar tillsammans. Om 200 år kan kon vara det största landlevande djuret. Om bara 30 år finns det mer plast än fisk i haven. 

Osökt letar sig tanken till den 26 strofen i Harry Martinsons ”Aniara”, när Miman precis förmedlat bilden av att jorden – Doris – slutligen gått under till Aniaras passagerare: ”Det finnes skydd mot nästan allt som är/mot eld och skador genom storm och köld/ja, räkna upp vad slag som tänkas kan./Men det finns inget skydd mot människan.”

Vad behöver vi då om inte några glada budskap?

Biologen Stefan Edman skriver i sin debattartikel ”Åtta ljuspunkter som visar att allt inte går åt helvete” (DN 21/12) att medierapporteringen om klimathotet är alltför apokalyptisk. Det är inte bra, anser Edman, det kan leda till ”pessimism och apati”. 

Så kan det mycket väl vara. Men saken är den att det inte är journalistikens uppgift att hålla människor på vare sig gott humör eller i ett stadium där de är som mest handlingskraftiga. 

Journalisten ska skildra verkligheten som den är, oavsett om det får folk att tappa tron eller manar till handling. Det brukar kallas för konsekvensneutralitet och är en av grundbultarna inom publicistiken.

Tyvärr – och det är allvarligt – har klimatjournalistiken alltför länge omgärdats av förbehåll, uppsatta av journalisterna själva, som gjort att frågan inte skildrats på ett rättvist sätt. Medierna har väjt undan av rädsla för vara för nattsvarta för sin publik, enligt samma resonemang som Stefan Edman för fram.

Men det har tyvärr också fört med sig att ett annat grundfundament inom journalistiken blivit gravt eftersatt – nämligen ansvarsutkrävandet. Vården, skolan, integrationen, kriminaliteten; inom alla andra viktiga frågor utkrävs ansvar av våra politiker. Men det är ett perspektiv som alltför ofta har saknats inom klimatområdet.

Klimatjournalistiken står fortfarande och stampar på ruta ett och Edmans artikel är ett bra exempel på varför det har blivit så. Vi får ju under inga omständigheter tappa hoppet. Som Peter Englund frågar sig i en tankfull essä om klimatet (DN 27/12): ”Vad driver oss mest och bäst: Hot eller hopp? (…) Hoppet helar. Hoppet bygger. Hoppet öppnar och lyfter.”

Det positiva tänkandet genomsyrar vår kultur, det är sant: Men frågan är om hoppet kan stå för sig självt utan att bygga på något, som en växt utan rotsystem? Och är det inte i själva verket hoppet som hindrar oss från att agera rationellt? Den tyske filosofen Arhur Schopenhauer var inne på de tankarna. Han kallade hoppet för ”hjärtats dårskap”. Hoppet är farligt för vårt intellekt, eftersom det får oss att tro att det vi hoppas på är fullt möjligt, även om chansen är minimal. Detta, menade Schopenhauer, gör att vi stänger ute det som är sant och relevant, vilket i sin tur hindrar oss från att göra det som är nödvändigt.

Och tittar man närmare på Stefan Edmans ljuspunkter – som råkar vara lika många till antalet som stegen i min klimatbok ”Åtta steg mot avgrunden” – så blir de orden extra aktuella. Det är möjligtvis inget fel på de exempel som han lyfter fram, men varje liten flämtande ljuspunkt skuggas snabbt av något större, massivare och hotfullare. Några exempel:

• Det är sant som Edman skriver, att ”pandemin visar vad världen kan”. Men det är samtidigt en iskall påminnelse om vilket oerhört åtagande som väntar oss. Den minskning på cirka 7 procent i koldioxidutsläpp som pandemin förde med sig, är något vi nu måste återupprepa nästa år. Och nästa. Och nästa igen, tills vi är nere på nollutsläpp. För oss i västvärlden kanske procentsatsen är den dubbla, om vi samtidigt ska låta de växande ekonomierna blomstra. En färsk rapport menar att utsläppen måste ner 12–15 procent per år om Sverige ska klara sina åtaganden i Parisavtalet. Är vi redo för att skära ned ytterligare nästa år? Det låter inte så i den allmänna debatten.

• Det är sant att världen, genom att satsa en ”överkomlig” summa om lite drygt tusen miljarder dollar årligen, kan bryta sig ur fossilenergins strypgrepp. Men i verkligheten visar det sig att världen inte verkar ta chansen – G20-länderna har satsat 230 miljarder dollar i återhämtningsstöd för fossilindustrin, samtidigt som motsvarande siffra för grön energi är 150 miljarder dollar.

• Det är riktigt att många länder nu sätter upp ambitiösa klimatmål, exempelvis Kina, som lovat vara klimatneutrala 2060. Detta skulle dock bara minska uppvärmningen med 0,2–0,3 grader till år 2100. Även om detta sker, och 200 andra länder håller sina ambitioner enligt Parisavtalet, landar temperaturen ändå på minst 2,5 grader, långt ifrån de 1,5 grader som satts som mål. Och detta är ett medelvärde – över exempelvis Arktis kommer temperaturen vara betydligt högre. 

