En är ju kommen hem nu, om en så säger. Utmattad o dan. Men minnena lever. Minnena av Mingulay inte minst. Vill inte missunna Er en rörande historia (based on a true story!) jag hörde om Mingulay.
In the old days when the MacNeil of Barra was laird of Mingulay he took a paternal interest in his tenants, arranging new husbands and wives for widows and widowers, helping out the old folk, or making good the loss of a milking cow. The laird’s annual rent was mainly fachaich – shearwater chicks collected by the islanders from the precipices.
The story goes that on one occasion when MacNeil’s rent collector, Macphee, landed on Mingulay he found everyone dead. He rushed back to the boat and called to the men to take him off quickly as there was ”plague” on the island. On hearing this the men rowed away and left him marooned with only the corpses for company. Every day he would climb the hill to the north of the village and signal frantically to passing ships but they would just wave back and pass on. He survived for more than a year and eventually MacNeil decided it was safe to have the island resettled. By way of friendly compensation he made a special grant of land to Macphee including the hill which, since then, has always been known as Macphee’s Hill.
Och den svenska versionen, via Google Translate:
Förr i tiden, när MacNeil av Barra var laird av Mingulay, visade han ett faderligt intresse för sina arrendatorer, ordnade nya män och hustrur åt änkor och änklingar, hjälpte de gamla eller gottgjorde förlusten av en mjölkko. Lairdens årliga arrende bestod huvudsakligen av fachaich – lirungar som öborna samlade in från klipporna.
Berättelsen säger att vid ett tillfälle, när MacNeils arrendeindrivare, Macphee, landsteg på Mingulay, fann han alla döda. Han skyndade sig tillbaka till båten och ropade på männen att snabbt ta honom iväg eftersom det var “pest” på ön. När männen hörde detta rodde de iväg och lämnade honom strandsatt med bara liken som sällskap. Varje dag klättrade han uppför kullen norr om byn och signalerade frenetiskt till förbipasserande fartyg, men de vinkade bara tillbaka och gick vidare. Han överlevde i mer än ett år och så småningom bestämde MacNeil att det var säkert att återbefolka ön. Som vänlig kompensation beviljade han Macphee ett särskilt markbidrag inklusive kullen som sedan dess alltid har varit känd som Macphee’s Hill.
Stackars MacPhee! Eller hur!? Tänk att bli lämnad “med bara liken som sällskap” i ett helt år… Nog var han förtjänt av ett “särskilt markbidrag” som “vänlig kompenation”…
Här en bild på MacPhee’s Hill. Lunnarna känner naturligtvis inte till historien, och visar föga pietet när de härjar och vänslas och sprider sitt träck på kullen. Men det är inget att säga om. Tänk ändå, som min gamla farmor brukade säga, så många människor som levt och dött, hoppats och förtvivlat, älskat och hatat, vänslats och stridit under seklernas gång. Och nu är de alla glömda… Nej, inte riktigt alla ändå! Vi, ni och jag, minns MacPhees grymma öde…
En stund, innan vi också är borta och glömda…
Liked this post? Follow this blog to get more.