Fick för mig idag att jag skulle kopiera och spara inläggen från bloggen för säkerhets skull, så de inte hastigt och olustigt försvinner ut i cyberrymden nånstans. Det slog mig då vilken utomordentligt högkvalitativ nivå det var på inläggen!
Eller hur!
(Det finns två sorters eller hur, dels den gamla goda påhängsfrågan, synonym med “inte sant?”, dels ett modernare bekräftande utrop: “Visst är det så!”)
Lustigt nog handlar så gott som alla inlägg om precis sådant som intresserar mig. De är också skrivna på ett för mig mycket tilltalande sätt.
Nu är det bara att hoppas att ni, kära bloggläsare, instämmer i mitt glada Eller hur! Kommentera gärna, utveckla er syn på hur illa eget beröm luktar, osv…
En snajdig filifjonka från Barcelona Om sin dygd intensivt tycktes måna Att hennes fästman, alltså Näcken Därvid dränkte sig i bäcken Är kanske knappast ägnat att förvåna
Om några veckor, 7:e oktober, är det precis fem år sen jag gav mig iväg på min allra som rejälaste runda (4.200 goda svenska mil), alltså resan Jorden runt utan att flyga. Så här kände jag mig före avresan:
Men iväg kom jag, varvet fullbordades, och hem kom jag efter 177 dagar. En av de saker jag lärde mig var att jag trots allt inte var en sån där feg pessemyra som jag hade trott att jag var; om så varit fallet hade jag aldrig kommit iväg.
Igår höll jag föredrag för publik om alltihop för jag vet inte vilken gång i ordningen. Fast nu var det förstås längesen, pga pandemin; roligt att komma igång igen. Det är alltid underhållande och fint (inbillar jag mig), med många fina ljusbilder och ett par egenkomponerade och dito framförda melodier som har med saken att göra därtill (en av dem heter just Rejäl runda).
Finns mer bilder och annat från resan på Mina Resor och Mina föredrag. Och massor med fina bilder på Flickr, albumen RoundTheWorldWithoutFlying 1-32. Här länk till album 1.
Vanligt godis är jag inte så svag för. Okej, riktigt mörk choklad kan ju va nåt, gärna med kokos, marsipan eller nötter. Fazers kokosprickar då? Jodå, inte dumt. Och så Ahlgrens bilar förstås, när sötsuget sätter in. (Beträffande de sistnämnda vill jag f.ö. ha till protokollet, att jag med näst intill osviklig säkerhet blott med smakens hjälp kan skilja på gröna (goda), rosa (goda) eller vita (mindre goda) bilar. Jag har blindtestat detta många gånger.)
Men jag njuter verkligen också av visuellt godis; färger och former kan få det att vattnas i munnen. Titta bara….
Central placering eller gyllene snittet… Tycker ni det spelar någon roll här?
Om blott 15 dagar – onsdag 29 september – spelar J.T. & The Soggy Bees på Musikens hus i Göteborg. 16 oktober gästar vi Two Lads’ Pub i Alingsås, och 11 november blir det musik i vår alldeles egna soggiga genre på Blue Velvet (utväxt på Kulturhuset) i Borås. Det är bara att välja!
Sparvhöken är Sveriges vanligaste rovfågel. Dock långt mindre välkänd än ormvråken, näst vanligast. Det är inte så konstigt. Ormvråken visar sig öppet, seglar och stiger med termiken. Sparvhöken däremot dyker upp blixtsnabbt och är lika snabbt försvunnen. När sparvhöken i förra inlägget blivit av med den retliga kråkan bröstade den trots allt upp sig inför min 500 mm-glugg:
Om en duvhök är i närheten drar sig kråkorna fegt undan, håller sig på respektfullt avstånd. Men sparvhökar retar och mobbar de så ofta de kommer åt. På Morups Tånge förra veckan fick jag bevittna en regelrätt luftstrid mellan en kråka och en sparvhök. (Fick mig att tänka på The Battle of Britain, Biggles and all that. Never was so much owed by so many to so few…)
Sparvhöken har övertaget i kraft av bättre höjd.
Kråkan är en fegis.
Kråkan viker sig.
Kråkan gör en roll, höken ger den onda ögat…
Den lille ettrige höken mobbar snarast kråkan. Brukar ofta var tvärtom; kråkan är ju trots allt större.
Glömde berätta om smörgåsstenen i beskrivningen av mina småskolelogistiska förhållanden senast. Det var en sten som låg alldeles bredvid min skolväg, och som var fin att sitta eller ligga och drömma på. Man kunde också äta upp eventuella smörgåsar som inte gått åt tidigare under dagen, på matrasten i skolan. Mamma ville helst att jag åt upp hela matsäcken, så jag blev stor och stark när jag blev stor.
Stenen såg mycket mindre och blygsammare ut idag, än jag minns den. Så är det ju inte sällan när man återser något man kommer ihåg från barndomen. Man själv har liksom vuxit, relativt föremålen.Träden bredvid smörgåsstenen hade även de blivit större och skymde den delvis. Och så var den nästan helt täckt av mossa. På så vis påminner den om mig; också på mig har det börjat växa mossa lite smått, och nog känner jag mig allt mindre i världen…
Detta f.d. torp fungerade i forntiden som småskola. Sålunda påbörjade jag här min långa utbildningsresa från omedvetet hanbarndjur till klok och bildad äldre herre (nuläget m.a.o.); här gick jag i 1:a och 2:a klass, 1957-1959. Till det yttre är huset sig ganska likt, ser snarast bättre ut idag än då, fungerar som sommarställe för en dansk familj. De lät mig vänligt gå in och ta mig en titt, och inuti, ja där är allt förstås totalt förändrat, även om själva (klass-)rummet finns kvar. Så här ser det ut idag:
Och så här såg det ut den 20:e februari, 1958:
J.T. Larsson i mitten, stående, iklädd i den berömda Fantomen-tröjan (Devil är också med).
Endast genom att ta hjälp av lokalbefolkningen lyckades jag hitta min gamla skola. Den är nämligen ensligt belägen, mitt i skogen (nästan precis mitt i faktiskt). Glädjen var stor vid återseendet (från min sida i varje fall).
Den tidssusande euforin blev ännu större när jag dessutom upptäckte min gamla skolväg. Visserligen har man nu haft fräckheten att anlägga en stor riksväg rakt över den lilla skogsväg/-stig, cirka 1 km lång, på vilken jag varje morgon anträdde vandringen från mitt hem till min skola, för att sedan på eftermiddagen, full av nya kunskaper, vända tillbaka samma väg. Så här ser den ut idag:
At the crossroads…
Tänk, träden var större förstås, men annars var den sig väldigt lik! Den var fortfarande omgiven av skog, alltså inte av virkesåkrar och kalhyggen (som 90 procent av den svenska s.k. skogen numera består av)! Detta gladde mitt hjärta…