• Det är sant att en del av fossila bränslen nu blir allt mindre lönsamma. Kolanvändningen kommer att nå sin topp i Indien 2030 och i Kina redan 2027. Den globala efterfrågan på olja kommer att kulminera 2035 och sedan falla 0,7 procent per år till 2050, då den är tillbaka på 2018 års nivåer. Trenden är svagt positiv, men går den tillräckligt snabbt? Svaret blir nog dessvärre nej. 

• Det finns en poäng i att hävda att ny teknik är motorn i förändringen. Samtidigt binder den nya tekniken oss vid en mer industrialiserad värld. 2018 års ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, William Nordhaus, menar att vi för länge sedan har passerat möjligheten att med ny teknik kunna klara de uppsatta målen på 1,5 respektive 2 grader. ”Det är inte möjligt. Vi är redan bortom det. Det är teknologiskt omöjligt. Även om vi skulle klara av noll utsläpp 2050 är det enligt min modellering mindre än 50 procents chans att vi når tvågradersmålet och… säg 90 procent säkert att vi inte kan begränsa det till 1,5 graders uppvärmning”, säger han i en SVT-intervju. 

• Det är riktigt att världens skogsareal är 7 procent större i dag än 1985. Men Edman glömmer att tala om att här ingår även en stor mängd skövlad regnskog som ersatts med palmoljeträd, biologisk mångfald som fått ge vika för monokulturer. Likaså är klimatförändringen i sig drivande bakom skogens framfart norrut – plötsligt kan träd växa i områden som tidigare var för kalla.

Men framför allt ändrar inte Edmans ljuspunkter det faktum att vi redan lever i klimatförändringens tidevarv. Att Grönland förlorar is sju gånger snabbare nu än 1990. Att Arktis beräknas få uppleva sin första isfria sommar före 2050, vilket i sig kan föra med sig en extra uppvärmning på 0,19 grader vid seklets mitt. Att även om vi når tvågradersmålet, så kommer Antarktis smälta på ett sätt som höjer havsnivån med 2,5 meter, med förlusten av de flesta av världens kust­städer som följd.

Inte heller förändrar punkterna att även i ett bästa scenario, om vi mot förmodan lyckas hålla uppvärmningen på 1,5 grader, så kommer en tredjedel av Himalayas glaciärer att smälta bort. De ruckar inte på det faktum att för att nå Parisavtalets mål så måste vi hitta ett sätt att senast 2050 suga ut mellan två och tio miljarder ton koldioxid ur atmosfären – årligen. 10 miljarder ton, det är ungefär lika mycket som världshaven absorberar tillsammans. 

Det är som att en helt ny biosfär ska byggas, bredvid den vi har i dag. Och det är ingen bonus som läggs ovanpå våra övriga ansträngningar, det är en nödvändighet för att våra klimatmål ska bli verklighet. En ny industri måste till varje pris växa fram, dessvärre byggd på de produktionsmedel som en gång skapade problemet. Som fysikern och författaren Helena Granström resonerar i sin bok ”Det som en gång var”: ”Övertygelsen att teknologiska framsteg snart kommer att omforma skadliga beteenden till oskadliga är vad som tillåter skadan att växa sig större.” Mot bakgrund av detta framstår de åtta ljuspunkterna mer som syrgasmasker som faller ut i kabinen på ett flygplan på väg att krascha. 

Det är naturligtvis inget fel på åtgärderna, men det är alldeles för lite för att komma så sent. Det vi måste göra är att styra flygplanet i en annan riktning. Varför är då Stefan Edmans och andras tonvikt på positiva signaler så problematiska, trots att de naturligtvis görs i all välmening? Jo, därför att de riskerar att trubba av vår krisinsikt – den enskilt viktigaste drivkraften bakom en förändring. Det är först när vi ser hur verkligheten ser ut som det finns social och politisk acceptans för omvälvande förändringar.

Ska vi då aldrig känna hopp? Ska vi för alltid leva nedsänkta i uppgivenhet?
Absolut inte, tvärtom. Vi ska skrida till verket, handla kraftfullt och resolut, eftersom vi insett hur illa ute vi är. När våra ansträngningar börjar visa resultat, och koldioxidhalten i atmosfären börjar sjunka, då ska vi känna ett första spirande hopp. Inte innan dess.

Det har blivit mörkt medan jag skrivit. Det grå och förhållandevis varma decembervädret är tillbaka, vintern kom och försvann. Men vi kan inte framkalla ljus och kyla genom att hoppas. Som psykoanalytikern Jung hävdade: Upplysning når man inte genom att föreställa sig ljuset utan genom att utforska mörkret.

Jonathan Jeppsson
Jonathan Jeppsson är journalist och författare till ”Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten” (Ordfront).

Liked this post? Follow this blog to get more. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *